Dansa så de döda står opp!

Ylva säger att det stod något om Gotland, men sedan blev det tyst.
Hon kunde inte ha mer rätt än så.
Sommaren rusar.
Det är festivaler hit, konserter dit. Vänner här, släktingar där.
Med välbehövliga pauser i Kvarnemåla, min borg mot främmande faror och inhemska demoner, där finrummet nu har vitbetsats från golv till tak. Bokstavligen.
Jag är så pinsamt tummen-mitt-i-handen att min arma träslöjdar-farsa skäms upp över öronen ibland, men även om det går sakta så kan jag måla. Den allra finaste formen av terapi, en prövning i noggrannhet och precision, men ack så tillfredställande och rogivande.
Jag tror jag har en framtid som målare. Med ord & penslar. Det går faktiskt att göra världen lite vackrare. Jag tror på det!

Bäst på Hultsfredsfestivalen:
Franz Ferdinand, Regina Spektor, A Camp

Roligast på Hultsfredsfestivalen:
Luftgitarrsolon på backstageområdet så att Sahara Hotnights-Maria satt med hakan i leran.

Och i rockfabriken råder det stiltje. Knappt ett ackord som tas i juli.
Jag stirrar ut genom mitt köksfönster, jobbar hemifrån, letar efter min vän. Mannen på bänken, som jag så gärna skulle vilja fråga om livets alla stora frågor.
Han kanske inte alls funderar på någon universal lösning, han kanske bara vill få tiden att gå.

Jag lyssnar på Peter LeMarc.
Det är en sådan dag.
"Brev från en bakgård".