En ny säsong av tidernas bästa tv-underhållning är tillbaka.
Det finns nog inget tv-program, förutom Sportnytt, som kan få mig så fullständigt bänkad.
Allmänbildande, roliga programledare och tävlande, bra musik och lagom nördigt.
Jag pratar om På Spåret såklart.
Det inledande programmet i fredags var dock otäckt svårt. Jag kunde väldigt få frågor.
Men är det mästarsäsong så är det.
Tror att paret Haag blir svårslagna i år igen. Är otroligt imponerad av dem.
På tal om På Spåret så saknar jag långköraren Jeopardy. Vem vet mest i all ära, men de oändliga timmarna med Magnus Härenstam har, tillsammans med text-tv, gett mig en allmänbildning.
Min farmor älskade Jeopardy i allmänhet och Magnus Härenstam i synnerhet. Hon följde Jeopardy slaviskt, nedsjunken i sin slitna svarta skinnfåtölj med en stora spricka i armstödet.
Hon var för gammal för att hinna svara innan de tävlande. Men hon satt där och sög in kunskapen. Och skrattade åt Magnus Härenstam.
Hemma hos familjen Blixt var det betydligt livligare aktivitet när det var Jeopardy.
Tre kolumner; mamma, pappa, jag. Ett streck i kolumnen för ett rätt svar. Det spelade ingen roll vilken nivå frågan var på för oss. Finalfrågan var dock värd tre streck.
Det var en blodig kamp om vem som kunde frågan först.
Eller den som skrek högst, som mamma ständigt anklagade pappa för att göra.
Jag saknar Jeopardy i allmänhet och mamma, pappa och farmor i synnerhet.
Och sen måste ni lyssna på Freddie Wadlings fantastiska version av "Fattig bonddräng" från På Spåret förra säsongen.
onsdag 28 november 2012
tisdag 27 november 2012
Vemodet - och den stora glädjen.
I allt brus av tv-program, podcasts, favoritlåtar, krönikor och reportage så finns det vissa inslag, program, sånger, texter som dröjer sig kvar längre än andra.
Owe Wikström, professor i religionspsykologi och författare, är en av mina personliga favoriter.
Sommaren 2011 hade han ett sommarpratarprogram. Om vemodet och den stora glädjen. Och om forskning, rysk andlighet, det goda samtalet och Guds tystnad.
Allt sprunget ur den händelse för några år sedan då han bokstavligen var död i några sekunder. Han fick nämligen akut hjärtstopp på gymmet, men överlevde.
I ett hopplöst november känns det upplyftande att höra Owe Wikströms bräckliga, men samtidigt så starka och livsbejakande program. Oron och lidandet som får gå hand i hand med hoppet, livet och glädjen!
Lyssna på programmet här!
Owe Wikström, professor i religionspsykologi och författare, är en av mina personliga favoriter.
Sommaren 2011 hade han ett sommarpratarprogram. Om vemodet och den stora glädjen. Och om forskning, rysk andlighet, det goda samtalet och Guds tystnad.
Allt sprunget ur den händelse för några år sedan då han bokstavligen var död i några sekunder. Han fick nämligen akut hjärtstopp på gymmet, men överlevde.
I ett hopplöst november känns det upplyftande att höra Owe Wikströms bräckliga, men samtidigt så starka och livsbejakande program. Oron och lidandet som får gå hand i hand med hoppet, livet och glädjen!
Lyssna på programmet här!
torsdag 15 november 2012
Johan Heltne
Jag ska inte säga att jag lyssnar på honom ofta.
Men jag återvänder ständigt till låten Hjärta. Instinkt. Principer.
Hans platta "Vetenskapliga bevis för att Jesus lever" är snorbra och förtjänar ett bättre öde än att vara den bortglömda pärla som den verkar vara.
Han är inte superproduktiv direkt. Men någonting är på gång. I slutet av augusti skrev han såhär på sin hemsida:
"Har i veckan börjat inspelningar av ett nytt album. Arbetstiteln är "Låt de döda begrava sina döda" och de första tonerna fångade på band skulle kunna beskrivas som kristet funkiga. Räknar med att det kommer gå minst höst vinter vår sommar innan något blir klart.
I have started recordning a new album. The work titel is "Let the dead bury their own dead" and it's all about making party music for adult singles."
www.johanheltne.se
Men jag återvänder ständigt till låten Hjärta. Instinkt. Principer.
Hans platta "Vetenskapliga bevis för att Jesus lever" är snorbra och förtjänar ett bättre öde än att vara den bortglömda pärla som den verkar vara.
Han är inte superproduktiv direkt. Men någonting är på gång. I slutet av augusti skrev han såhär på sin hemsida:
"Har i veckan börjat inspelningar av ett nytt album. Arbetstiteln är "Låt de döda begrava sina döda" och de första tonerna fångade på band skulle kunna beskrivas som kristet funkiga. Räknar med att det kommer gå minst höst vinter vår sommar innan något blir klart.
I have started recordning a new album. The work titel is "Let the dead bury their own dead" and it's all about making party music for adult singles."
www.johanheltne.se
onsdag 14 november 2012
I dag känns det passande att sträcka på ryggen och vara glad för alla dessa fantastiska nyanser som finns i det svenska samhället.
Presskonferensen med SD:s Erik Almqvist pågick för fullt när jag åkte bussen mot jobbet i Älvsjö.
Twitter-pöbeln uppdaterade flitigt om Erik Almqvists tafatta försök till en pudel. Stämningen var ganska hätsk emellanåt.
Själv drabbades jag av ett slags sorg. En sorg över att det finns människor som inte vill tillåta ett svenskt samhälle med starka och nyansrika olikheter, som ser mångfald som ett hot och inte som en tillgång.
Bussen är en fantastisk mötesplats i det svenska samhället. Det har slagit mig många gånger när jag har åkt buss hur vackert det är att leva i ett land med dofter och erfarenheter från hela världen. Konsonanttunga slaviska språk, starka asiatiska kryddor som satt sig fast i täckjackorna, bullriga och smittande afrikanska skratt.
Det föder min nyfikenhet på berättelser och erfarenheter från platser som jag aldrig har varit i närheten av, men som jag gärna får glimtar ifrån. Kanske kan jag också få dela med mig av min egen uppväxt från den småländska myllan med djup granskog, missionshus och fantastisk ostkaka. Förhoppningsvis kan vi hjälpas åt att tolka och hantera det här med livet.
Visst, dessa erfarenheter och olika sätt att se på världen kan vara djupt problematiskt. Det är naivt att tro att dessa olikheter är lätt att hantera. Men det är helt enkelt något vi måste lära oss, att leva sida vid sida, allra helst tillsammans. Och istället för att peka ut varandra som bovar, hur hittar vi till det gemensamma deltagandet för samhällets bästa?
Ett steg till en ljusare framtid kan inte vara att hata Erik Almqvist. Hat och hämnd har sällan varit ett bra recept. Vi bör fördöma de rasistiska åsikterna, men älska sönder människorna som står bakom dem.
Såklart lättare sagt än gjort, men låt oss försöka.
Måste också bara påtala Markus Krunegårds grymma konsert på Cirkus i söndags.
Känns som att han peak:ade karriären där och då.
Hans tidigare fantastiska band Laakso och Hets gästade och gjorde kvällen rentav magisk.
Fiaskot Serenades verkar vara fimpat.
Istället tycks Laakso jobba med nytt material. De spelade till och med en nyskriven låt. Kul och lovande!
Och som om han visste vad som skulle komma den stundande veckan så var hans allra tydligaste budskap: Det finns bara ett botemedel på att Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti just nu – mer mänsklig värme!
Presskonferensen med SD:s Erik Almqvist pågick för fullt när jag åkte bussen mot jobbet i Älvsjö.
Twitter-pöbeln uppdaterade flitigt om Erik Almqvists tafatta försök till en pudel. Stämningen var ganska hätsk emellanåt.
Själv drabbades jag av ett slags sorg. En sorg över att det finns människor som inte vill tillåta ett svenskt samhälle med starka och nyansrika olikheter, som ser mångfald som ett hot och inte som en tillgång.
Bussen är en fantastisk mötesplats i det svenska samhället. Det har slagit mig många gånger när jag har åkt buss hur vackert det är att leva i ett land med dofter och erfarenheter från hela världen. Konsonanttunga slaviska språk, starka asiatiska kryddor som satt sig fast i täckjackorna, bullriga och smittande afrikanska skratt.
Det föder min nyfikenhet på berättelser och erfarenheter från platser som jag aldrig har varit i närheten av, men som jag gärna får glimtar ifrån. Kanske kan jag också få dela med mig av min egen uppväxt från den småländska myllan med djup granskog, missionshus och fantastisk ostkaka. Förhoppningsvis kan vi hjälpas åt att tolka och hantera det här med livet.
Visst, dessa erfarenheter och olika sätt att se på världen kan vara djupt problematiskt. Det är naivt att tro att dessa olikheter är lätt att hantera. Men det är helt enkelt något vi måste lära oss, att leva sida vid sida, allra helst tillsammans. Och istället för att peka ut varandra som bovar, hur hittar vi till det gemensamma deltagandet för samhällets bästa?
Ett steg till en ljusare framtid kan inte vara att hata Erik Almqvist. Hat och hämnd har sällan varit ett bra recept. Vi bör fördöma de rasistiska åsikterna, men älska sönder människorna som står bakom dem.
Såklart lättare sagt än gjort, men låt oss försöka.
Måste också bara påtala Markus Krunegårds grymma konsert på Cirkus i söndags.
Känns som att han peak:ade karriären där och då.
Hans tidigare fantastiska band Laakso och Hets gästade och gjorde kvällen rentav magisk.
Fiaskot Serenades verkar vara fimpat.
Istället tycks Laakso jobba med nytt material. De spelade till och med en nyskriven låt. Kul och lovande!
Och som om han visste vad som skulle komma den stundande veckan så var hans allra tydligaste budskap: Det finns bara ett botemedel på att Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti just nu – mer mänsklig värme!
fredag 9 november 2012
Dylans Bootleg Series.
Och så var det det här med Bob Dylan.
I så många år gick jag runt och låtsades gilla Dylan. Eller låtsades och låtsades. Men jag gick liksom runt och undrade varför han var så geniförklarad, men det fanns en förväntan på en musikälskare att man bara skulle älska Minnesota-sonen Robert Zimmerman. Så jag gjorde bäst i att gilla snubben.
Sedan kom jag över The Bootleg Series. Då föll poletten ner.
Inspelningarna på de där enkla demotejperna är inget annat än magiskt och plötsligt kunde jag med rak rygg säga att Dylan är ett geni.
Här har ni min egna best of The Bootleg Series med Dylan!
Och allra bäst blir det i existentiella eposet Every Grain of Sand när Dylans hundar skäller i takt i bakgrunden.
I så många år gick jag runt och låtsades gilla Dylan. Eller låtsades och låtsades. Men jag gick liksom runt och undrade varför han var så geniförklarad, men det fanns en förväntan på en musikälskare att man bara skulle älska Minnesota-sonen Robert Zimmerman. Så jag gjorde bäst i att gilla snubben.
Sedan kom jag över The Bootleg Series. Då föll poletten ner.
Inspelningarna på de där enkla demotejperna är inget annat än magiskt och plötsligt kunde jag med rak rygg säga att Dylan är ett geni.
Här har ni min egna best of The Bootleg Series med Dylan!
Och allra bäst blir det i existentiella eposet Every Grain of Sand när Dylans hundar skäller i takt i bakgrunden.
torsdag 8 november 2012
måndag 5 november 2012
Hej Olle!
Det finns vissa artister man vill ha för sig själv. Som ett slags oupptäckt pärla i skivhyllan att återvända till. Och när, ifall det gör det, genombrottet kommer känns det nästan som att man blir bestulen på något.
Just nu håller en av mina största favoriter på att bli folkkär. Jag pratar om Olle Ljungström.
Men är det någon man unnar ett brett genombrott så är det den egendomlige mannen från Lidingö.
Den kultförklarade 51-åringen med alkohol- och drogmissbruk, diabetes, stroke och allmänt slarvig livsstil i bagaget tycks ha nio liv. Dessutom åkte han på ett konstnärsuppdrag med Pål Hollender till Afghanistan och upplevde bland det mest fasansfulla saker en människa kan uppleva – krig och dess offer på centimeteravstånd.
Det är märkligt (eller kanske inte?) att de bästa, och mest trovärdiga, sanningssägarna alltid balanserar närmast gränsen till att gå under. Eller som han själv sa under lördagens program av Så mycket bättre: ”Man har en kort tid på jorden. Hellre att man testar på allt som finns än att man inte gör det. Jag lever hellre 30 år än i 180 år och har tråkigt tillsammans med pensionärer från Södertälje”.
Ett otroligt signifikativt citat från Olle Ljungström. Å ena sidan ganska destruktivt, å andra sidan något extremt hungrigt på livet. Att livet på något sätt får bli så levande, färgstarkt och smärtsamt som möjligt på en och samma gång.
Sedan att han är en extrem begåvad och fyndig textförfattare gör ju inte saken sämre. Jämförelsen är gravt haltande men på något sätt finns det ett litet släktskap mellan Olle Ljungström och Tom Waits, tycker jag.
2009 släppte Olle Ljungström skivan ”Sju” efter nära sju års frånvaro och tystnad. Under dessa år kämpade han med sitt alkohol- och narkotikamissbruk och 2009 var det alltså dags för ett slags comeback.
Aftonbladet gjorde då en intervju med honom, en intervju som jag aldrig kommer att glömma. Jag blev oerhört berörd av Olle Ljungströms livshistoria och intervjun har liksom etsat sig fast i min skalle för evigt. Särskilt passagen om hans längtan efter barn:
”- Barn är det bästa som kan hända en människa. Att behöva ta hand om någon, tjäna pengar så de kan köpa sina hip hop-skivor eller vad det är. Men jag har inga barn, och det gör att allt fokus är på mig själv hela tiden. Det är värdelöst, totalt värdelöst. Det är perfekt om man ska göra en konstvandring, men du blir inte lycklig av det. Alla människor bör ta hand om andra människor.”
Läs hela intervjun här!
Min vän Christian Gustafsson, till vardags sportredaktör på Oskarshamns-Tidningen, skrev en liknande bloggpost häromdagen om vår gemensamma hjälte. Läs hans fina inlägg här!
Och jag kan bara hålla med – Magnus Ugglas version av ”Jag och min far” var makalös. Den är en fantastisk låt i originalet, men Uggla tog den ytterligare en nivå.
I lördags önskade Olle att han efter Så mycket bättre ska bli Olle med hela svenska folket och att människor ska komma fram till honom och säga ”Hej Olle”. Så. Det här mitt hej till dig Olle!
torsdag 1 november 2012
DOMEDAGEN
Skrämmande, kittlande, otäckt, fascinerande. Domedagen.
Sandy härjar för fullt. Skrämmande bilder från New York kablas ut i medierna.
På väg till lunchen undrar mina kollegor om jag tror att jorden är på väg att gå under?
Jag har gått och filurat på frågan ett par dagar. Eller egentligen i hela mitt liv, men frågan blev genast så aktuell.
För det första tycker jag det är ganska märkligt hur vi intensifierar pratet om jordens undergång när det är USA som drabbas av naturkatastrofer eller terroristattacker.
Varför inte samma hets vid katastrofer i andra delar i världen?
Men det säger väl något om maktbalansen, i alla fall i västvärlden. Är USA hotat, ja då tycks hela världen vara hotad på något sätt.
Som kristen. Och uppvuxen som pingstvän har jag hela mitt liv levt med eskatologin, läran om de yttersta tingen. Uppenbarelseboken. Omvändelse och Jesu återkomst.
Pratet om apokalypsen och den sista tiden har alltid funnits inom kyrkan. Och i ett evighetsperspektiv har vi väl alltid levt i den sista tiden här på jorden?
Jag har många gånger varit rädd för pratet om jordens undergång. Och på ett sätt är jag nog det fortfarande. Samtidigt som det på ett annat sätt mer och mer fascinerar mig, utan att jag blir rädd för det.
I SVT:s fantastiska kulturmagasin Kobra ägnade man säsongens två första program åt domedagen.
Där behandlar de bland annat människans nästintill sjukliga fascination för domedagen, att vi tenderar att vara "apocaholics".
Extrema föreberedelser, kommersiella intressen i pratet om undergången, misslyckade domedagsprognoser, franska orten Bugarach som sägs ska kunna undslippa domedagen, vad är det vi bearbetar i filmerna, pjäserna och böckerna om domedagen och massa andra intressanta ingångar och vinklar.
En särskilt intressant iakttagelse är hur vi i modernismens sista dagar gjorde filmer där människan besegrade hotet om jordens undergång (Independence Day). Medan i postmodernismens unga dagar visar filmerna på en mer hopplös apokalyps (Vägen, Melancholia).
Så. Se de två programmen nu, jorden kan ju gå under...
Kobra - Domedagen del 1
Kobra - Domedagen del 2
Sandy härjar för fullt. Skrämmande bilder från New York kablas ut i medierna.
På väg till lunchen undrar mina kollegor om jag tror att jorden är på väg att gå under?
Jag har gått och filurat på frågan ett par dagar. Eller egentligen i hela mitt liv, men frågan blev genast så aktuell.
För det första tycker jag det är ganska märkligt hur vi intensifierar pratet om jordens undergång när det är USA som drabbas av naturkatastrofer eller terroristattacker.
Varför inte samma hets vid katastrofer i andra delar i världen?
Men det säger väl något om maktbalansen, i alla fall i västvärlden. Är USA hotat, ja då tycks hela världen vara hotad på något sätt.
Som kristen. Och uppvuxen som pingstvän har jag hela mitt liv levt med eskatologin, läran om de yttersta tingen. Uppenbarelseboken. Omvändelse och Jesu återkomst.
Pratet om apokalypsen och den sista tiden har alltid funnits inom kyrkan. Och i ett evighetsperspektiv har vi väl alltid levt i den sista tiden här på jorden?
Jag har många gånger varit rädd för pratet om jordens undergång. Och på ett sätt är jag nog det fortfarande. Samtidigt som det på ett annat sätt mer och mer fascinerar mig, utan att jag blir rädd för det.
I SVT:s fantastiska kulturmagasin Kobra ägnade man säsongens två första program åt domedagen.
Där behandlar de bland annat människans nästintill sjukliga fascination för domedagen, att vi tenderar att vara "apocaholics".
Extrema föreberedelser, kommersiella intressen i pratet om undergången, misslyckade domedagsprognoser, franska orten Bugarach som sägs ska kunna undslippa domedagen, vad är det vi bearbetar i filmerna, pjäserna och böckerna om domedagen och massa andra intressanta ingångar och vinklar.
En särskilt intressant iakttagelse är hur vi i modernismens sista dagar gjorde filmer där människan besegrade hotet om jordens undergång (Independence Day). Medan i postmodernismens unga dagar visar filmerna på en mer hopplös apokalyps (Vägen, Melancholia).
Så. Se de två programmen nu, jorden kan ju gå under...
Kobra - Domedagen del 1
Kobra - Domedagen del 2
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
