Jag vet inte hur de lyckas. År efter år efter år. Korsvägens allra ädlaste gubbar väljer ut traktens finaste gran och sätter den bredvid Filadelfiakapellet vid advent. Man ser den klart och tydligt redan från stora vägen. Och det lyser så bländande vackert, så prydligt. På vissa orter står granen snett och saknar grenar lite här och var. I Korsvägen står den rak, ståtlig, siktandes upp mot himlen.
Och jag sjöng "Gå Sion" på en gudstjänst och förstummades av allvaret, som att texten för första gången talade. Men också av glädjen, uppmaningen, att vara glad.
Sedan var det en helg med släktlig och vänskaplig samkväm på hög nivå. Vänner från förr & nu, morbror, kusiner och kusinbarn i en enda stor julröd röra.
Och så en gudstjänst till. Men inget kyrkkaffe, utan brakfika på ja, hur ska man beskriva det, ett fik som håller på att sätta Berga på kartan igen. En gammal skola, loppis i ena delen, fik i den andra. Prylar, ryschpysh, julpynt. Och så sjukt goda bakverk och kakor. Och en minst sagt färgstark personal. Jag har goa bilder därifrån, men datorn vill liksom inte ta emot dem. Men jag kan avslöja att det handlar om en påkommen kaktjyv och cafépersonal i tomteutstyrsel mitt i all prylfest.
Sedan släktmiddag. Först mammas vildsvinsgryta och sedan kusin Helenes efterrätt och kaffe och kakor och godis och chips och viktuppgång och inskrivning till Tjockholmen i ett enda långt bräde.
Nånstans hör du mig sjunga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar