Searching for the wrong-eyed Jesus.

"Min far var duktig på att spela banjo, min farbror och min fastrar också. Och min bror är duktig på banjo. Min son var också duktig på banjo. Men han dog i september, blev påkörd och dog på fläcken"
Okej. Där har du tonen.

Jag har trånat, längtat, drömt om att få åka till amerikanska södern i..ja, kan inte minnas när suget kom.
Dokumentären om just amerikanska södern och dess extremhet, "Searching for the wrong-eyed Jesus", har jag också längtat efter. Ikväll fick jag se den.
Religiösa galningar, vilda hillbillies och tatuerade white-trashmorsor, typ Tabita upphöjt till 14. Och så massa snorbra musik såklart. Och miljöerna; motell, diners, bilparkeringar, smutsiga klubbar, ännu mera bilparkeringar och motell.

Jim White guidar genom landskapen, städerna och människorna. Och berättelserna, inte minst hans egna berättelse om sitt sökande efter Gud men som han beskriver "jag letade bara efter guldtanden i Guds leende". Han berättar också om den unga mannen som blev galen i sitt sökande. Så galen att han åkte och köpte färg för att måla "Love" på ena sidan av kyrkväggen och "Hate" på den andra, för att sätta sig på trappan i mitten, gråtandes och förkrossad över att inte veta vad han skulle välja.
Jim White åker genom fler torra, gräsliga landskap. Rakar sig i bilen med backspegeln som spegel. Ännu fler motell och diners och sedan en tjej som spelar Amazing grace på såg i bagageluckan på en Dodge eller nåt liknande så hiskla vackert för att sedan berätta om sin dementa mormor. Eller trion med damerna som sjunger en sång om en hustrumisshandlare, trestämmigt.

Idag kom skattebeskedet. I höst, bränns dom och smutsas ned i grusdammet. I den amerikanska södern.