Jag saknar den vemodiga poesin.

Ibland kan jag fundera på vad som hände med den store poeten som hon var förälskad i.
Finns det ett slags automatik med att när man blir äldre så kapas de högsta och lägsta punkterna i känsloskalan? Ok, jag fattar att tonåringens splittrade och ituslitande tillvaro kanske inte håller i längden. Men hur mycket ska åldern få rationalisera bort känslorna.

Jag tror helt enkelt att jag saknar att sväva fritt. Högt över tillvaron med skarpa ögon, för både närbildsnära detaljer och storslagna vyer. Jag vill måla med stora penslar och med små små blyertsstreck.

Jag vill sjunga sånger om hjärtan som svider, jag vill skriva texter om svårslagna lantliga miljöer i Småland och om oändliga timmar med metspö vid den bråddjupa Gransmålasjön. Jag vill sitta på Kvarnemålas veranda och spela blues. Jag vill bråka med mina småbröder som bara bröder kan göra. Jag vill höra när mamma tar ut bullplåtar från ugnen i köket, jag vill känna doften av pappas svett uppblandat med tvåtaktsolja och sågspån.

Jag vill titta och tumma på gamla fotografier och fantisera om hur tidigare generationer Blixt tänkte om livet och framtiden och slås av hur mycket vackrare deras sönderarbetade händer var än mina.

Jag vill ställa mig bredbent i tunneln under vägen och låta bäcken få leva och forsa fritt mellan mina fötter. Jag vill gå in i den täta granskogen och leta efter spår efter gamla kojor vi byggde när vi var cowboys och indianer. Jag vill cykla fort på de snirkliga oljegrusvägarna och dra in djupa andetag med luft präglad av ängar, koskit och vägblommor som jag inte ens vad de heter. Jag vill bli bländad av solsken och gyllenbrunbränd hud och långt hår som virvlar lätt i vinden. Jag vill sjunga nya sånger om himlen och själens räddning högt och tydligt med alla andra läsare och vandrare.

Jag vill slås till marken över hur vacker den här stunden på jorden är, samtidigt som jag vill förfasas över hur skör och kort den är i själva verket.
Jag vill fortsätta att sakna farmors hemgjorda och iskalla jordgubbssaft när eftermiddagssolen är som allra starkast och varmast.

Jag vill för en kort stund glömma bort hur ensamma vi är. Jag vill våga hoppas tro att vi inte är öar på drift ifrån varandra, jag vill hoppas på att vi är en kontinent, med omsorgen om varandra som det kitt som håller oss samman.
Jag vill somna sist av alla i byn och skriva några rader om att, jo, idag var ändå en bra dag.

Tack Kristian Gidlund för att du hjälper mig att komma ihåg.
I kroppen min


Och tack Victor Johansson för att du tipsade om Winston Yellen och hans Night Beds som också hjälpte mig att komma ihåg idag.