Att det ska vara så svårt att klappa i händerna. Skitsamma om det är i takt. Eller otakt.

Det var svinkallt och knäpptyst. Men det var glädje och det luktar så mycket guld att det kliar i näsan. Kalmar FF - Gefle IF 3-1.
Men den dagen det blir sång på hela Fredriksskans ska jag gråta av glädje. Det fanns liksom inga ursäkter igår. Lungorna höll på att frosta sönder och blodcirkulationen i fingrarna var i princip obefintlig. Jag försökte starta lite klapp & klang allena och fick endast ett par mörka, anklagande blickar till respons. Men för en gång skull struntar jag fullständigt i anständighet och att vara sådär klädsamt och måttligt fisförnämintresserad. Den här staden är en stor sorg och hade det inte funnits fotboll, ja, då skulle vi vara på samma nivå som Åmål, Sunne, Grums, Gnesta eller Göteborg.
För att fortsätta på den inslagna vägen, med sköna Birro-referenser. Så är det även så för mig, att det här lagets kamp är mer än bara fotboll. Om än inte med samma allvarliga undertoner som Birro har haft med sina två döda barns tragiska bortgång, men, att få följa ett lag är att få vinna och förlora. Tillsammans. I en gemensamhetsutsvulten kultur. Att få leva & dö med något så banalt, men där vi också inser att denna banalitet kanske är det som projicerar vårt innersta existientiella väsen och kamp för en tillvaro av mening och samhörighet. Birro har sitt italienska landslag. Jag har mitt, bonnvischan finest, Kalmar FF.