När fulla teens räddar världen från malaria.

Det är svinkallt och i en glasbur vid Avenyn i Göteborg försöker P3 hjälpta till med att förhindra malaria.
Ädelt.
Men där springer fulla teens förbi, skriker i en mick och apar sig framför kameran. Visst är det väl så vi ska rädda världen från malaria? Ett par kids från Göteborgs övfre som önskar ytterligare en ny Lady Gaga-låt för femtio spänn.
Men vem är jag att klanka ner på lite godhet, såhär i juletid.

Det här är sista december på speed. Svinvaccinet rusar i ådrorna och när andra klagar, är det tidernas uppåttjack för mig. Lyssnar på smäktande countryballader för att göra mig sömnig. Men inte ens det hjälper.
Har sett både Capote (något besviken) och Gitarrmongot (eh?) ikväll.

Igår var det Polisorkestern som kom bort (varm & ömsint).

Jag har inte bloggat på så länge att jag inte har en enda läsare kvar.
Men om det är någon kvar som läser.

Lyssna in det här bandet:
Mumford & Sons

Kolla in den här sajten:
www.indrag.se

Eller.
Så lyssnar man på Olle Ljungström.

"Som man bäddar får man ligga.
Man kan älska, fastän världen är som den är."

Beauty has a name.

Jag letar ord.
De som jag tror på. Och de jag borde välja bort.

Men ingen i Milano verkar bry sig om det.
De tar på sig sina stora glasögon och lyckas kör vespa genom trånga gränder på vattenpöliga gator utan att skvätta ner kostymbyxorna eller ens krusa en mörk lock som fladdrar ledigt längs sidan av det rynkade och lätt röksotade ansiktet.
Hur gör dom?

Jag letar ord.

Hur kör man vespa genom livet utan att skita ner sin själ?
Går det köra vidare i hur trånga gränder som helst?
Jag behöver stryka nya pressveck på byxorna.

Men jag letar fortfarande ord.



Bra ord:
Howard Eliot Payne.
Thad Cockrell.

Världen. I Norrliden.

Hösten är så vacker i slutet av september. Färgexplosionen, den klara luften, rutinerna, mindre press. Som människa överlag är jag nog november om jag skulle vara en månad, men om jag fick önska själv skulle jag vilja vara september.

Det är bara några minuter innan årets hockeysäsong drar igång. Ett hösttecken, eller ja, vinterhalvårstecken till och med.
Och på innegården, där den ensamma mannen på bänken brukar sitta, spelar barnen bandy. En kille har visselpipa och är självutnämnd domare.
Från något annat hörn spelas det musik med överdriven bas.
Två gubbar, en med orangetonade glasögon och den andre med icke-figursydda jeans, står och samspråkar vid infarten.
Männiksor från världen är samlade här. I en förort i Kalmar. Intensiva balkanmän, skygga och mystiska asiater, muslimska kvinnor med slöja och barnvagnar. Och så jag, tillsammans med mina spöken.
Vi trivs nog rätt bra ihop, människorna alltså, fast vi aldrig har talat med varandra. Jag och världen som finns i Norrliden.

Herregud, jag gör så gott jag kan.

Ok, jag gör en Ryan-paus.

Årets mest hajpade popalbum har släppts. [ingenting]:s "Tomhet, idel tomhet" (titeln snodd rakt av från Predikaren i Gamla Testamentet) motsvarar faktiskt förväntningarna.
Som så ofta förr blir det som allra mest intressant när de kyrksubkulturbefriade skriver om tro & andlighet, särskilt när man gör det med sådan finess och ögonskärpa som Christopher Sander. På ett ett nästintill punkigt vis struntar han i förskönande omskrivningar när det kommer till tabubelagda ord som "Amen", "Halleluja" och "Gud". Han sjunger/skriver upprätt och helt utan ursäkter.
Och som vanligt älskar jag textparadoxer, när det salta möter det söta.
Och det är väldigt intressant att den svenska indiepoppubliken möter en textförfattare som snarare flirtar med Lina Sandell, än gubbtråkiga rocklyriker som Lundell och Berg.
[ingenting]

I september åker jag och spelar i Sävedalenh, Göteborg. Kanske kommer Wilhelm & The Woods släppa en demo i vinter.
I oktober åker jag till Cypern.
I november åker jag till Bjärka-Säby och letar efter kyrkofädrenas spår, sedan åker jag till Milano där jag ska dricka espresso och leta efter snygga halsdukar i fyra dagar.

Ryan Adams & Nudiejeans på väggen!

Jag är inne i ett Ryan Adams-töcken. Inte för att det är något nytt, men ändå.
Heartbreaker, Gold, Demolition, ja till och med Rock n' roll (som faktiskt varvar en del bra låtar med urusla)!
Jag tror alla går och letar efter förebilder/inspiratörer/idoler att följa & älska.
För mig är det Ryan Adams. Jag är kanske något mindre söndertrasslad av dåliga droger, men det finns ett gemensamt drag av kroniskt lo-fi-läge i själen som präglar allt man ser och möter. Och det är inte så hopplöst som det låter. Vemodets riktiga betydelse - inåtvänt mod - är just det mod som Ryan Adams tonsätter. Det är själens kranka ensamhet, det är den farvälvinkande flickvännen och de där dekedant vackra amerikanska stadsmiljöerna varvat med ett outlawperspektiv.
Och sedan. Bootsen, jeansen och jeansjackorna, glasögonen, korta skinnjackan och de glåmiga ögonen. Romantik!

I helgen levde jag herrgårdsliv med jobbet. Det var fisketurer varvat med trerättersmiddagar i salar med höga tak. Givetvis en del jobb också.
Lantliga miljöer. Sjöar, granskog, tysta landskapsvyer. Det är heller inget nyhet att det går hem hos mig.

Och alla ni som klagat på mitt eko när ni ringer hem till mig och mina tomma väggar. Nu hänger två tavlor, sponsrade av Nudiejeans & Co, på min vägg!

Att städa.

Jag städar. Och tvättar. Och sätter upp tavlor. Aldrig trodde jag att jag skulle må så bra av en sådan här handymanlördag.
Jag har ramlat runt hela sommaren och inte städat en enda gång. Typ.
Jag dammsuger, svabbar golv, dammar av luckor & element. Och plötsligt känns det som att själens dammråttor tackat för sig och flytt till annan ort.

Det här är bra skit!

Brothers in arms.

Efter ett halvårs väntan tog vi, brödratrion Blixt från Kvarnemåla, pappas vita Volvo och ställde in siktet på Stockholm och Coldplay.
Och det är verkligen inte dåligt hur Chris Martin med sina tre gentlemannamässiga vänner i sin lilla, men stora, orkester kan få 33 000 på Stockholm Stadion att känna sig inbjudna till bandets vardagsrum. Till skillnad från U2 där det svulstade på många håll, försöker Coldplay krympa avståndet mellan band och publik. Oerhört sympatiskt och hedersamt. Och det bästa är att det verkligen känns som att de menar det.
Jag lovar att om man inte kände till någon i bandet skulle man kunna ha de som grannar i tio år utan att de skulle ha nämnt att de spelade i ett av världens just nu största band. De skulle liksom nöja sig med att säga att de var kulturarbetare och slänga upp en ny fläskkarré på grillen och ropa över häcken att det finns över för oss också. Världens trevligaste grannar liksom.
En del tycker att Coldplay är gråa medelklass-söner utan skandaler och attityd.
Men om man tänker efter, i detta individualiserade och jag-och-min-egna-åsikt-centrerade samhälle, kanske det största och mest irriterande långfingret är att välja den mjuka, snälla vägen. Att vara trevlig och utan ambitionen att skrika högst, utan på ett mer subtilt, genomtänkt sätt vara driven, hängiven och ja, till och med, politisk.
Jag kan inte annat än beundra det hos Chris Martin och hans tre fina vänner.
Sedan gör de ju en del riktigt bra låtar också. Typ Yellow, Fix You, the Scientist.


Annars fick vi ett par kvalitetstimmar i Stockholm. Och det slår mig varje gång. Stegen blir lätta när jag går på den där stadens gator.
Hur ska jag kunna hålla mig undan?
Medan bröderna gick längs de stora shoppingstråken, tog jag en avstickare för att möta upp min finfina vän Linn. Som hade med sig ytterligare en fin vän. Och vi satte oss i solen och åt och tog igen 1,5 år. Time flies baby. Så är det ju bara.
Och firma Alvarsson/Svensson inkvarterade oss så fint vid Telefonplan.

Och sedan tog brödratrion den vita Volvon hemåt, inte mer än ett par gnabb, vi kanske håller på att bli vuxna nu. Det är jag lycklig över.

För övrigt anser ag att program som "Bonde söker fru" tenderar att bli mer osmakliga. Jag skiter i hur gulligt det är när de där oborstade ungkarlarna/ungmön bjuder på skit-under-naglarna-floskler och de "tävlande" står på led för att å deras gunst.
Jag tror att kärlek snart är reducerat till ett slagfält på televisionen.
Och det smittar av sig. Rätten att välja bort det fula, det som inte passar. Idioti!