Sommaren i city 2009.

Jag har varit på supercharter i Turkiet, firat midsommar i Linköping, sjungit Dylan i Kristinebergskyrkan, grillat i Norrliden och tagit en och annan vända hem till Kvarnemåla. Och till Öland också för den delen.

Jag har bränt mig, saknat Stockholm, gillat Kalmar (lite), försökt ragga, misslyckats med att ragga, saknat Stockholm ännu mer. Jag har blixtrat till.
Min bror skickade ett sms "Jag vill bo här". Jag svarade "Jag går in på Blocket och letar lägenhet med en gång".
Kanske 2010. Kanske tidigare. Stockholm.

Men fram tills dess är det Kalmar. Fokus. Ganska ok ändå.
Jag åker till Hultsfred i år igen. Skriver några rader.
Senare: U2 och Coldplay.

Ibland undrar jag vad det var jag hade att berätta. Var det ett luftslott? Brände jag krutet?
Eller behövde bara vissa saker falla i träda. Jag tror på återkomsten, ny kraft, starkare rötter, mer kraft att blomma. Jag måste tro på det.
Jag måste tro på kärlek. Tro på Gud. På vänskap. Så stort, så enkelt. Så svårt.

Och när jag äter frukost på tredje våningen i Kalmars enda miljonprogramområde. Sitter den äldre mannen på bänken nere på innergården. Som ett sällskap. En okänd vän varje morgon. Han med ett förmodat ärrat liv i backspegeln. Och jag som är mitt i det där lömska gapet mellan barn & vuxen. Jag borde gå ner, sätta mig bredvid honom, bjuda på frukost, fråga om hjälp. Om man kan våga tro på vänskap, tro på kärlek. Tro på Gud?