Brothers in arms.

Efter ett halvårs väntan tog vi, brödratrion Blixt från Kvarnemåla, pappas vita Volvo och ställde in siktet på Stockholm och Coldplay.
Och det är verkligen inte dåligt hur Chris Martin med sina tre gentlemannamässiga vänner i sin lilla, men stora, orkester kan få 33 000 på Stockholm Stadion att känna sig inbjudna till bandets vardagsrum. Till skillnad från U2 där det svulstade på många håll, försöker Coldplay krympa avståndet mellan band och publik. Oerhört sympatiskt och hedersamt. Och det bästa är att det verkligen känns som att de menar det.
Jag lovar att om man inte kände till någon i bandet skulle man kunna ha de som grannar i tio år utan att de skulle ha nämnt att de spelade i ett av världens just nu största band. De skulle liksom nöja sig med att säga att de var kulturarbetare och slänga upp en ny fläskkarré på grillen och ropa över häcken att det finns över för oss också. Världens trevligaste grannar liksom.
En del tycker att Coldplay är gråa medelklass-söner utan skandaler och attityd.
Men om man tänker efter, i detta individualiserade och jag-och-min-egna-åsikt-centrerade samhälle, kanske det största och mest irriterande långfingret är att välja den mjuka, snälla vägen. Att vara trevlig och utan ambitionen att skrika högst, utan på ett mer subtilt, genomtänkt sätt vara driven, hängiven och ja, till och med, politisk.
Jag kan inte annat än beundra det hos Chris Martin och hans tre fina vänner.
Sedan gör de ju en del riktigt bra låtar också. Typ Yellow, Fix You, the Scientist.


Annars fick vi ett par kvalitetstimmar i Stockholm. Och det slår mig varje gång. Stegen blir lätta när jag går på den där stadens gator.
Hur ska jag kunna hålla mig undan?
Medan bröderna gick längs de stora shoppingstråken, tog jag en avstickare för att möta upp min finfina vän Linn. Som hade med sig ytterligare en fin vän. Och vi satte oss i solen och åt och tog igen 1,5 år. Time flies baby. Så är det ju bara.
Och firma Alvarsson/Svensson inkvarterade oss så fint vid Telefonplan.

Och sedan tog brödratrion den vita Volvon hemåt, inte mer än ett par gnabb, vi kanske håller på att bli vuxna nu. Det är jag lycklig över.

För övrigt anser ag att program som "Bonde söker fru" tenderar att bli mer osmakliga. Jag skiter i hur gulligt det är när de där oborstade ungkarlarna/ungmön bjuder på skit-under-naglarna-floskler och de "tävlande" står på led för att å deras gunst.
Jag tror att kärlek snart är reducerat till ett slagfält på televisionen.
Och det smittar av sig. Rätten att välja bort det fula, det som inte passar. Idioti!