måndag 24 augusti 2009

Brothers in arms.

Efter ett halvårs väntan tog vi, brödratrion Blixt från Kvarnemåla, pappas vita Volvo och ställde in siktet på Stockholm och Coldplay.
Och det är verkligen inte dåligt hur Chris Martin med sina tre gentlemannamässiga vänner i sin lilla, men stora, orkester kan få 33 000 på Stockholm Stadion att känna sig inbjudna till bandets vardagsrum. Till skillnad från U2 där det svulstade på många håll, försöker Coldplay krympa avståndet mellan band och publik. Oerhört sympatiskt och hedersamt. Och det bästa är att det verkligen känns som att de menar det.
Jag lovar att om man inte kände till någon i bandet skulle man kunna ha de som grannar i tio år utan att de skulle ha nämnt att de spelade i ett av världens just nu största band. De skulle liksom nöja sig med att säga att de var kulturarbetare och slänga upp en ny fläskkarré på grillen och ropa över häcken att det finns över för oss också. Världens trevligaste grannar liksom.
En del tycker att Coldplay är gråa medelklass-söner utan skandaler och attityd.
Men om man tänker efter, i detta individualiserade och jag-och-min-egna-åsikt-centrerade samhälle, kanske det största och mest irriterande långfingret är att välja den mjuka, snälla vägen. Att vara trevlig och utan ambitionen att skrika högst, utan på ett mer subtilt, genomtänkt sätt vara driven, hängiven och ja, till och med, politisk.
Jag kan inte annat än beundra det hos Chris Martin och hans tre fina vänner.
Sedan gör de ju en del riktigt bra låtar också. Typ Yellow, Fix You, the Scientist.


Annars fick vi ett par kvalitetstimmar i Stockholm. Och det slår mig varje gång. Stegen blir lätta när jag går på den där stadens gator.
Hur ska jag kunna hålla mig undan?
Medan bröderna gick längs de stora shoppingstråken, tog jag en avstickare för att möta upp min finfina vän Linn. Som hade med sig ytterligare en fin vän. Och vi satte oss i solen och åt och tog igen 1,5 år. Time flies baby. Så är det ju bara.
Och firma Alvarsson/Svensson inkvarterade oss så fint vid Telefonplan.

Och sedan tog brödratrion den vita Volvon hemåt, inte mer än ett par gnabb, vi kanske håller på att bli vuxna nu. Det är jag lycklig över.

För övrigt anser ag att program som "Bonde söker fru" tenderar att bli mer osmakliga. Jag skiter i hur gulligt det är när de där oborstade ungkarlarna/ungmön bjuder på skit-under-naglarna-floskler och de "tävlande" står på led för att å deras gunst.
Jag tror att kärlek snart är reducerat till ett slagfält på televisionen.
Och det smittar av sig. Rätten att välja bort det fula, det som inte passar. Idioti!

tisdag 18 augusti 2009

Festivalsummering 2009.

Jag har packat stövlar, tandkrämer, olika jackor, öronproppar, jobbkostym, semesterkostym och i bästa fall en frottéhandduk om och om igen den här sommaren. Jag dedikerar sommaren 2009 till festivalogudens ära. Typ.

Jag gick ut hårt med Hultsfred där det softa gardet med typ Regina S och A Camp varmt lindade in min arma själ med gott vemod och seden ett stickigt undantag med Frazze Ferdinand som kittlade skönt, sedan var det ramdidadamfestival på Öland och Öland Roots och där Svenska Akademin var det allra mest lysande reggae-stjärnblosset omringat av skönt förvridna öländska tallar, för att raskt åka vidare till hjärtatfestivalen Strandfestivalen där David Fransson aka New Moscow predikade med de allra finaste svordomarna han kunde, och jag packade mig in i mamma Isefjords nya bil och hamnade på mastodont-U2 och gråtsjöng i Pride och fick en förälskelse i Stuck in a Moment och tyckte det var jämmer och elände att de inte körde Still haven't found vilket de gjorde dagen efter, åkte med en ny familjebil upp till närkeslätten som var provencaliskt sommarskönt och där Jonathan Johansson trots sönderspelad sträng i låt ett var gladare och bättre än någonsin och sedan drog jag med tåget västerut, helt Way out west för att vara ärlig, och där snyggcountryn i Band of Horses var just snygg och skäggig och finstämd för att accelerera med en levnadsglad Olle Ljungsröm som sjöng om folk överallt, och att allt är barnens fel, om svenskt stål, och helt vardagliga demoner i hans värld och hur han på samma gång kan få oss att ge dem sympatier OCH hat är ett mysterium som bara förklaras genom Olle Ljungströms existens och sedan ställde jag mig i kön, typ först av alla och med finaste flanellskjortan jag kunde hitta, och komsedan in och sjöng och grät och sjöng och grät tillsammans med Loosegoats på en bastuvarm, men vibrerande av kärlek, lokal i Pusterviksbaren.
Och till sist ska jag Fixa Coldplay.

Intrigerna, kärleken, maten, vännerna, inramningen tar vi en annan gång.