Att få komma hem.

Jag är alltså hemma från Israel/Palestina nu.
Och visst blev det som alla sa.
Jag är inte mig själv.

Jag har nu bytt ut Jerusalems starka sol, liv och rörelse i basarerna, klagomur, moskéer, via dolorosa, golgata, djupa tragik & små, små, men dock så viktiga glädjeämnen mot ett regnigt Göteborg som på nåder håller kvar tvåsiffrig temperatur. Och här är det en massa Glenn som vanligt och löpsedlarna pratar om finanskrisen, som att det var den som var mänsklighetens största problem. Jag köper köttbullar i en saluhall, sitter ensam. En man från Stockholm slår sig ner bredvid och beställer strömming och undrar var det finns glas. Och där bredvid sitter jag, sprängfylld med upplevelser, känslor och tårar som måste få komma ut. Men jag tittar ner på mina köttbullar och pratar med dem. Att komma hem är det finaste och hemskaste som finns.

Som tur är öppnar Malin sin dörr. Och låter mig prata om sakerna som blir så fjuttiga när jag försöker förklara vad jag har varit med om. Och hur ett apartheid växer fram, hur hopplösheten lamslår människor och kampen för det där som kallas mänsklighet. Istället är det murar, murar och murar. Fysiska, psykologiska. På alla sätt. Religion & politik som går in i vartannat. Och jag försöker med mina oförstörda svenska ögon se mönster, hitta lösningar. Som om konflikten var en IKEA-möbel. Och just där slutar man prata. Slagen till marken.
Malin sätter på kaffe.
Vi kryper upp i soffan. I varsitt hörn, hon läser sina böcker, jag sitter här och försöka sortera alla intryck.
Hon byter skiva. Från Rosie Thomas till Håkan Hellström (såklart!). Hon klämmer sig i byrålådan. Hon grimaserar, men bryter upp i ett leende. Och hon lovar att jag får sova på hennes soffa inatt.
Och nånstans. Får jag kraft att tro på människan. Att om någon kan rädda någon annans värld, eller dag, eller ögonblick. Kanske världen skulle kunna bli en lite vackrare och fridfullare plats för många.

Imorgon åker jag till Värnamo.
Ska jobba och lyssna på ett samtal med Marcus Birro.
http://www.bilda.nu/litiuminformation/site/page.asp?Page=1&IncPage=8019&Destination=11
Det ser jag fram emot.
Och sedan ser jag fram emot att få träffa min familj snart.
Och vänner som jag tycker så mycket om, men som jag nästan aldrig ser.

Och. Idag slog jag till. På de brudiga bootsen. De står i Malins hall och glänser av impregnering.