Några mil. Till.

Och så står jag där. Igen.
Med väskorna, tunga, lutandes mot busskuren.
Väntar på en ny buss och nya mil i minus nio grader.
Jag reser genom norra Småland med länsbuss. Jag slår i huvudet när jag ramlar in med för stora väskor. Somnar några minuter. Passerar lutande falurödfärgmålade ladugårdar varvat med snygga villor där man inte hunnit ta bort julslingorna samtidigt som morgonpigga bilar möter oss på landsvägen.
Vi stannar till. Tonåringar som ska till skolan. Några tar fram läxboken. Andra sover. Killarna där bak pratar. Tjejerna sneglar.
Vi närmar oss Jönköping. En tant i morgonrock hämtar tidningen och i Husqvarnafabriken har arbetarna redan stämplat in. Men det är fortfarande kallt. Eller ja, det ser kallt ut.
Framme.
Jag krånglar mig ut ur bussen. Lägger till några mil på mitt resekonto.

Ibland undrar jag vad jag sysslar med. Länsbussar, Kust till Kust-tåg, spårvagnar och tunnelbanor. Vad försöker jag fly bort ifrån? Var jag än är längtar jag bort. Är jag hemma vill jag bort, är jag borta längtar jag hem.
Men någonstans älskar jag att passera svenska landskap. Byggnader, människor, bilar, trädgårdar, Kvantum, krogar, ängar, pissregn.
Och. Stationer. Ytterligare ett bokprojekt.
Alla dessa människor som är på väg, likt mig, antingen bort eller hem. Farväl eller välkommen. Glädjetårar eller tårar av sorg. Stationer.

Snart: Några mil till. Göteborg.