fredag 18 december 2009

När fulla teens räddar världen från malaria.

Det är svinkallt och i en glasbur vid Avenyn i Göteborg försöker P3 hjälpta till med att förhindra malaria.
Ädelt.
Men där springer fulla teens förbi, skriker i en mick och apar sig framför kameran. Visst är det väl så vi ska rädda världen från malaria? Ett par kids från Göteborgs övfre som önskar ytterligare en ny Lady Gaga-låt för femtio spänn.
Men vem är jag att klanka ner på lite godhet, såhär i juletid.

Det här är sista december på speed. Svinvaccinet rusar i ådrorna och när andra klagar, är det tidernas uppåttjack för mig. Lyssnar på smäktande countryballader för att göra mig sömnig. Men inte ens det hjälper.
Har sett både Capote (något besviken) och Gitarrmongot (eh?) ikväll.

Igår var det Polisorkestern som kom bort (varm & ömsint).

Jag har inte bloggat på så länge att jag inte har en enda läsare kvar.
Men om det är någon kvar som läser.

Lyssna in det här bandet:
Mumford & Sons

Kolla in den här sajten:
www.indrag.se

Eller.
Så lyssnar man på Olle Ljungström.

"Som man bäddar får man ligga.
Man kan älska, fastän världen är som den är."

tisdag 10 november 2009

Beauty has a name.

Jag letar ord.
De som jag tror på. Och de jag borde välja bort.

Men ingen i Milano verkar bry sig om det.
De tar på sig sina stora glasögon och lyckas kör vespa genom trånga gränder på vattenpöliga gator utan att skvätta ner kostymbyxorna eller ens krusa en mörk lock som fladdrar ledigt längs sidan av det rynkade och lätt röksotade ansiktet.
Hur gör dom?

Jag letar ord.

Hur kör man vespa genom livet utan att skita ner sin själ?
Går det köra vidare i hur trånga gränder som helst?
Jag behöver stryka nya pressveck på byxorna.

Men jag letar fortfarande ord.



Bra ord:
Howard Eliot Payne.
Thad Cockrell.

måndag 21 september 2009

Världen. I Norrliden.

Hösten är så vacker i slutet av september. Färgexplosionen, den klara luften, rutinerna, mindre press. Som människa överlag är jag nog november om jag skulle vara en månad, men om jag fick önska själv skulle jag vilja vara september.

Det är bara några minuter innan årets hockeysäsong drar igång. Ett hösttecken, eller ja, vinterhalvårstecken till och med.
Och på innegården, där den ensamma mannen på bänken brukar sitta, spelar barnen bandy. En kille har visselpipa och är självutnämnd domare.
Från något annat hörn spelas det musik med överdriven bas.
Två gubbar, en med orangetonade glasögon och den andre med icke-figursydda jeans, står och samspråkar vid infarten.
Männiksor från världen är samlade här. I en förort i Kalmar. Intensiva balkanmän, skygga och mystiska asiater, muslimska kvinnor med slöja och barnvagnar. Och så jag, tillsammans med mina spöken.
Vi trivs nog rätt bra ihop, människorna alltså, fast vi aldrig har talat med varandra. Jag och världen som finns i Norrliden.

fredag 18 september 2009

Herregud, jag gör så gott jag kan.

Ok, jag gör en Ryan-paus.

Årets mest hajpade popalbum har släppts. [ingenting]:s "Tomhet, idel tomhet" (titeln snodd rakt av från Predikaren i Gamla Testamentet) motsvarar faktiskt förväntningarna.
Som så ofta förr blir det som allra mest intressant när de kyrksubkulturbefriade skriver om tro & andlighet, särskilt när man gör det med sådan finess och ögonskärpa som Christopher Sander. På ett ett nästintill punkigt vis struntar han i förskönande omskrivningar när det kommer till tabubelagda ord som "Amen", "Halleluja" och "Gud". Han sjunger/skriver upprätt och helt utan ursäkter.
Och som vanligt älskar jag textparadoxer, när det salta möter det söta.
Och det är väldigt intressant att den svenska indiepoppubliken möter en textförfattare som snarare flirtar med Lina Sandell, än gubbtråkiga rocklyriker som Lundell och Berg.
[ingenting]

I september åker jag och spelar i Sävedalenh, Göteborg. Kanske kommer Wilhelm & The Woods släppa en demo i vinter.
I oktober åker jag till Cypern.
I november åker jag till Bjärka-Säby och letar efter kyrkofädrenas spår, sedan åker jag till Milano där jag ska dricka espresso och leta efter snygga halsdukar i fyra dagar.

måndag 14 september 2009

Ryan Adams & Nudiejeans på väggen!

Jag är inne i ett Ryan Adams-töcken. Inte för att det är något nytt, men ändå.
Heartbreaker, Gold, Demolition, ja till och med Rock n' roll (som faktiskt varvar en del bra låtar med urusla)!
Jag tror alla går och letar efter förebilder/inspiratörer/idoler att följa & älska.
För mig är det Ryan Adams. Jag är kanske något mindre söndertrasslad av dåliga droger, men det finns ett gemensamt drag av kroniskt lo-fi-läge i själen som präglar allt man ser och möter. Och det är inte så hopplöst som det låter. Vemodets riktiga betydelse - inåtvänt mod - är just det mod som Ryan Adams tonsätter. Det är själens kranka ensamhet, det är den farvälvinkande flickvännen och de där dekedant vackra amerikanska stadsmiljöerna varvat med ett outlawperspektiv.
Och sedan. Bootsen, jeansen och jeansjackorna, glasögonen, korta skinnjackan och de glåmiga ögonen. Romantik!

I helgen levde jag herrgårdsliv med jobbet. Det var fisketurer varvat med trerättersmiddagar i salar med höga tak. Givetvis en del jobb också.
Lantliga miljöer. Sjöar, granskog, tysta landskapsvyer. Det är heller inget nyhet att det går hem hos mig.

Och alla ni som klagat på mitt eko när ni ringer hem till mig och mina tomma väggar. Nu hänger två tavlor, sponsrade av Nudiejeans & Co, på min vägg!

lördag 5 september 2009

Att städa.

Jag städar. Och tvättar. Och sätter upp tavlor. Aldrig trodde jag att jag skulle må så bra av en sådan här handymanlördag.
Jag har ramlat runt hela sommaren och inte städat en enda gång. Typ.
Jag dammsuger, svabbar golv, dammar av luckor & element. Och plötsligt känns det som att själens dammråttor tackat för sig och flytt till annan ort.

Det här är bra skit!

måndag 24 augusti 2009

Brothers in arms.

Efter ett halvårs väntan tog vi, brödratrion Blixt från Kvarnemåla, pappas vita Volvo och ställde in siktet på Stockholm och Coldplay.
Och det är verkligen inte dåligt hur Chris Martin med sina tre gentlemannamässiga vänner i sin lilla, men stora, orkester kan få 33 000 på Stockholm Stadion att känna sig inbjudna till bandets vardagsrum. Till skillnad från U2 där det svulstade på många håll, försöker Coldplay krympa avståndet mellan band och publik. Oerhört sympatiskt och hedersamt. Och det bästa är att det verkligen känns som att de menar det.
Jag lovar att om man inte kände till någon i bandet skulle man kunna ha de som grannar i tio år utan att de skulle ha nämnt att de spelade i ett av världens just nu största band. De skulle liksom nöja sig med att säga att de var kulturarbetare och slänga upp en ny fläskkarré på grillen och ropa över häcken att det finns över för oss också. Världens trevligaste grannar liksom.
En del tycker att Coldplay är gråa medelklass-söner utan skandaler och attityd.
Men om man tänker efter, i detta individualiserade och jag-och-min-egna-åsikt-centrerade samhälle, kanske det största och mest irriterande långfingret är att välja den mjuka, snälla vägen. Att vara trevlig och utan ambitionen att skrika högst, utan på ett mer subtilt, genomtänkt sätt vara driven, hängiven och ja, till och med, politisk.
Jag kan inte annat än beundra det hos Chris Martin och hans tre fina vänner.
Sedan gör de ju en del riktigt bra låtar också. Typ Yellow, Fix You, the Scientist.


Annars fick vi ett par kvalitetstimmar i Stockholm. Och det slår mig varje gång. Stegen blir lätta när jag går på den där stadens gator.
Hur ska jag kunna hålla mig undan?
Medan bröderna gick längs de stora shoppingstråken, tog jag en avstickare för att möta upp min finfina vän Linn. Som hade med sig ytterligare en fin vän. Och vi satte oss i solen och åt och tog igen 1,5 år. Time flies baby. Så är det ju bara.
Och firma Alvarsson/Svensson inkvarterade oss så fint vid Telefonplan.

Och sedan tog brödratrion den vita Volvon hemåt, inte mer än ett par gnabb, vi kanske håller på att bli vuxna nu. Det är jag lycklig över.

För övrigt anser ag att program som "Bonde söker fru" tenderar att bli mer osmakliga. Jag skiter i hur gulligt det är när de där oborstade ungkarlarna/ungmön bjuder på skit-under-naglarna-floskler och de "tävlande" står på led för att å deras gunst.
Jag tror att kärlek snart är reducerat till ett slagfält på televisionen.
Och det smittar av sig. Rätten att välja bort det fula, det som inte passar. Idioti!

tisdag 18 augusti 2009

Festivalsummering 2009.

Jag har packat stövlar, tandkrämer, olika jackor, öronproppar, jobbkostym, semesterkostym och i bästa fall en frottéhandduk om och om igen den här sommaren. Jag dedikerar sommaren 2009 till festivalogudens ära. Typ.

Jag gick ut hårt med Hultsfred där det softa gardet med typ Regina S och A Camp varmt lindade in min arma själ med gott vemod och seden ett stickigt undantag med Frazze Ferdinand som kittlade skönt, sedan var det ramdidadamfestival på Öland och Öland Roots och där Svenska Akademin var det allra mest lysande reggae-stjärnblosset omringat av skönt förvridna öländska tallar, för att raskt åka vidare till hjärtatfestivalen Strandfestivalen där David Fransson aka New Moscow predikade med de allra finaste svordomarna han kunde, och jag packade mig in i mamma Isefjords nya bil och hamnade på mastodont-U2 och gråtsjöng i Pride och fick en förälskelse i Stuck in a Moment och tyckte det var jämmer och elände att de inte körde Still haven't found vilket de gjorde dagen efter, åkte med en ny familjebil upp till närkeslätten som var provencaliskt sommarskönt och där Jonathan Johansson trots sönderspelad sträng i låt ett var gladare och bättre än någonsin och sedan drog jag med tåget västerut, helt Way out west för att vara ärlig, och där snyggcountryn i Band of Horses var just snygg och skäggig och finstämd för att accelerera med en levnadsglad Olle Ljungsröm som sjöng om folk överallt, och att allt är barnens fel, om svenskt stål, och helt vardagliga demoner i hans värld och hur han på samma gång kan få oss att ge dem sympatier OCH hat är ett mysterium som bara förklaras genom Olle Ljungströms existens och sedan ställde jag mig i kön, typ först av alla och med finaste flanellskjortan jag kunde hitta, och komsedan in och sjöng och grät och sjöng och grät tillsammans med Loosegoats på en bastuvarm, men vibrerande av kärlek, lokal i Pusterviksbaren.
Och till sist ska jag Fixa Coldplay.

Intrigerna, kärleken, maten, vännerna, inramningen tar vi en annan gång.

torsdag 23 juli 2009

FF, Byttan, gamla & nya vänner.

Jaha. Då var det tack & bock & adjö till Europa för KFF igen. Regler är ju som bekant alltid regler. Men det måste vara snöpligt att vinna med 3-1 och totalt få 3-3, men ändå inte gå vidare.
Men det fanns intentioner, vilja och kämparglöd som bådar gott för den framtida jakten uppåt i tabellen i Allsvenskan. Precis som förra säsongen kanske ett europa-avancemang hade hindrat framgången i Allsvenskan. May it be so.

Jag kunde inte följa matchen på Skansen. Fick istället inkvartera hos Holgersson/Ivarsson som märkligt nog hade den obskyra kanalen Eurosport 2.
Den kvinnliga halvan i paret Holgersson/Ivarsson visade i början ett visst ointresse, men i takt med att elmar, rydströmar och mendesar taggade till kunde hon till slut iaf ha förståelse för grabbarnas oljud och högljudda suckanden vid brända målchanser.
Lite estnisk pilnser på det och Holgersson/Blixt greppade gitarrerna och försökte överglänsa varandra med sina bitterljuva gitarralster.

Klockan snurrade. Och jag som hade tänkt att träffa någon jag inte sett på flera år. Och jag gick i rask takt mot Byttan (det närmaste Stureplan Kalmar kan erbjuda), men där var ingen gammal vän kvar. Jag var ju hemskt försenad och fick stå och skämmas som en hund i ett hörn. Jag dröjde kvar några minuter, allena. Och precis när jag är på väg att lämna stället känner jag igen ett ansikte, kollar om det är han jag tror och sedan visar det sig att vi har bekanta hit & dit och helt plötsligt börjar kvällen vibrera igen.
Halvtimmarna går snabbt, stöter på sommarhemvändare. Högstadieklasskamrater, gymnasieklasskamrater, tidningskollegor, musiker. Sköna samtal!

Och nu är det bara två dagar kvar till semester. Bara en dag kvar till Strandfestivalen. Och några minuter tills jag ska äta något.
Och jag pratar med en söt gammal vän som är ledig till fyra och hon målar naglarna, skriver brev till mormor och sorterar papper i pärmar. Det var väldigt fint tyckte jag.

onsdag 22 juli 2009

Uppladdning!




















Nu är fotbollstorkan över på denna blogg.
KFF - Debreceni!

tisdag 21 juli 2009

To be young, is to be sad.

Jag har fått filmfeber.
Det är nog kanske sant ändå, att inspiration inte kommer och söker upp dig. Du måste ge dig tusan på att borra ner dig i nya berättelser, nya infallsvinklar, nya historier, nya tolkningar för att sätta igång kreativiteten.
I mitt fall, denna gång, söker jag inspirationen i filmer som jag borde sett men inte hunnit.
Jag har dessutom höt rykten om att den gode Orvar Säfström skaffade sin enorma filmkunskap under en period i sitt liv när han var arbetslös. Han klippte film efter film och är kanske idag Sveriges främsta filmkritiker. Det är inte mitt mål med mitt filmuppvaknande, men däremot lite efterlängtad konstnärlig och berättarmässig inspiration.

Jag började med The Wrestler, hyllningskören kan läsas i mitt tidigare inlägg.
Fortsatte med Frost/Nixon. Starka rolltolkningar även här, inte alls like berörande som Mickey Rourke. Men så var det en helt annan typ av film. Som journalisträv var det av stort intresse. Dels rent faktamässigt hur lattjolajban-journalisten Frost lyckades med det som ingen annan skjutjärnsjournalist lyckades med - en ångerfull Nixon. Extremt mycket dialog, lite torr sympatisk humor och stark intrig.

Och när jag så lämnade in The Wrestler och Frost/Nixon på Videobolaget så slog det mig - varför inte fortsätta när vädret är minst sagt växlande (jag tror jag börjar förstå vad väderpresentatörerna menar nu).
Så up next: Lost in Translation och I'm not there
(Jag vet, borde sett dom för år sedan)

söndag 19 juli 2009

Fribrottare!

Äntligen har jag sett The Wrestler.
Eftertexterna rullar och jag är närmast chockad av det abrupta slutet.
Det finns inget som är så berörande som ett bra drama en regnig söndag i juli.
Dekadenta amerikanska miljöer (som jag har sagt 1 000 gånger att jag gillar), en människas uppgång & fall och så alla de där trassliga, frostiga, blodsbundna, älskade relationerna som smärtar och som rispas av nya sår så fort de gamla börjar läka. Som en helvetisk rundgång, men ack så skrämmande sant. Frågan kvarstår: hur förklarar jag för de närmaste hur mycket jag älskar dom och hur bryter jag med mina egna demoner som hindrar min kärlek till dem?
Och Mickey Rourke. Den bäst castade rollen på evigheter.
Hans privata ärr, både på kroppen och själen, ger Randy The Ram Robinson oerhörd trovärdighet. Det finns scener som är oslagbara. Som när han börjar jobba i delikatessdisken, när han bryter ihop efter att ha svikit sin dotter igen, hur det lyser när han är i ringen. Trots smutsen, denna rastlösa längtan efter att ge och få kärlek.
Och så Bruce Springsteens soundtrack.

Jag hyrde film ikväll alltså. Tjejen på macken hade inga filmer, vi kom fram till att det knappt går att hitta filmuthyrare längre. Hon tipsade om en videobutik, och hon hade rätt, den var öppen.
Lösgodis och två rödmärkta filmer på topplistan i två dagar för 80 spänn.
Imorgon ska jag se Frost/Nixon.

Annars rullar festival/konsertsommaren 09 vidare.
Öland Roots har passerat. Ram di da dam.
Högt och lågt i min smak. Svenska Akademin stod för hög klass. Däremot den mer dansanta och hip/hop-besläktade reggaen med ett slags Usher-lookalike som crooner blev lite för mycket.
Men mysigare festival får man leta efter. Den gamla dansbanan i Sandbergen bland vanskapta tallar och nära till havet - oslagbart!
Jag hann även med ett kort Böda-besök med Mack & Linn. I Böda hade halva frikyrko-sthlm slagit läger. Men där fanns Lina med kompisar. Lite längre bort, de kände sig mer hemma där. Det gjorde jag också.

Och tack vare Skype har kag pratat med Klas. Glasklar linje mellan Wellington och Norrliden.
Vi tog igen ett år. Och vänskap är verkligen större än tid och rum. Och annat mätbart modernt skit.
Vi pratade om film och tjejer och jobb och lyckliga tider och hur musik bara görs bäst när det inte är till för underhållning, utan för att berätta något.
Men ändå mindes vi recensionen, av Henrik Rydström. Tre av fem fjädrar.
"Twothirdisbell är en duo, men denna kväll får de två killarna hjälp av en körtjej. Det avskalade prioriteras och instrumenten som används är två akustiska gitarrer. Det är ett blygt anslag, där medlemmarna i Twothirdisbell knappt vågar möta den sittande publikens blickar och det är onekligen sympatiskt. På något sätt känns det oförställt och innerligt." Skriver han och avslutar med "Twothirdisbell är unga. Men de visar en musikalisk mognad".

Och Malin sa, och Christian säger att han sa redan i våras, att jag skulle gilla Christoper Sander. Och i vanlig ordning tar det lite tid för mig att få feeling.
Men jag köpte skivan. Och den saliga blandningen mellan Astrid Lindgren-sånger, Daniel Johnston och egenskrivet material är kanske den bästa skivan på svenska hittills i år.
Christopher Sander.

Och inte hade jag tänkt på hur vacker psalm En fattig bonddräng är.

Så går hela veckan, alla dagar och år.
Jag går med min lie, och jag plöjer och sår.
Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö.
Harvar, gnor och trälar, och till sist ska jag dö.

Står där, fattig bonddräng framför Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.

Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.

torsdag 16 juli 2009

Pappa & Solomon.

Min bil har gått sönder.
Pappa supermekaniker är i farten. Som vanligt.
Han tar på jobbarjeansen med oljefläckar och ger sig i kast med den sönderkokta motorn. Jag står för kaffe och provianter. Inga enkla könsrollsproblem här inte. Vi är som ett gammalt vresigt gift par.
Han står ute på parkeringen och trixar, jag försöker jobba.
Det visar sig att det förmodade problemet - termostaten - inte är problemet. Det är för mycket tryck i kylarslangarna. Javisst, säger jag och letar febrilt efter grekisk ordbok.



Det här är gangsta på riktigt. Gangsta med finess och kärleksfull fostran. Eller vad sägs om den faderliga inledningen "Well, you better listen my sisters and brothers".
Solomon Burke - None of us are free
Och vilken fantastisk video. Med de blinda pojkarna från Alabama.

onsdag 15 juli 2009

Dansa så de döda står opp!

Ylva säger att det stod något om Gotland, men sedan blev det tyst.
Hon kunde inte ha mer rätt än så.
Sommaren rusar.
Det är festivaler hit, konserter dit. Vänner här, släktingar där.
Med välbehövliga pauser i Kvarnemåla, min borg mot främmande faror och inhemska demoner, där finrummet nu har vitbetsats från golv till tak. Bokstavligen.
Jag är så pinsamt tummen-mitt-i-handen att min arma träslöjdar-farsa skäms upp över öronen ibland, men även om det går sakta så kan jag måla. Den allra finaste formen av terapi, en prövning i noggrannhet och precision, men ack så tillfredställande och rogivande.
Jag tror jag har en framtid som målare. Med ord & penslar. Det går faktiskt att göra världen lite vackrare. Jag tror på det!

Bäst på Hultsfredsfestivalen:
Franz Ferdinand, Regina Spektor, A Camp

Roligast på Hultsfredsfestivalen:
Luftgitarrsolon på backstageområdet så att Sahara Hotnights-Maria satt med hakan i leran.

Och i rockfabriken råder det stiltje. Knappt ett ackord som tas i juli.
Jag stirrar ut genom mitt köksfönster, jobbar hemifrån, letar efter min vän. Mannen på bänken, som jag så gärna skulle vilja fråga om livets alla stora frågor.
Han kanske inte alls funderar på någon universal lösning, han kanske bara vill få tiden att gå.

Jag lyssnar på Peter LeMarc.
Det är en sådan dag.
"Brev från en bakgård".

måndag 29 juni 2009

Gotland.

Det är dags nu.
Jag har levt med en färja som granne hela min uppväxt, men ändå bara tagit en tur till Gotland.
Det är verkligen hög tid att återvända.
Morbror Tore har hyrt stugor till halva släkten. Mina föräldrar är redan där, mamma ringde idag och hälsade att vädret var toppen, att hon och pappa var ute gick, några i gänget hade cyklat och några få riktigt hurtiga kusiner och kusinbarn hade sprungit.
Samtidigt uppdaterer min kollega & vän Erik från sin första semestervecka. Det är kompisbesök, memory, landsbygd och välförtjänt lättja.
Jag har nog underskattat det där med semester.
Gotland!

söndag 28 juni 2009

Sommaren i city 2009.

Jag har varit på supercharter i Turkiet, firat midsommar i Linköping, sjungit Dylan i Kristinebergskyrkan, grillat i Norrliden och tagit en och annan vända hem till Kvarnemåla. Och till Öland också för den delen.

Jag har bränt mig, saknat Stockholm, gillat Kalmar (lite), försökt ragga, misslyckats med att ragga, saknat Stockholm ännu mer. Jag har blixtrat till.
Min bror skickade ett sms "Jag vill bo här". Jag svarade "Jag går in på Blocket och letar lägenhet med en gång".
Kanske 2010. Kanske tidigare. Stockholm.

Men fram tills dess är det Kalmar. Fokus. Ganska ok ändå.
Jag åker till Hultsfred i år igen. Skriver några rader.
Senare: U2 och Coldplay.

Ibland undrar jag vad det var jag hade att berätta. Var det ett luftslott? Brände jag krutet?
Eller behövde bara vissa saker falla i träda. Jag tror på återkomsten, ny kraft, starkare rötter, mer kraft att blomma. Jag måste tro på det.
Jag måste tro på kärlek. Tro på Gud. På vänskap. Så stort, så enkelt. Så svårt.

Och när jag äter frukost på tredje våningen i Kalmars enda miljonprogramområde. Sitter den äldre mannen på bänken nere på innergården. Som ett sällskap. En okänd vän varje morgon. Han med ett förmodat ärrat liv i backspegeln. Och jag som är mitt i det där lömska gapet mellan barn & vuxen. Jag borde gå ner, sätta mig bredvid honom, bjuda på frukost, fråga om hjälp. Om man kan våga tro på vänskap, tro på kärlek. Tro på Gud?

tisdag 23 juni 2009

Vad som vinner i längden.

Från Kalmar, via student i Kvarnemåla, supercharter (men ack så trevlig) i Alanya-krokarna, midsommar i Linköping och tillbaka i Kalmar så är nu bloggen tillbaka.

Jag börjar med trevlighet mot idioti.
Deportees.
Nordpolen.

tisdag 2 juni 2009

Byrå & lillebröder.

I dag har jag hunnit med saker som jag glömt, men även glömt saker som jag borde. Det är bråda dagar. Som det brukar vara i maj, höll jag på att skriva och inser att det redan är juni.
Och så flyttade farmors gamla byrå in i min lägenhet. Iofs med viss behandling av firma mor&far. Det känns tryggt att ha den bredvid min säng.
Och på fredag tar mina bröder studenten. Men en gång lillebror, alltid lillebror. Hur stora de än blir. Jag kommer vara stolt.
På söndag åker jag till Tzatziki-country!


Äntligen finns Logh på Spotify!

fredag 29 maj 2009

I still miss someone.

Det är ett speciellt sken bakom Norrlidens längsta tallar ikväll.
Och jag som lovade mig själv att aldrig, aldrig, aldrig mer.

Men på kvällar. Sena. Och med gloriasken bakom Norrlidens tallar.
I still miss someone.

torsdag 28 maj 2009

Retroaktiva toppbetyg till Deportees.

Deportees - Sveriges finaste popsoulfolkgäng, dessutom all time high-trevliga svärmorsdrömstyper allihop - fick goda, men inte översvallande, recensioner för debuten "All prayed up" och uppföljaren "Damaged Goods".
I går släppte de nya skivan "Under the pavement - the beach" och har fått de allra rödaste av rosor av pressen. Svd smäller till med sexan på sin recensionstärning. Aftonbladet och Metro ger dem fyra plus, respektive fyra jordglobar (?) men är nästan så lyriska i ordalagen att femmorna måste lurat runt hörnet.
Jag tycker de har haft det hela tiden. Ända sedan "All prayed up". Det var nästan som att de behövde lagras, upprepa sin själfulla genialitet, för att få kriktikerkåren att ge dem sin kvalitetsmärkning och nu tog de i från tårna genom att överräcka sin egen fiktiva hedersmedalj med stora plus och superglada gubbar.
Ibland frågar man sig om allt egentligen inte bara handlar om ett drev. Har två tongivande tidningar bestämt sig, då har du ett släptåg som stämmer in i samma hyllningskör eller sågklinga.
I vilket fall som helst är de så sjukt värda betygen och framgången.
Sommaren 2005 spelade Deportees på Strandfestivalen i Oskarshamn. De bokades som ett relativt osäkert kort. Men som de kom, och som de segrade, och som vi har älskat dem sedan dess. De genomförde kanske den bästa spelningen i Strandfestivalens historia i ladan vid Havslätt.
Sedan den där norrländska genomtrevligheten. Direkta, vänliga och tacksamma.
Som ett gäng vänner du inte träffat på länge.

Viva Deportees!
http://www.myspace.com/deporteesmusic

måndag 25 maj 2009

40 mil i soltung bil.

Och så några mil till genom Småland.
Vaknade i pojkrummet med långa solskensränder på frukostbordet, fortsatte till kontoret i Jönköping för en snabb visit och sköna tjena hejsan på trevliga kollegor, vidare till min kusins familj fast den enda som inte var hemma var min kusin, sedan en fantastisk intervju i Målilla (som jag ska återkomma till) och sedan landade jag med Melleruds finest på Högalidsfestival i Smedby. 40 mil. En dag, fast det kändes som flera.

Det mesta var bra idag.
Men mötet med Jan Höjding i Målilla tog ändå priset.
Civilingenjör med utländstjänst i flera världsdelar, semi-professionell trollkarl och, håll i er, fd fotbollsspelare med matcher i Allsvenskan med Degerfors. Och. (ett ännu större "och"!). En höstsäsong med West Bromwich.
Jag har alltsåå intervjuat en fd Premier League-spelare. I Målilla!
Jo jag tackar ja!

söndag 24 maj 2009

I got married in a fever.

Jag träffade en av stans förlorade prinsessor som hade återvänt från Bologna, eller varför inte London.
Jag drog några snabba tricks på cockney om Queens Park. Och hon svarade att jag var som en britt. Men charmig.
I min värld funkade inte den matematiken. Men såhär i efterhand kanske det var en komplimang.


Och i eftermiddag har jag passerat ställen som Bohult, Skiren, Grimhult, Pilö, Korsvägen, Gransmåla, Kvarnemåla. I sjunkande majsol. Rostiga skördetröskor och väderbitna trähus från svunna tider. Knallgula sötkletiga rapsfält och vingliga rådjur. Men jag undrade var barnen var. Skrotande, nyfikna, planlösa, storögda barn. Men jag fann dem. I Finsjö. På moped och cykel, Med hörlurar i öronen.
Det är andra tider nu, tänkte jag och mindes glansdagar då vi letade pantburkar i alla tänkbara och otänkbara papperskorgar och grusgropar. Skitiga, men glada fick vi ihop till vårt godis.

fredag 22 maj 2009

Snart kommer någon säga, eller kanske undra, varför jag inte skriver.
Det är ju som att jag inte finns. Eller fanns.
Ibland undrar jag det också. Om jag finns, för fanns det gjorde jag.
Emil Svanängen sjunger "I used to make you songs so easily". För mig handlar det mer om att jag kunde hitta drömmar bakom varje nytt hörn. Nu är de mer svårupptäckta.
Eller så är det jag som inte är ok.
Jag ringer vänner som inte svarar. Och vänner som svarar som hellre gör annat.
Och jag fortsätter bära på en hel värld inom mig.

lördag 25 april 2009

I was only going out to get some air.

Jag åker tåg upp genom södra Sverige mot Stockholm.
Lördagsåkarna är lite annorlunda mot veckodagsåkarna. Gubbarna i bistron är lite mer glada i spriten, det är fler åttaåriga pojkar med spikes som springer i gångarna och inte lika många portföljmänniskor.
Träden har börjat slå ut i dag och det är varmt. Så varmt att jeansen klibbar. Lite äckligt, men ändå feeling.
Och jag ska ha en fantastiskt bra helg i Stockholm.

Det kanske visserligen låter som att jag är lite självgod i överkant, men det vore himla fint om många av mina kära vänner i 08-land kom till Mosebacke Terrass ikväll. När du är upplagd för dans och småländska anekdoter och en och annan tragedi, men allra mest väldigt trevligt umgänge & gemenskap - join!
Vi sitter vid bordet där det händer.

torsdag 23 april 2009

I used to sing.

Jag brukade ligga på golvet med benen i vädret och lyssna på musik i timmar.
Nuförtiden har jag nästan aldrig ro till det. Visst finns musiken, alltid runtomkring mig, men inte på det där sättet när den sjunker in, trycker in mig i ett hörn av välbehag.
Fast i kväll, ljuva aprilkväll, så tror jag på mig igen. Och musiken.
Det skulle vara Loney, dear för en sådan sak. Och Jonathan Johansson och Christian Kjellvander (hittade en skiva med honom och frugan som sjunger tio akustiska låtar!).
"All I want, is a state of hope"
Jag hade så mycket fantasi. Den är nu svartbefläckad och skadeskjuten. Men jag lovar, snart hittar jag färg igen!

tisdag 21 april 2009

Jag lärde mig att fullständigt försvinna.

Det är så lätt att fly.
Ta av sig kavajen, tvätta ansiktet och dra täcket över sig. Och ställa sig i ett hörn.
Jag trivs så bra där, i hörnet, med ett tryggt skyddstaket mot den sociala faran.
Där, i hörnet, har jag gjort mig hemmastad, som att det inte finns något att hämta någon annanstans.
Jag har alltid velat gå motvals. När vännerna flyttar till en stad, flyttar jag till en annan. Skulle de flytta hit, skulle jag säkert flytta bort. Eller nja. Men. Jag vet inte varför jag gör det så svårt för mig själv. Och för andra.
Det finns de som tror att jag verkligen gillar att prata inför folk, att nätverka, att armbåga sig fram. Då skulle jag vilja ge dem en gratis rundtur i mitt själsliv. Ni skulle se hur hjärtat slår i otakt och hur oron förpestat min själ med gröna prickar. Och frosten som letat sig dit och fått passionen att svalna.
Jag längtar, precis som du, efter gemenskap. Vi är inte skapta som öar. Vi är skapade som olika delar i en kropp.
Och jag är så fruktansvärt trött på att aldrig, aldrig vara ensam, och alltid, alltid vara ensam.


Sedan skulle jag vilja säga att Håkan Hellströms "Känn ingen sorg för mig Göteborg", The Cardigans "Long gone before daylight" och Kents "Du & jag döden" kanske är det senaste decenniets tre bästa svenska skivor. Om man tänker bort humörsvängningar, och diverse moods och sammanhang. Alltså strikt generellt.

Tack för ordet.

fredag 17 april 2009

Kings of Leon!

Jag har liksom alltid tyckt att de sett skitsnygga ut. Men aldrig riktigt fattat grejen med musiken.
Tills nu. Det är så man skäms litegrann.
Det är fredag och Kings of Leon känns klockrena. Sådär lagom avvägd rock 'n' roll med både melodier och sälta. Och lite folkrock. Och lite shoegaze.

De tre bröderna Followill är födda i Tennessee, söner till en kringresande väckelsepredikant. Men som enligt Wikipedia spelade Rolling Stones, Neil Young och Bad Company i bilen för grabbarna när mamma Followill inte var med.
Amerikanska södern igen.
Och så flanellskjortorna, jeansen och dammet i skäggen.
Ja. Jag skäms. Jag borde förstått mkt tidigare.

Kings of Leon - Notion

torsdag 16 april 2009

Jag glömde en sak.

...att det var hemvändargalej hos familia Rogö på påskaftonen. Och det var sanslöst kul. Massa gamla bockarianer under samma tak. Ganska otippad kombo av människor, men med samma historia. Så ja, fy vad kul (och gott!) det var. Tack Sara, Mack och Emma. Och alla ni andra.

Jag är nöjd med 1-1.
Tippade även att Örebro skulle vinna mot Örgryte borta och att Helsinborg skulle ta Hammarby hemma. Katching. Hade jag bara gjort en större insats hade det blivit fina kulor. Nu bliev det bara en dryg Olearys-burgare...

Tack gode Gud för fotboll, morotskaka och Olearys-burgare. Godnatt!

Post-påsk

Våren dundrar fram.
Dagar som blir till nätter, och nätter som blir till nya dagar närmare sommaren. Det är den tiden vi lever i nu.
Det spekuleras i om kaféerna och restaurangernas uteserveringar är på väg att tas fram ur förråden, jag träffar gamla gymnasieklasskamrater och struntpratar lätt och ledigt och påsklovslediga mellanstadiertjejer fnittrar när de äter pizzabuffé för sina mammors medskickade pengar.
Allsvenskan har haft premiär, påsken har passerat och pappa har blivit ett år äldre. Han fick Per Morbergs kokbok. Kanske inte så mkt för receptens skull, men den ser snygg ut i tidningsstället, tänkte jag. Han verkade glad.
Har dessutom träffat hemvändande storasyster Odelius. Äntligen en redig och godhjärtad människa i Kalmar. Att bli bjuden på frukost, bara sådär, såå fint!


Men, kära vänner, vi måste reda ut ett och annat:

Sveriges trevligaste band heter Deportees. Deras nya skiva, som kommer i början av maj, finns på listan. Såg dem på självaste Långfredagen med lillebror uppe i Jönköping. Fantastiskt!

Kalmar FF har börjat svajigt. Ostabilt och slarvigt. Jag är orolig, men tror det ordnar sig efter sommaruppehållet när de nya brassarna har acklimatiserat sig och att laget hittat ett självförtroende utan Viktor Elm, Caeser Santin och Patrik Ingelsten. Låt säga, 3-4 plats nånstans.
I kväll är det borta mot Elfsborg. Borås, detta Sveriges eget lilla ruttna Manchester, är svåra. Känns som en 0-0, möjligtvis 1-1-match. Och thank God för Canal +.

Det är en stor sorg att tidningen Trots Allt ska läggas ner. Jag har liksom inte hunnit få in att denna arena kommer försvinna.
Var ska det där otvingade, öppenhjärtiga samtalet om tro, andlighet, kultur få plats. Jovisst, DN och SvD lyfter emellanåt in dessa frågor, men, det drunkar i allt annat brus.
Dagen är tyvärr en för icke-neutral spelplan för det samtalet.
Den måste leva vidare. I någon form.

Tycker för övrigt att Joel Halldorfs debattinlägg om den orättvisa svartmålningen av påven är intressant. Han menar att påven blivit något av västvärldens alla liberalers nya slagpåse när George W Bush är borta från stridsfältet och frälsaren Obama har makten. Läs här!

Alltså.
Tummen upp:
Deportees, uteserveringar, Allsvenskan

Tummen ner:
Att Trots Allt bara har ett nummer kvar, KFF:s svajiga spel

tisdag 7 april 2009

Ronnies måndagskrönika, fast på en tisdag.

Det är nästintill försommarvärme, jag har klippt mig och jag tänker på glass i tid och otid. Allsvenskan har startat. Och påskveckan är här.
Och Aftonbladets Ronnie Sandahl har blivit en kär måndagsvän (ja, jag vet att det är tisdag idag, men han skriver krönikor på måndagar och ibland så läser jag krönikorna dagen efter, eller kanske dagen efter det). I går skrev han om Aftonbladets kulturredaktör Anders Paulrud som dog för drygt ett år sedan. Ronnie Sandahl beskriver hur han och Paulrud fann varandra i rökrummet på sjätte våningen i Aftonbladet-huset. Sedan berättar han om deras resa till Paris. Den unge och den gamle. Början och avslut. Välkommen och farväl. Det är alltid i brytningspunkterna som livet blir allra mest intressant.
Det kanske inte är en himlastormande, uppseendeväckande, sensationslysten krönika. Men det är något i tonen. Som faller i behaglig träda i själen. Tack för det!
Läs Ronnie här!

måndag 6 april 2009

Grillad.

Grillad.
Program 1, 2, 3: Tråkigt, otajt och rörigt.
Program 4: Tempo, behaglig slapstick och i många fall riktigt roligt.

Mkt tacke vare att Dregen kan vara en av de mest tacksamma gäster man kan ha. Men det känns som om formatet helt plötsligt föll på plats. Ska bli intressant att se nästa program.

"En inställd dusch, är också en dusch"

Oeland.

Öland. I april.
Ja det var Långe Jan, Färjestäder, Mörbylångor, båthamnar och stängda pensionat.
Och det var arter och växter som gravsnäppor, snorsnyltror och buskrodedenderon.

Med en avrundning på Stekhuset i Kalmar. O du gode vad gott!
Förrätt: Vitlöksfrästa räkor i ostsås med vitlöksbröd & sallad. (Det bästa jag ätit sedan det stekta fläsket med löksås och potatis på Tennstopet i Stockholm typ.)
Huvudrätt: Grillmix; oxfilé, fläskkarrégrillspett, lammkotlett med klyftpotatis, aioli och rödvinssås.
Efterrätt: Copenhagen. Glass doppad i kaffe med riven vit choklad.

Lite bilder. Enjoy!




lördag 4 april 2009

Solsken i en förort.

Tanterna har lämnat fläkten. Nu står de och röker på balkongerna. Tjena-morsar till varandra och ser så där positivt förvånade ut att ses, som att "titta vi överlevde vintern, igen".
Och täcken, filtar, lakan hänger över räckena, de tvättas, luftas, impregneras av vår. Nytt hopp.
Och kidsen cyklar runt i cirklar. Runt, runt, runt. Nöter asfalt. Slänger cyklarna, upp i gungorna, nerför rutschkanorna, upp på cykelförrådstaket och leker pirater. Det är liksom om ett uppdämt behov som vintern har kapslat in. Släpp barnen loss, det är vår! Typ.

Även jag tvättar. Möter en liten nyfiken pojke i tvättstugan. Han springer mellan sin mamma och mig. Han är blyg. Men tittar med stora ögon på mina smutsiga strumpor när de åker in i maskinen.
Han verkar också glad över att smutsen ska bort.

Jag öppnar balkongdörren, sätter på kaffe, lyssnar på Håkan Hellström och Coldplay. Om två timmar är jag på Öland.

fredag 3 april 2009

Popfredag.

Om det var Memphis igår, så är det pop idag.
Tralligt, banalt, romantiskt. Ge mig!

Marit Larsen, Håkan Hellström, Brainpool. Med flera.

Mycket alternativ idag.
Ishockey, viskonsert, emocore-konsert, disco.
Jag har inte bestämt mig. Jag kanske trycker in alltihop!
Och imorgon: Öland runt. I solbad.

Ett slott.

Jag gick några varv runt slottet i staden där jag bor. Lite försent för en fulländad njutning. April är förföriskt. Svettvarmt ena halvtimman, höstruskkallt nästa halvtimma.
Men jag gick i min enfald och tänkte på historia och historier.
Jag drabbas så hårt av sentimentalitet ibland. Det bara bubblar upp. Och då vill jag rädda allt som kan räddas från då, back then. Men. Saker ändras och förändras, förhoppningsvis jag med, men ibland undrar jag om jag stannade ungefär vid 2005...

Jag har dessutom köpt en limegrön ryamatta idag. Men inga balkongmöbler.
Och jag kanske har hittat min/a Levin-gitarr/er nu... På oväntat håll.

Och här följer lite London.




























torsdag 2 april 2009

Walking in Memphis.

Det är sol, för andra dagen i rad, och på teven säger de att det ska bli ännu varmare på lördag.
Jag har drabbats av en vårinjektion utan dess like. Jag planerar ölandsturer, att gå på loppis, köpa balkongmöbler, städa...

Och mitt i allt detta. Blev jag så sugen på att lyssna på Walking in Memphis.

tisdag 31 mars 2009

Soul, folks!

I min "Searching for the wrong-eyed Jesus"-hysteri glömde jag ju bort min söndag.
Eller ja, hela helgen egentligen. Det var fullt med knatteinnebandy och fina släktingar. Det var reggaeklubben Baktakt med både nya och gamla sköna dansanta vänner. Och det var fotboll med Vic, nya kvällstidningskungen.

Men. Söndagskvällen kröntes med "Soul folks" p åKalmar Teater. En hyllningskonsert till Sam Cooke med Sulo, Svante Thuresson, Pernilla Andersson och ett sjukt kompetent kompband (bland annat med Richard Krantz. Som för övrigt är med på Michael Johnsons senaste skiva!). Men. Jag har sparat kungen till sist - Magnus "Weeping Willows" Carlson.
Han har en grace som är unik i Sverige. Jag tycker det finns ett släktband mellan honom och Chris Martin i Coldplay även om det också finns tydliga skillnader.
Magnus Carlson kommer på något sätt ännu närmare. Han är ju liksom ingen multinationell världsstjärna. Han är bara Sveriges bästa manliga popsångare med en röst som är så varm och len att honungstéet får rodna av avundssjuka. Och alltid så fantastiskt välklädd, i söndags bar han en skrupelfri kostym med en blårödrutig skjorta. Så städat, så elegant, så noga utvalt. Men mycket är nog hållningen, han bär kostymen så okonstlat, men ändå så självklart, utan att för en sekund tappa ödmjukheten.
Shit vilken lovsång till Magnus Carlson. Men. Det är han värd.
Men som han sjöng. Särskilt "(What a) Wonderful World". "I don't know much about history...".

Sulo och Pernilla Andersson behöver inte heller skämmas. Tvärtom. Sulo framstod som passionerad rockräv som fått fling på soul. Och det stämmer nog rätt bra överens med verkligheten.
Och Pernilla Andersson visade att hon är en stark sångerska. Inte bara rockslyngel-Dregens tandgluggsflickvän.


Svante T kändes dock trött. Men säkert kiss-i-brallan-bra för de som var över 52...








måndag 30 mars 2009

Searching for the wrong-eyed Jesus.

"Min far var duktig på att spela banjo, min farbror och min fastrar också. Och min bror är duktig på banjo. Min son var också duktig på banjo. Men han dog i september, blev påkörd och dog på fläcken"
Okej. Där har du tonen.

Jag har trånat, längtat, drömt om att få åka till amerikanska södern i..ja, kan inte minnas när suget kom.
Dokumentären om just amerikanska södern och dess extremhet, "Searching for the wrong-eyed Jesus", har jag också längtat efter. Ikväll fick jag se den.
Religiösa galningar, vilda hillbillies och tatuerade white-trashmorsor, typ Tabita upphöjt till 14. Och så massa snorbra musik såklart. Och miljöerna; motell, diners, bilparkeringar, smutsiga klubbar, ännu mera bilparkeringar och motell.

Jim White guidar genom landskapen, städerna och människorna. Och berättelserna, inte minst hans egna berättelse om sitt sökande efter Gud men som han beskriver "jag letade bara efter guldtanden i Guds leende". Han berättar också om den unga mannen som blev galen i sitt sökande. Så galen att han åkte och köpte färg för att måla "Love" på ena sidan av kyrkväggen och "Hate" på den andra, för att sätta sig på trappan i mitten, gråtandes och förkrossad över att inte veta vad han skulle välja.
Jim White åker genom fler torra, gräsliga landskap. Rakar sig i bilen med backspegeln som spegel. Ännu fler motell och diners och sedan en tjej som spelar Amazing grace på såg i bagageluckan på en Dodge eller nåt liknande så hiskla vackert för att sedan berätta om sin dementa mormor. Eller trion med damerna som sjunger en sång om en hustrumisshandlare, trestämmigt.

Idag kom skattebeskedet. I höst, bränns dom och smutsas ned i grusdammet. I den amerikanska södern.

söndag 29 mars 2009

Flash & Thunder

Okej.
Danande vår. Kanske inspirationen faller på.
Jag var i London. Fina svenska och franska flickor, Premier League (!), Camden och så svettig dans i Queens Park.

Sedan tycker jag att David Åhlén gjort en grymt bra platta.

Och kära vänner, snart börjar Allsvenskan igen.
Och HV71 tar SM-guld.
Och Deportees släpper ny skiva.
Och jag har biljett både till U2 och Coldplay.
Och jag har lovat mig själv att i april ska jag vara så mycket som möjligt i Kalmar.

Fler frågor? Var god kommentera.

torsdag 26 februari 2009

Tack Olle!

Jag visste det!
Det finns de som har rynkat på pannan, högljutt uttryckt sin avsky och de som bara sett ut som frågetecken när ämnet Olle Ljungström dykt upp vid diverse middags-, fika och krogbord.
Men ända sedan jag likt ett bokstavsbarn sprang runt i pojkrummet och sjöng med i "Dom finns överaaaaaaaaallt" har jag gillat den där snubben.

Och idag kom beviset på att han faktiskt verkar reko.

Olle Ljungström i en intervju i Aftonbladet:
Barn är det bästa som kan hända en människa. Att behöva ta hand om någon, tjäna pengar så de kan köpa sina hip hop-skivor eller vad det är. Men jag har inga barn, och det gör att allt fokus är på mig själv hela tiden. Det är värdelöst, totalt värdelöst. Det är perfekt om man ska göra en konstvandring, men du blir inte lycklig av det. Alla människor bör ta hand om andra människor.

(Läs hela intervjun här. Finns en hel del minst sagt intressanta händelser i Ljungströms liv. Många mindre trevliga. Men leder det till insikter som ovan, vetetusan om det inte är bättre att vara lite lätt psykotisk med alkoholbesvär än tjänstemän på någon myndighet med en villa lagom nära stan men ändå inte "mitt i smeten" och två barn som får kläder från JC och sen är det bra, kanske lite chips efter tacon på fredagsmyset... )

torsdag 19 februari 2009

Ursäkt, var god dröj.

Mitt bloggande har under den senaste tiden varit som en telefonkö.
Oändlig väntan utan valmöjligheter. Och när man väl kommit fram (när jag väl har skrivit) har det bara varit triviala, löjeväckande små utspel som man lika gärna kunde ha varit utan.
Iofs gillar jag det där. Blekfet vardag. Diskbänksrealism. Eller. Jag twistar väl alltid till det med lite romantik. Aja.
Men. Jag inser att jag måste ge er någon sorts tråd att ta upp igen. Här följer därför mina statusuppdateringar på Facebook de senaste två veckorna.

4 februari:
10. 55 Wilhelm A Campar.
11.46 Wilhelm Jackson Brownar!

5 februari
21.08 Wilhelm London 14 mars! Arsenal - Blackburn. Hurra!

8 februari
11.40 Wilhelm Stora brödrakampen i Högsby!

9 februari
09.15 Wilhem tror inte sina ögon!
19.53 Wilhelm har ätit kycklinggryta a la Finnstrom. Bravisimo!

10 februari
18.56 Wilhelm är alltid på väg tillbaks.

11 februari
09.44 Wilhelm somedays are made for smoking. And some days for blues: www.myspace.com/hurleythebluedots.

15.32 Wilhelm tre ELM kommer göra succé ikväll. Rasmus och Viktor på mittfältet. Och så WilhELM i tv-soffan!

12 februari
12.09 Wilhelm tar på sig finskjortan och laddar med Solomon Burke. Här ska det förhandlas!

13 februari
12.14 Wilhelm är på McD i Vetlanda bland nykära 30-åringar och roliga barnfamiljer. 'Det kliar i Amandas öron när hon äter päron'.
22.39 Wilhelm Jönköping living.

15 februari
23.43 Wilhelm is into the night.

16 februari
17.22 Wilhelm kan sakna bagarmossar, skärmarbrinkar, skånegator, fredhällan, debasrar, mosebackar och så vidare.

17 februari
08.27 Wilhelm har en havregrynsgrötrevival. Fjärde dagen i rad! Och. Lyssnar på Dundertåget!

18 februari
17.59 Wilhelm lyssnar på Blind Willie John.
20.11 Wilhelm Strängen: "Han tyckte att jag inte skulle spela mitt bästa" råd från en läkare i München.

19 februari
10.01 Wilhelm följer mixstafetten!

onsdag 18 februari 2009

Wolfgang!








Han skrek något åt mig och höjde nävarna. Jag tänkte att jag har tysk tullutbildning, så honom tar jag.
Jag intog försvarsposition genom att höja garden och avvaktade vad han skulle göra mer
, Wolfgang Pichler till Expressen när ryska skidskytteförbundets vice president gick till angrepp.



onsdag 4 februari 2009

Svenska män.

Det är en sådan där dag igen. Fylld med svenska män. Typ Tomas A Wij och Håkan Hellström. Titlar och låtrader som "Sjung inga fler sånger om kärlek" och "någon gång är jag din jakttrofé som du övergav".
Jag drar täcket över huvudet och låter världen utanför slippa mig för ett tag. Segrar, men allra mest förluster.
Och jag som trodde att det var slut på det här grå, grå, gråa vädret.
På fredag ska jag köpa tavlor så att inte rummen ekar och pappa, ja han ska fixa avloppet och mamma avbryter med fika.
Och sen ska jag passa en hund hela helgen. Inget annat.

Jag har glömt adressen. Och sjunger blues.
För du kommer aldrig bli en vän till mig.

torsdag 29 januari 2009

Lunchromantik.

Jag gillar att gå och sätta mig ensam på en lunchsylta sådär en halvtimme innan lunchen stänger. Oftast är det bara några fåtal matgäster och kocken ser sådär lagom förtjust i att steka ytterligare en kycklingfilé.
Men det är bara då man får vara med om hur två fnittriga medelålderskvinnor pratar om vinkvällar och annat strunt om jobb och män som inte förstår dem.
Och det är endast då man får höra servitören nynna med i Rix FM-låtarna lite out of tune, men hjärtligt på något sätt, samtidigt som han dansar av bordens smulor med sin disktrasa.
Det är endast då lunchrusningen är sådär bitterljuvt romantiskt. I ett tonläge som passar mig alldeles utmärkt.

I helgen flyr jag till helig mark i Östergötland. Bjärka-Säby och något som kallas Vintermötet.
En andlig oas, med kristna vänner från alla möjliga traditioner. Gudstjänster, seminarier och konserter. Men framför allt ett ständigt pågående samtal. Om allvaret och om glädjen i den kristna tron. Här fylls mina lungor med ny luft och själen ömsom omhuldas och ömsom utmanas.
Allt detta i en obeskrivlig slottsmiljö och snorbra kaffe till försäljning.

måndag 26 januari 2009

En teve-tablå för ikväll?

Vissa dagar vill man bara kolla på teve.
Stänga av telefonen, inte öppna laptopen, släcka ner, skita i att betala räkningarna, strunta i att städa. Bara kolla på teve. Zappa runt tills man storknar.
Idag är en sådan dag för mig.
Jag vill och orkar inget annat.
Trots detta en uppmuntrande helg.

Fredag: Jonathan Johansson lockade storpublik till Kalmar. Mkt bra spelning och trevligt på alla sätt. Läs mer här!

Lördag: Dop för Theo.
Och visst sätter det standarden att döpa sin förstfödde till "Gud". Hur toppar man det liksom?
Mycket fint på alla sätt. Dopgudsjtänst och så samkväm efter det.
Sedan vidare mot Lönneberga. Intervju med schlagerfantast. Färgstarkt på alla sätt!

Söndag: Mammas finmat och cheesecake till efterrätt. Bråk med lillbrorsorna, bordtennis, söndagsmiddag 2 hos bäste Marcus, bandy-VM, gråtlåtar på kvällen...

Måndag: Tillbaka mot Kalmar. Och mamma skickar med nybakta mockarutor.

Och så ikväll. Bara. Tv.

fredag 23 januari 2009

Skit också.

Jag har alltid velat ha ett band med "Russia" eller "Moscow" i titeln.
Jag blev lite kallsvettig när I'm from Barcelona dök upp. Men efter lite övervägande och tidens gång tänkte jag att folk inte skulle se mig som en härmapa om jag nu skulle komma med ett land eller en stad i namnet.
Och så. Så dyker det upp. Från tips av Wärle. New Moscow.
Men eftersom det var så himla bra är det förlåtet. Lyssna!

Men nu är frågan vad mitt band ska heta.
Hjälp mig!
Jag gillar ordet "woods".
Wilhelm & The Woods.
Men kom att tänka på att Firewood är snyggt.
Wilhelm & The Firewoods.

Skulle på konkursutförsäljning idag. Eller ja, jag var där. Skivlagret. Kalmars sista riktiga skivbutik. Ytterligare en skivbutik som bommar igen alltså. Och köerna ringlade sig långa. Jag gick in och ut med en gång. Så många människor som säkert inte köpt en skiva där på 10 år, tänkte jag cyniskt.

Gick sedan till jobbet. Åt lunch. Fick reda på att vi hade varit duktiga, min kollega annonserade tårta och jag i min "like a fat kid love cakes"-glädje sträckte armarna i luften och slog ner klockan i kontorshotellets gemensamma kök. Glasklockan rakt i huvudet. Kollegan skrattade, jag ville svära och såg stjärnor.

Snart åker jag till Öland. Ska träffa två band. Fina tider i mitt jobb.
Ikväll spelar Jonathan Johansson i Kalmar. Nä, jag ljuger inte. Det är helt sant.

Det ska bli en bra helg det här. Jag känner det i kroppen.

onsdag 21 januari 2009

Bio.

Det finns en poäng med att gå på bio en onsdag i januari. Och där det är helt ovidkommande om filmen är bra eller dålig. Istället är just känslan av ett slags verklighetsflykt, en längtan som kryper in under huden, den primära.
Det fattar väl jag också att livet är mer krankt och oromantiskt än de där människorna som precis går upp innan soluppgångarna, de där som är vakna om nätterna och märker hur vinden tar tag i gardinerna eller hur elementen tjuter. Eller de där som älskar så passionerat, eller de som så moderligt omhuldar sina söner och döttrar eller de som alltid vinner i längden när det till synes verkar vara uträknade.
Efter de där dryga två timmarna slår snålblåsten en i ansiktet igen. Kylan binder sig fast kring kroppen och jag drar upp kragen och kurar ihop mig. Tar spjärn mot vinden och det som vill förstöra magin, den naiva magi som föds i en biosalong. Men utan den magin, skulle jag aldrig orka fler januari.

Jag är så ledsen, Ryan Adams är sjuk och tänker sluta med musik.
Men jag är inte beredd på att tro honom.
Han har överraskat förr.
"And I wish I had a Sylvia Plath"

tisdag 20 januari 2009

söndag 18 januari 2009

Söndag efter helg med extremt mycket innehåll.

Det är aldrig lätt att komma hem till 70 kvadratmeter ensamhet. Tyst och icke-omfamnande 70 kvadratmeter impregnerat med ensamhet.
Men när man levt med väskan och lätta steg på massor av gator och galor, så är det ändå skönt att ramla in i det egna. Hemmet.
P3Guld. Vänner och vänner och vänner. Kanske någon fiende. Och en tjej i badtofflor. Väldigt mycket för lite tid.
Jag orkar inte sammanfatta helgen mer än så. Den har varit skitbra.
Men. Jag ska ge er lite godis. Den här killen kommer spelas på en radio nära dig hela sommaren.


Jag har landat i soffan. Kollat spansk ligafotboll, ätit Polly och nu är det bara de äckliga med mörk choklad kvar.
Imorgon är det måndag. Jag har tvättid. Och inget känns väl mer måndag än att ha tvättid. Eller kanske väntetid, innan veckan, och världen, vaknar. Måndag som måndagar är mest.
Kanske det blir sol. Det skulle göra det lättare.

fredag 16 januari 2009

Några mil. Till.

Och så står jag där. Igen.
Med väskorna, tunga, lutandes mot busskuren.
Väntar på en ny buss och nya mil i minus nio grader.
Jag reser genom norra Småland med länsbuss. Jag slår i huvudet när jag ramlar in med för stora väskor. Somnar några minuter. Passerar lutande falurödfärgmålade ladugårdar varvat med snygga villor där man inte hunnit ta bort julslingorna samtidigt som morgonpigga bilar möter oss på landsvägen.
Vi stannar till. Tonåringar som ska till skolan. Några tar fram läxboken. Andra sover. Killarna där bak pratar. Tjejerna sneglar.
Vi närmar oss Jönköping. En tant i morgonrock hämtar tidningen och i Husqvarnafabriken har arbetarna redan stämplat in. Men det är fortfarande kallt. Eller ja, det ser kallt ut.
Framme.
Jag krånglar mig ut ur bussen. Lägger till några mil på mitt resekonto.

Ibland undrar jag vad jag sysslar med. Länsbussar, Kust till Kust-tåg, spårvagnar och tunnelbanor. Vad försöker jag fly bort ifrån? Var jag än är längtar jag bort. Är jag hemma vill jag bort, är jag borta längtar jag hem.
Men någonstans älskar jag att passera svenska landskap. Byggnader, människor, bilar, trädgårdar, Kvantum, krogar, ängar, pissregn.
Och. Stationer. Ytterligare ett bokprojekt.
Alla dessa människor som är på väg, likt mig, antingen bort eller hem. Farväl eller välkommen. Glädjetårar eller tårar av sorg. Stationer.

Snart: Några mil till. Göteborg.

söndag 11 januari 2009

Okej.

Jag planerade stordåd med långa listor i massor av olika kategorier. Men man kan säga "upp som en sol, ner som en pannkaka" om själva genomförandet. Men ok, håll i hatten, här kommer 2008 i ett enda långt bräde.

Jag börjar med några snorbra album:
The Tallest Man On Earth – Shallow Grave
Markus Krunegård – Markusevangeliet
Coldplay – Viva La Vida And Death And All His Friends
Håkan Hellström – Tro & Tvivel
Marit Larsen – The Chase

Fanns även några nära utmanare. Typ Eldkvarns och TAW:s alster som kom under året. Men. De når ändå inte upp till övriga.
Och så har jag på riktigt börjat gilla Bob Dylan. Särskilt hans bootleg. Så nu namedroppar jag inte honom bara för att man ska, utan för att jag faktiskt tycker han är grym.

Och live:
Solomon Burke (Debaser Medis, Sthlm)
The Hellacopters (Where the action is och Platens Bar, Linköping)
The Tallest Man On Earth (Sthlm Kulturfestival)
Newworldson (Frizon)
Bör väl också nämna Daniel Johnston (Berns Salonger). Men kanske mer en upplevelse än en bra konsert.
Och årets stora tårdrypande farväl - The Hellacopters.

En stor besvikelse var Bruce Springsteen på Ullevi. Ok, han har några evergreens, men den frälsningsupplevelse som jag hade väntat mig var som bortblåst.

När det gäller filmer har jag svårt att riktig gå igång på några som hade biopremiär under 2008. No Country For Old Men och There Will Be Blood var såklart helt ok, men de nådde inte alls mina högt ställda förväntningar
Så i brist på annat tycker jag att Batman - Dark Knight var en av de bästa.
Även Lars and the real girl var en bra feelgood. Men jag vet inte om det var en 2008-film. Såg den på dvd i slutet av året.

Idrottsmässigt så kanske det här var top of the line ever.
Kalmar FF. Jag har redan orerat i väl tilltagna superlativ om detta lag. Denna livlina i min tröstlösa exil.
HV71.
Man kan bara slå fast att Småland är så sjukt bra.

Iofa fanns det även idrottsliga bottnar.
Svenska fotbollslandslaget och OS.

Bästa restuarangminnen tar jag från sommaren i Sthlm.
På odiskutabel förstaplats: Tennstopet - Kokt potatis, stekt fläsk med löksås.
Tätt följt av Peppar, mer på grund av Strängen (gitarrist i Hellacopters som jobbar som servitör/bartender där) än den superheta kött- och böngrytan.
Och till sist, terrassen på Mosebacke för ett antal kalla och Sthlms bästa vy.
Allt som oftast sällskap med Joel. Jag antar att sällskapet gör maten.

Resorna har gått till Portugal och Israel/Palestina. Och Göteborg (inte för det exotiska, utan för antalet gånger).
Israel/Palestina såklart den mest berörande och upprörande, Portugal den mest nöjeslystna och Göteborg för att alla jag tycker allra bäst om finns där.

Sedan tycker jag att Frizonfestivalen återigen var skitbra.
Dom kallar oss artister ett skitbra program.
Och andra skitbra saker under året var:
Klas hembesök i Sverige
Stockholm och alla goda människor där
Spotify
Studieförbundet Bilda
Tidskriften Trots Allt, alltid
Canal +:s fotbollssändningar
Compunctio
Strandfestivalen
Rookiefestivalen
Tidskriften Filter
Tidskriften Ikon
...och 1000 andra saker jag glömt.
...och ännu fler goda människor jag mött på vägen.


Såhär på rak arm ser jag fram emot detta under 2009:
Filmerna The Spirit och The Wrestler.
A Camp och U2 skivor.
Betald semester.
Och som alltid: Familj & vänner. Alltid.
Och om jag så vill det eller inte - Gud. Och hans plan. För världen och kanske för mig.

Annars har 2009 börjat bra. Särskilt de senaste dagarna. Med teologikonferens. Och varma människor.
Och ännu mera fotboll på teve. Och massa kaffe.

Du är grym om du läst ändå hit. Hej så länge!