Mitt svar, på ditt svarta vykort.

Vandrar runt på Kalmars gator i skymning och med ett svart vykort i fickan.
Tar en avsvalnad espresso och en billig sjusorterskaka på Kullzénska. Dina knappa 120 sidor, kompakta med sorg, desperation och hopplöshet, men mest sorg efter att ha förlorat dina två barn. Men så kommer den, den där krypande känslan av tröst. Smulan av framtidstro. En frånvarande Gud som närmar sig. Med värme. En kraft som tycks uppenbara sig när allt brus tystar det vackra och när alla andra krafter inte orkar pumpa mer blod i musklerna.
"Det gör ont. Men det är aldrig det som gör ont som dödar en. Det är det som inte känns, som i förlängningen tar livet av en".

Och det där med att se sig själv i andra. Att våga lyfta blicken från kullerstenen och titta på en annan människa. Och gå där ifrån, lite mera rakryggat. Med lite mera kärlek pumpandes under huden.
Visst bär vi alla vår hjärtan i kupade händer. Rädda för allt och alla. Men allra mest för oss själva.
Tack för att din sorg får oss att ta vår mänsklighet på större allvar. Och att den inneboende kraften att skala bort det omänskliga skapar liv.

"Somliga av oss är stämda i en låg tonart. Vi bär vemodet med oss. Det är som om vi aldrig fullt ut lärt oss att leva. Som om livet bara är en skuld vi har"

Jag känner mig hemma i den där tonarten och det molliga ackordet.
Och hade den här känslan varit en sång, hade den ikväll varit Sylvia Plath med R Adams.

Yours truly.