Eller ja, hela helgen egentligen. Det var fullt med knatteinnebandy och fina släktingar. Det var reggaeklubben Baktakt med både nya och gamla sköna dansanta vänner. Och det var fotboll med Vic, nya kvällstidningskungen.
Men. Söndagskvällen kröntes med "Soul folks" p åKalmar Teater. En hyllningskonsert till Sam Cooke med Sulo, Svante Thuresson, Pernilla Andersson och ett sjukt kompetent kompband (bland annat med Richard Krantz. Som för övrigt är med på Michael Johnsons senaste skiva!). Men. Jag har sparat kungen till sist - Magnus "Weeping Willows" Carlson.
Han har en grace som är unik i Sverige. Jag tycker det finns ett släktband mellan honom och Chris Martin i Coldplay även om det också finns tydliga skillnader.
Magnus Carlson kommer på något sätt ännu närmare. Han är ju liksom ingen multinationell världsstjärna. Han är bara Sveriges bästa manliga popsångare med en röst som är så varm och len att honungstéet får rodna av avundssjuka. Och alltid så fantastiskt välklädd, i söndags bar han en skrupelfri kostym med en blårödrutig skjorta. Så städat, så elegant, så noga utvalt. Men mycket är nog hållningen, han bär kostymen så okonstlat, men ändå så självklart, utan att för en sekund tappa ödmjukheten.
Shit vilken lovsång till Magnus Carlson. Men. Det är han värd.
Men som han sjöng. Särskilt "(What a) Wonderful World". "I don't know much about history...".
Sulo och Pernilla Andersson behöver inte heller skämmas. Tvärtom. Sulo framstod som passionerad rockräv som fått fling på soul. Och det stämmer nog rätt bra överens med verkligheten.
Och Pernilla Andersson visade att hon är en stark sångerska. Inte bara rockslyngel-Dregens tandgluggsflickvän.
Svante T kändes dock trött. Men säkert kiss-i-brallan-bra för de som var över 52...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar