Vart är vi på väg?

En ny säsong av tidernas bästa tv-underhållning är tillbaka.
Det finns nog inget tv-program, förutom Sportnytt, som kan få mig så fullständigt bänkad.

Allmänbildande, roliga programledare och tävlande, bra musik och lagom nördigt.
Jag pratar om På Spåret såklart.

Det inledande programmet i fredags var dock otäckt svårt. Jag kunde väldigt få frågor.
Men är det mästarsäsong så är det.
Tror att paret Haag blir svårslagna i år igen. Är otroligt imponerad av dem.

På tal om På Spåret så saknar jag långköraren Jeopardy. Vem vet mest i all ära, men de oändliga timmarna med Magnus Härenstam har, tillsammans med text-tv, gett mig en allmänbildning.

Min farmor älskade Jeopardy i allmänhet och Magnus Härenstam i synnerhet. Hon följde Jeopardy slaviskt, nedsjunken i sin slitna svarta skinnfåtölj med en stora spricka i armstödet.
Hon var för gammal för att hinna svara innan de tävlande. Men hon satt där och sög in kunskapen. Och skrattade åt Magnus Härenstam.

Hemma hos familjen Blixt var det betydligt livligare aktivitet när det var Jeopardy.
Tre kolumner; mamma, pappa, jag. Ett streck i kolumnen för ett rätt svar. Det spelade ingen roll vilken nivå frågan var på för oss. Finalfrågan var dock värd tre streck.
Det var en blodig kamp om vem som kunde frågan först.
Eller den som skrek högst, som mamma ständigt anklagade pappa för att göra.

Jag saknar Jeopardy i allmänhet och mamma, pappa och farmor i synnerhet.




Och sen måste ni lyssna på Freddie Wadlings fantastiska version av "Fattig bonddräng" från På Spåret förra säsongen.