Bot & bättring.

Claudia har stått i rampljuset på den här Blixt & Dunder-bloggen alldeles för länge nu. Visserligen var hon väl värd det, för hon skapade ändå någon slags ordning på det kaos till frisyr som jag har. Jag höll på att tuppa av när jag fick reda på priset dock (480 spänn!), men då kom hon med de tröstande orden att det ingick en putsning inom 6 veckor. Dvs 1,5 klippning och genast kändes priset mer humant.
Nog om Claudia.

Även om aktiviteten på den här bloggen den senaste tiden varit sämre, likt ett slag snigelpostblogg, än någonsin har jag ändå några anledningar.
Julen är en familjens högtid. Därför har jag varit med släkt och familj och firat jul. Då pausar jag bloggandet. Lätt.
Sedan: 39 graders feber. Har varit sängliggandes i tre dagar. Har inte varit såhär sjuk på 10 år. Skulle inte kunnat forma ett korrekt ord i feberyrseln. Men. Nu har vändningen börjat...

Det här inlägget är dock bara en teaser för vad som komma skall. Årsbästainlägget. Snart så kommer det mastodonta årsbästainlägget i diverse kategorier.

Snart är 2009 här. Jag tänkte hälsa det hjärtligt välkommen i Stockholm. Om febern så vänligt lämnar WO snart.
Och. Det blir nog inte tågluff i sommar. Vi satsar på staterna istället. Amen!

Claudia.

Fy tusan vilket snyggt namn. Claudia. Utan Schiffer.
Hon var söt och kapade mina lockar.
Dessutom var hon lillasyster till en gammal gymnasievän. Kalmar är inte så stort mina vänner.

Idag har jag åkt bil från Kvarnemåla till Kalmar med bröderna, jobbat, ätit lunch med Vic, druckit kaffe med Vic, köpt jeans, jobbat igen, köpt julklappar, klippt mig, köpt mat, åkt buss hem, lagat mat, ätit mat och slagit in julklappar. Och nu rundar jag av med Everton - Chelsea. Me love Canal+.

Marcus & jag har nu bestämt oss. Vi ger varandra en englandstripp i födelsedagspresent kombinerat med julklapp till varandra. Kanske inte Premier League, det lutar åt Arsenal - Roma...

Gråa dagar passerar revy. Utan tröst.
Och december är sig inte likt. December har feber, inget omhuldande vitt täcke.
Som barndomens vintrar när pappa skottade högar högre än toppluvan. Det känns som en helt annan tid. Världen snurrar så fort ibland och begreppet tid är bland det obehagligaste jag vet nuförtiden.
Bara lite frost skulle var en välsignelse utan dess like.

Dessutom har jag försökt piffa upp med lite placebojulpiller. Typ:
Lyssnat på Fairytale of New York och Elvislåtar oförlåtligt tidigt.
Varit på julbord.
Julfikat på jobbet.
Varit på Julkonsert 2008 med bland annat Triple & Touch, P Wahlgren, Hannah Holgersson, Linda Lampenius med flera. (Tack vare en hemlighetsfull, men mycket snäll körtjej!)
Gått på julmarknad på Kalmar Slott.
Varit på advenstgudstjänster.
Sett luciatåg.

Men. Ingen feeling. Ge mig!

Försöker hantera denna uppgivenhet med att tänka på sommarens tågluff.
Som jag ska ut på igen.
September 2004 var första gången. Då gick en av de där riktiga pojkdrömmarna i uppfyllelse. (I år gick även en av de andra pojkdrömmarna - att få rusa in på planen vid ett SM-guld i uppfyllelse. Dock kvarstår den största drömmen av dem alla - amerikanska södern med stänkboogie, dödsblues och galen bluegrass).
Ändå sedan pappa visade smalfilmer från sin tågluff från mitten av 70-talet hade jag längtat. September 2004 bar det iväg. Paris, Rom, Avignon, Lugano, Assisi, Korfu, Salzburg...
Jag ser fram emot ett nytt äventyr i Europa. Lite äldre, med lite nya människor & den bäste trotjänaren av alla. By the way kommer de till Kalmar om någon timme. Samkvämsafton. Fredag. Men ja, en ny tågluff, kanske kan ge lite energi och drömmar för framtiden. Och lite solsken, det sken som inte lyser med sin närvaro just nu.

Det är väl ingen hemlighet att jag tycker att Tomas A Wij kanske är Sveriges främsta textförfattare. Men. Han brås på tidigare bittra gitarrhjältar. En sådan är Ola Magnell.
TAW sjöng hans sång "Trasten" på en hyllningsplatta för något år sedan.
Här finns originalet. Alltså Ola Magnell - Trasten.
Har också fallit in i ett Kent-hål. Eller ja, Du & jag döden-hål. För mig är det deras bästa skiva. Lätt. En av de bästa svenska skivorna de senaste tio åren skulle jag vilja säga.
Och den påminner mig om min karriär som industriarbetare i ett halvår. Denna platta, blev paradoxalt nog om man tänker på titeln, en livlina alla de långa kvällspassen under vinterhalvåret.

Dessutom håller jag på att bli sjuk. Ont i halsen. Så jag knyter snusnäsduken lite hårdare om halsen. Drar upp dragkedjan. Men hoppas egentligen på något värmande för själen. Ett OK, ett tummen upp, en försoning.
Ge mig jul, ge mig försoning.

Avspark.

Nu är det riktigt illa. Det mörknar vid tretiden, allt levande packar ihop innan dagen knappt hinner börja. Det finns dock en charm i smålandshusen inbjudande kök. Det lyser alltid så fint inifrån köken. Pyntat, tjockröda gardiner, advenststjärnor och förmodad julhysteri innanför väggarna. Där, i alla hems hjärta, trycks mörkret bort. Jag drömmer om fler kök i världen. Att få sitta ner och samtala, samtidigt som man delar en måltid. Det finns en urstark kraft i det, starkare än alla dipomater och medlare tillsammans. Mat, och dess gemenskap, förenar både presidenter och gatubarn. Jag antar att det är för det där grundläggande behovet, det som skär genom alla skikt.
Och givetvis så har Kvarnemåla snö, inte Kalmar. Där finns ingen vinter, bara lång, odräglig slaskhöst.

Idag har jag gjort ett galet fynd. PowerBook G4 + en färglaserskrivare och en router. Summa drygt 2 000 kronor. Nästan för bra för att vara sant.

Jag som trodde jag skulle missa Premier League i helgen. Till min stora lycka har La Familia fått nytt kort och därmed ingår alla Canal+kanaler i 18 dagar. Prego!
Så nu: Middlesborough - Arsenal.

December music.

Sådärja. Chris Martin, now I'm yours. Stadion 22 augusti. Världens mest klädsamma rockstjärna. Härligt!

Och övrigt:
Ryan Adams har faktiskt släppt en helt ok platta. Igen. En uppåtgående trend månne?
Jag har upptäckt Bob Dylan för femtioelfte gången. Bootleg series. Seven Curses och Every Grain of Sand. Har också fått äran att sjunga just Seven Curses + en till på ett skivprojekt av Michael Lilja, som sätter svensk text till Dylans musik. Han är för övrigt grym konstnär också. Lilja, alltså.
Gustaf Spetz, den gamle Eskju Divinestjärnan, släpper soloplatta.
Och till sist. Sufjan Stevens julbox. Mitt julsoundtrack.

Wake them up, and say goodbye.

Karlavagnen är den vän du behöver under nattliga bilfärder.
Alla dessa människor och röster. Skruvade, geniala, varma, plumpa. Från Haparanda, Skagervik, Gullspång och Jönköping.
Och alla dessa möjliga, och omöjliga, ämnen.

Hur får man ihop Jesu mor Maria, Jim Morrison, Martin Luther King, Albert Einstein och Adolf Hitler i samma program? Lägg där till gamla flugfiskare, ishockeymålvakten Pelle Lindbergh och Kurt Cobain.
Jag ska inte hålla er längre. Kvällens ämne var "Vem skulle du vilja väcka upp från döden för en liten pratstund och kanske bjuda på en bit mat på något trevligt ställe?".
Roligast var killen som ville prata med Hitler och som undrade över hur det kunde slå så mycket slint i huvudet.
"Och vad skulle du bjuda honom på?" undrade programledaren.
"Tacos. Tacos och Jägermeister på Berns salonger i Stockholm." svarade killen.
Haha!

Det var också intressant att höra kvinnan som ville träffa Jesu mor Maria. Sköna tankar kring uppfostran för 2 000 år sedan. Och. Hur uppfostrar man självaste Guds son? Finns liksom visssa risker för särbehandling.

Dessutom meddelade programledaren att många ville träffa Jesus. Det är mycket andlighet och Jesus i Karlavagnen. Jag är trött på folk som kommer dragandes med hur sekulära vi är.

Om det innebär en riktning bort från den instituitionaliserade tron och från alla kristna plattityder, till utrymme för en ärlig, naken längtan efter tro. Ja, då kan jag gärna tänka mig att vara världens mest sekulära land.

Men ja. Jag vet att verkligheten är mer krass. Att det finns andra sidor, som utarmar vår andlighet mer än någonsin. Men jag kan inte låta bli att hoppas. På Sverige. Och framför allt, på svenskarna.

Vem jag skulle vilja väcka upp och prata med och bjuda på något gott på något utvalt ställe?

Ja, inte Jesus iaf. För jag tror han lever i allra högsta grad. Det skulle vara waste of choice liksom.

Jag skulle säga morfar eller farfar. I Kvarnemålas trädgård, en varm sommareftermiddag med kaffe och sju sorters kakor. Jag skulle be dem/han berätta historien om dem. Och om mig.

December 1.

Dagarna rusar. December, kanske en månad som borde vara vigd åt reflektion, är i vanlig ordning ett enda räcke av aktiviteter, sammankomster, samkväm och arrangemang.

Jag har sedan i onsdags varit med om:

Teater. "Dostojevskij - Om tro och tvivel". En monolog om en samtida präst som befinner sig i den absoluta brytningspunkten mellan tro och tvivel. Omskakande, gripande och ganska otäckt om det rastlösa sökande efter en hållbar tro. Texterna bygger på Dostojevskijs "Bröderna Karamazov".

Sedan Jönköping. Regionmöte och julbord med personal och styrelse på Tabergstoppen. Matfest utan dess like och sedvanlig julklappsutdelning.
Fin övernattning hos familjen Tjernberg.
Men var trött. Så trött att jag gjorde någon illa, vilket jag fick ångra. Förlåt.

Hemfärd mot Kalmar.
Millencolin. Nostalgifest. Övernattning med lillebror.

Linköping. Barncancergala med bra musik och sköna möten med nya människor. Kollegor och vänner av allra bästa sort.

Bäst: Majority Says. Skönt, svängigt rockband med sångerska som tagit det bästa från Gwen Stefani och Nina Persson.
Ytterligare övernattning. Denna gång hos fine Hjelmfors.
Lång sovmorgon. Frukost. Middag. Gudstjänst. Och ännu fler sköna människor. Vänner.
Tåg hem mot Småland.
Inget Kalmar, jag hoppade av i Berga. Och är nu i Kvarnemåla.
"Du kan inte slita dig från oss på söndagkvällarna"
Hon träffade ganska rätt, mamma.

"So, just..give up"

Magnolia är den bästa filmen jag vet.

Jag har sett den en gång. Jag vågar inte se den igen. Ifall jag skulle ändra uppfattning.

Men jag vågar lyssna på Wise Up, med Aimee Mann. Fast med en klump i halsen. När alla karaktärer är med och sjunger. Till och med självaste Tom Cruise (kolla länken!). Den som inte blir berörd är inte av denna värld.

Det är så vackert, med alla dessa bräcliga människor. Som kommer och går i mitt & ditt liv. Vi är skitstövlar och änglar allihop. Alltid. Det slår aldrig fel.

Och jag måste köpa en magnolia någon gång. Bara för att.

"O mänsklighet, ställ dörren på glänt. Det är advent, det är advent"

Jag vet inte hur de lyckas. År efter år efter år. Korsvägens allra ädlaste gubbar väljer ut traktens finaste gran och sätter den bredvid Filadelfiakapellet vid advent. Man ser den klart och tydligt redan från stora vägen. Och det lyser så bländande vackert, så prydligt. På vissa orter står granen snett och saknar grenar lite här och var. I Korsvägen står den rak, ståtlig, siktandes upp mot himlen.
Och jag sjöng "Gå Sion" på en gudstjänst och förstummades av allvaret, som att texten för första gången talade. Men också av glädjen, uppmaningen, att vara glad.
Sedan var det en helg med släktlig och vänskaplig samkväm på hög nivå. Vänner från förr & nu, morbror, kusiner och kusinbarn i en enda stor julröd röra.
Och så en gudstjänst till. Men inget kyrkkaffe, utan brakfika på ja, hur ska man beskriva det, ett fik som håller på att sätta Berga på kartan igen. En gammal skola, loppis i ena delen, fik i den andra. Prylar, ryschpysh, julpynt. Och så sjukt goda bakverk och kakor. Och en minst sagt färgstark personal. Jag har goa bilder därifrån, men datorn vill liksom inte ta emot dem. Men jag kan avslöja att det handlar om en påkommen kaktjyv och cafépersonal i tomteutstyrsel mitt i all prylfest.
Sedan släktmiddag. Först mammas vildsvinsgryta och sedan kusin Helenes efterrätt och kaffe och kakor och godis och chips och viktuppgång och inskrivning till Tjockholmen i ett enda långt bräde.

Nånstans hör du mig sjunga.