Hej Olle!

Det finns vissa artister man vill ha för sig själv. Som ett slags oupptäckt pärla i skivhyllan att återvända till. Och när, ifall det gör det, genombrottet kommer känns det nästan som att man blir bestulen på något.

Just nu håller en av mina största favoriter på att bli folkkär. Jag pratar om Olle Ljungström.
Men är det någon man unnar ett brett genombrott så är det den egendomlige mannen från Lidingö.

Den kultförklarade 51-åringen med alkohol- och drogmissbruk, diabetes, stroke och allmänt slarvig livsstil i bagaget tycks ha nio liv. Dessutom åkte han på ett konstnärsuppdrag med Pål Hollender till Afghanistan och upplevde bland det mest fasansfulla saker en människa kan uppleva – krig och dess offer på centimeteravstånd.

Det är märkligt (eller kanske inte?) att de bästa, och mest trovärdiga, sanningssägarna alltid balanserar närmast gränsen till att gå under. Eller som han själv sa under lördagens program av Så mycket bättre: ”Man har en kort tid på jorden. Hellre att man testar på allt som finns än att man inte gör det. Jag lever hellre 30 år än i 180 år och har tråkigt tillsammans med pensionärer från Södertälje”.

Ett otroligt signifikativt citat från Olle Ljungström. Å ena sidan ganska destruktivt, å andra sidan något extremt hungrigt på livet. Att livet på något sätt får bli så levande, färgstarkt och smärtsamt som möjligt på en och samma gång.

Sedan att han är en extrem begåvad och fyndig textförfattare gör ju inte saken sämre. Jämförelsen är gravt haltande men på något sätt finns det ett litet släktskap mellan Olle Ljungström och Tom Waits, tycker jag.

2009 släppte Olle Ljungström skivan ”Sju” efter nära sju års frånvaro och tystnad. Under dessa år kämpade han med sitt alkohol- och narkotikamissbruk och 2009 var det alltså dags för ett slags comeback.

Aftonbladet gjorde då en intervju med honom, en intervju som jag aldrig kommer att glömma. Jag blev oerhört berörd av Olle Ljungströms livshistoria och intervjun har liksom etsat sig fast i min skalle för evigt. Särskilt passagen om hans längtan efter barn:

”- Barn är det bästa som kan hända en människa. Att behöva ta hand om någon, tjäna pengar så de kan köpa sina hip hop-skivor eller vad det är. Men jag har inga barn, och det gör att allt fokus är på mig själv hela tiden. Det är värdelöst, totalt värdelöst. Det är perfekt om man ska göra en konstvandring, men du blir inte lycklig av det. Alla människor bör ta hand om andra människor.”

Läs hela intervjun här!

Min vän Christian Gustafsson, till vardags sportredaktör på Oskarshamns-Tidningen, skrev en liknande bloggpost häromdagen om vår gemensamma hjälte. Läs hans fina inlägg här!
Och jag kan bara hålla med – Magnus Ugglas version av ”Jag och min far” var makalös. Den är en fantastisk låt i originalet, men Uggla tog den ytterligare en nivå.

I lördags önskade Olle att han efter Så mycket bättre ska bli Olle med hela svenska folket och att människor ska komma fram till honom och säga ”Hej Olle”. Så. Det här mitt hej till dig Olle!