Fribrottare!

Äntligen har jag sett The Wrestler.
Eftertexterna rullar och jag är närmast chockad av det abrupta slutet.
Det finns inget som är så berörande som ett bra drama en regnig söndag i juli.
Dekadenta amerikanska miljöer (som jag har sagt 1 000 gånger att jag gillar), en människas uppgång & fall och så alla de där trassliga, frostiga, blodsbundna, älskade relationerna som smärtar och som rispas av nya sår så fort de gamla börjar läka. Som en helvetisk rundgång, men ack så skrämmande sant. Frågan kvarstår: hur förklarar jag för de närmaste hur mycket jag älskar dom och hur bryter jag med mina egna demoner som hindrar min kärlek till dem?
Och Mickey Rourke. Den bäst castade rollen på evigheter.
Hans privata ärr, både på kroppen och själen, ger Randy The Ram Robinson oerhörd trovärdighet. Det finns scener som är oslagbara. Som när han börjar jobba i delikatessdisken, när han bryter ihop efter att ha svikit sin dotter igen, hur det lyser när han är i ringen. Trots smutsen, denna rastlösa längtan efter att ge och få kärlek.
Och så Bruce Springsteens soundtrack.

Jag hyrde film ikväll alltså. Tjejen på macken hade inga filmer, vi kom fram till att det knappt går att hitta filmuthyrare längre. Hon tipsade om en videobutik, och hon hade rätt, den var öppen.
Lösgodis och två rödmärkta filmer på topplistan i två dagar för 80 spänn.
Imorgon ska jag se Frost/Nixon.

Annars rullar festival/konsertsommaren 09 vidare.
Öland Roots har passerat. Ram di da dam.
Högt och lågt i min smak. Svenska Akademin stod för hög klass. Däremot den mer dansanta och hip/hop-besläktade reggaen med ett slags Usher-lookalike som crooner blev lite för mycket.
Men mysigare festival får man leta efter. Den gamla dansbanan i Sandbergen bland vanskapta tallar och nära till havet - oslagbart!
Jag hann även med ett kort Böda-besök med Mack & Linn. I Böda hade halva frikyrko-sthlm slagit läger. Men där fanns Lina med kompisar. Lite längre bort, de kände sig mer hemma där. Det gjorde jag också.

Och tack vare Skype har kag pratat med Klas. Glasklar linje mellan Wellington och Norrliden.
Vi tog igen ett år. Och vänskap är verkligen större än tid och rum. Och annat mätbart modernt skit.
Vi pratade om film och tjejer och jobb och lyckliga tider och hur musik bara görs bäst när det inte är till för underhållning, utan för att berätta något.
Men ändå mindes vi recensionen, av Henrik Rydström. Tre av fem fjädrar.
"Twothirdisbell är en duo, men denna kväll får de två killarna hjälp av en körtjej. Det avskalade prioriteras och instrumenten som används är två akustiska gitarrer. Det är ett blygt anslag, där medlemmarna i Twothirdisbell knappt vågar möta den sittande publikens blickar och det är onekligen sympatiskt. På något sätt känns det oförställt och innerligt." Skriver han och avslutar med "Twothirdisbell är unga. Men de visar en musikalisk mognad".

Och Malin sa, och Christian säger att han sa redan i våras, att jag skulle gilla Christoper Sander. Och i vanlig ordning tar det lite tid för mig att få feeling.
Men jag köpte skivan. Och den saliga blandningen mellan Astrid Lindgren-sånger, Daniel Johnston och egenskrivet material är kanske den bästa skivan på svenska hittills i år.
Christopher Sander.

Och inte hade jag tänkt på hur vacker psalm En fattig bonddräng är.

Så går hela veckan, alla dagar och år.
Jag går med min lie, och jag plöjer och sår.
Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö.
Harvar, gnor och trälar, och till sist ska jag dö.

Står där, fattig bonddräng framför Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.

Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.