Jag lärde mig att fullständigt försvinna.

Det är så lätt att fly.
Ta av sig kavajen, tvätta ansiktet och dra täcket över sig. Och ställa sig i ett hörn.
Jag trivs så bra där, i hörnet, med ett tryggt skyddstaket mot den sociala faran.
Där, i hörnet, har jag gjort mig hemmastad, som att det inte finns något att hämta någon annanstans.
Jag har alltid velat gå motvals. När vännerna flyttar till en stad, flyttar jag till en annan. Skulle de flytta hit, skulle jag säkert flytta bort. Eller nja. Men. Jag vet inte varför jag gör det så svårt för mig själv. Och för andra.
Det finns de som tror att jag verkligen gillar att prata inför folk, att nätverka, att armbåga sig fram. Då skulle jag vilja ge dem en gratis rundtur i mitt själsliv. Ni skulle se hur hjärtat slår i otakt och hur oron förpestat min själ med gröna prickar. Och frosten som letat sig dit och fått passionen att svalna.
Jag längtar, precis som du, efter gemenskap. Vi är inte skapta som öar. Vi är skapade som olika delar i en kropp.
Och jag är så fruktansvärt trött på att aldrig, aldrig vara ensam, och alltid, alltid vara ensam.


Sedan skulle jag vilja säga att Håkan Hellströms "Känn ingen sorg för mig Göteborg", The Cardigans "Long gone before daylight" och Kents "Du & jag döden" kanske är det senaste decenniets tre bästa svenska skivor. Om man tänker bort humörsvängningar, och diverse moods och sammanhang. Alltså strikt generellt.

Tack för ordet.