En vacker dröm är sönderriven

Jag gillar färger. Liv och rörelse. Ro och kontemplation. Kaos och symmetri. Allt på samma gång.
Jag gillar att resa. Helst kollektivt. Både bildligt och bokstavligt.
På bussen som åker där jag bor. På den finns det högljudda afrikaner, snattriga asiater, vassa ex-jugoslaver, brydda irakier och tysta svenskar.
Och när jag inser att det finns krafter i det här landet, som jag tidigare alltid med glädje kallat mitt, vill ta bort färgerna, olikheterna och tonerna från något annorlunda blir jag bedrövad och det känns som att en vacker dröm blivit sönderriven över en natt.
Det är djup tragik att det finns människor med en människosyn som värjer sig mot de livgivande olikheterna. Och för mig är det ett mysterium hur man hellre vill ha tysta, kalla och ensamma bussar än bussar fulla med liv och energi.

Dessutom har jag köpt en kavaj. Med pads på armbågarna. Morfar skulle ha applåderat.

Jag är övertygad om att alla människor som satt sina boots, sneakers eller bara, nakna fötter på denna jord har inplanterat stjärnstoff från himmelriket inom sig.
Och det blir ännu mer påtagligt, nästintill speglande, ibland.
Som det där fåniga leendet efter ett hjärtligt telefonsamtal, eller när jag möts av ett skratt och värmande kallprat när jag köper min espresso, eller när skinheadkillen i bombarjacka klappar en gammal tants hund hela vägen hem på tunnelbanan.

Då tror jag verkligen på något större. Något gemensamt. En kollektiv, varm röd tråd som fläter sig mellan hjärtan.

Det tråkiga är att alla partier, rött som blått, har fallit i fällan om den urspårade individuella friheten.
Det finns inget utrymme för kollektiva, längre hållbara, lösningar.
Individualismens friheter gör oss mer ensamma än någonsin. Var är brandtalen för de små nära gemenskaperna? Om det så är familj, kyrka, förening, studiecirkel. Kom igen liksom!

Jag läste hela Svenska Dagbladets kulturdel idag.
Mustafa Can hade ett långt reportage om två lokala partier i Norrland. Där har ideologierna spelat ut sin roll. Det är bättre att rösta fram en tokjöns som ser till att sopgubbarna kommer på rätt tid i veckan, än att luttrade lokala socialdemokrater ska försöka plantera sthlm-sossarnas politik i en helt annan verklighet.
Intressant frågeställning vad det gör med demokratin och hur praktiska detaljer tycks vara viktigare än ett helhetstänk.
Svårt att värdera vad som är bäst. Jag tror på ideologier, ett slags hållning. Men ideologier får inte bli cementerande. De måste få ge sig ut på resor, i samma takt som människor förändras.

Det var också en recension av en ny Palme-biografi.
Palme som objekt för att berätta om 1900-talets Sverige. hur han förvaltade ett folkhem och gav sig sedan ut på internationella kartan för att föra en solidarisk kamp. Långt ifrån sympatisk alla gånger, men brinnande utan tveksamheter.
Och efter espresson vandrade jag Sveavägen. Stannade till vid minnesmärket där Palme sköts, noga med att inte sätta mina smutsiga skor på den, som ett slags vördnad för en man som brann.
En eld som saknas.