Världen. I Norrliden.

Hösten är så vacker i slutet av september. Färgexplosionen, den klara luften, rutinerna, mindre press. Som människa överlag är jag nog november om jag skulle vara en månad, men om jag fick önska själv skulle jag vilja vara september.

Det är bara några minuter innan årets hockeysäsong drar igång. Ett hösttecken, eller ja, vinterhalvårstecken till och med.
Och på innegården, där den ensamma mannen på bänken brukar sitta, spelar barnen bandy. En kille har visselpipa och är självutnämnd domare.
Från något annat hörn spelas det musik med överdriven bas.
Två gubbar, en med orangetonade glasögon och den andre med icke-figursydda jeans, står och samspråkar vid infarten.
Männiksor från världen är samlade här. I en förort i Kalmar. Intensiva balkanmän, skygga och mystiska asiater, muslimska kvinnor med slöja och barnvagnar. Och så jag, tillsammans med mina spöken.
Vi trivs nog rätt bra ihop, människorna alltså, fast vi aldrig har talat med varandra. Jag och världen som finns i Norrliden.

Herregud, jag gör så gott jag kan.

Ok, jag gör en Ryan-paus.

Årets mest hajpade popalbum har släppts. [ingenting]:s "Tomhet, idel tomhet" (titeln snodd rakt av från Predikaren i Gamla Testamentet) motsvarar faktiskt förväntningarna.
Som så ofta förr blir det som allra mest intressant när de kyrksubkulturbefriade skriver om tro & andlighet, särskilt när man gör det med sådan finess och ögonskärpa som Christopher Sander. På ett ett nästintill punkigt vis struntar han i förskönande omskrivningar när det kommer till tabubelagda ord som "Amen", "Halleluja" och "Gud". Han sjunger/skriver upprätt och helt utan ursäkter.
Och som vanligt älskar jag textparadoxer, när det salta möter det söta.
Och det är väldigt intressant att den svenska indiepoppubliken möter en textförfattare som snarare flirtar med Lina Sandell, än gubbtråkiga rocklyriker som Lundell och Berg.
[ingenting]

I september åker jag och spelar i Sävedalenh, Göteborg. Kanske kommer Wilhelm & The Woods släppa en demo i vinter.
I oktober åker jag till Cypern.
I november åker jag till Bjärka-Säby och letar efter kyrkofädrenas spår, sedan åker jag till Milano där jag ska dricka espresso och leta efter snygga halsdukar i fyra dagar.

Ryan Adams & Nudiejeans på väggen!

Jag är inne i ett Ryan Adams-töcken. Inte för att det är något nytt, men ändå.
Heartbreaker, Gold, Demolition, ja till och med Rock n' roll (som faktiskt varvar en del bra låtar med urusla)!
Jag tror alla går och letar efter förebilder/inspiratörer/idoler att följa & älska.
För mig är det Ryan Adams. Jag är kanske något mindre söndertrasslad av dåliga droger, men det finns ett gemensamt drag av kroniskt lo-fi-läge i själen som präglar allt man ser och möter. Och det är inte så hopplöst som det låter. Vemodets riktiga betydelse - inåtvänt mod - är just det mod som Ryan Adams tonsätter. Det är själens kranka ensamhet, det är den farvälvinkande flickvännen och de där dekedant vackra amerikanska stadsmiljöerna varvat med ett outlawperspektiv.
Och sedan. Bootsen, jeansen och jeansjackorna, glasögonen, korta skinnjackan och de glåmiga ögonen. Romantik!

I helgen levde jag herrgårdsliv med jobbet. Det var fisketurer varvat med trerättersmiddagar i salar med höga tak. Givetvis en del jobb också.
Lantliga miljöer. Sjöar, granskog, tysta landskapsvyer. Det är heller inget nyhet att det går hem hos mig.

Och alla ni som klagat på mitt eko när ni ringer hem till mig och mina tomma väggar. Nu hänger två tavlor, sponsrade av Nudiejeans & Co, på min vägg!

Att städa.

Jag städar. Och tvättar. Och sätter upp tavlor. Aldrig trodde jag att jag skulle må så bra av en sådan här handymanlördag.
Jag har ramlat runt hela sommaren och inte städat en enda gång. Typ.
Jag dammsuger, svabbar golv, dammar av luckor & element. Och plötsligt känns det som att själens dammråttor tackat för sig och flytt till annan ort.

Det här är bra skit!