Charlie Parr - 1922

Bootsbegäret.

Jag tror jag måste köpa de här:
(Foto från Brandos.se)

Filmhöst

Sandy stormar vidare på den amerikanska östkusten.
Känns som att det har härjat en klen lillasyster här på den svenska östkusten i dagarna två också.
Regn, blåst, kyla. I ett ord; höst.

Passande nog går det massa bra filmer på bio nu.

Den hjärtvärmande franska filmen En oväntad vänskap(The Intouchables).

Gabriela Pichlers tunggråa, naket skildrade, film Äta Sova Dö.
Typ fyra nyanser av grått, men också om färgrik gemenskap och kamp.
En ung svensk tjej, med rötter från Balkan, i en liten ort i Skåne som lever med sin arbetslösa pappa blir uppsagd från fabriken. Många klichédiken att ramla i, men Äta Sova Dö hoppar snyggt över klichéerna och berättar något trovärdigt.
En stilstudie över tafatta och otajmade "arbetsmarknadsåtgärder" där personerna som nyss blivit av med sina jobb ska "boosta" sig inför nya jobbsökningar.
Och den intressanta vinkeln att inte vilja lämna det lilla sammanhanget och den gemenskapen som finns där. Att våga vägra den anonyma storstaden.



Fler filmer som jag vill se på bio i höst:
Palmedokumentären, Searching for Sugar Man, Skyfall (Bond)

Och sedan återvänder jag ju alltid till dokumentären Searching for the wrong-eyed Jesus från 2003. Såg om den återigen häromveckan.
Musikern Jim White:s utforskande resa för att hitta den amerikanska söderns själ. Bland extatiska väckelsekyrkor, diners, träskmarker, gruvarbetande banjospelare och trailerparks.

Bjärka, 3 bilder

Unga hjärta, brinnande hjärta.

Så lång tid.

Så mycket vatten som har passerat under så många broar.

Och jag har varit ute på en lång färd. Gått runt i cirklar. Hittat nya vägar. Hittat nya vänner, tack och lov förlorat få.

Jag älskar berättelser. De liksom ligger där och trycker, innanför bröstet. Ständigt. Min berättelse, andras berättelser, våra berättelser.
Vi är läsare, vi är vandrare och vi är berättare.

Jag kollade min mobil. Har hittat så många stoff till goda berättelser. Men också förklaringar varför jag inte har berättat dem.
Den 6:e november 2011 skrev jag ungefär såhär:
"Det är någonting som gräver sig djupare i mitt inre. Samtidigt som jag bara är i sucken, precis innan borren bryter igenom ett nytt lager. Alla ord har blivit till en tyst förundran inför mysteriet. Problemen söker vi lösningar på, men mysteriet måste få fortsätta förundra. Jag är i sucken, i ett mellanslag mellan orden. Suger på en svårsmält karamell, letar efter pärlor på ännu djupare bottnar, söker efter ännu mera ljus i allt tätare skogar. Jag vill ledas vidare. Eller kanske ännu hellre - djupare.

Dessa rader skrev jag efter 2011 års Höstmöte på Bjärka-Säby utanför Linköping.

Ytterligare ett Höstmöte har passerat under helgen. Och det finns så många karameller att suga vidare på. Länge. Söta, sura, hårda och mjuka karameller. Jag ska inte ge mig på några längre utläggningar just nu. Är det något jag lärt mig, så är det att låta en del saker få ta lite tid. Låta borren gå djupare.

Men jag hittade tillbaka till ett ungt hjärta, ett brinnande hjärta.