Att det ska vara så svårt att klappa i händerna. Skitsamma om det är i takt. Eller otakt.

Det var svinkallt och knäpptyst. Men det var glädje och det luktar så mycket guld att det kliar i näsan. Kalmar FF - Gefle IF 3-1.
Men den dagen det blir sång på hela Fredriksskans ska jag gråta av glädje. Det fanns liksom inga ursäkter igår. Lungorna höll på att frosta sönder och blodcirkulationen i fingrarna var i princip obefintlig. Jag försökte starta lite klapp & klang allena och fick endast ett par mörka, anklagande blickar till respons. Men för en gång skull struntar jag fullständigt i anständighet och att vara sådär klädsamt och måttligt fisförnämintresserad. Den här staden är en stor sorg och hade det inte funnits fotboll, ja, då skulle vi vara på samma nivå som Åmål, Sunne, Grums, Gnesta eller Göteborg.
För att fortsätta på den inslagna vägen, med sköna Birro-referenser. Så är det även så för mig, att det här lagets kamp är mer än bara fotboll. Om än inte med samma allvarliga undertoner som Birro har haft med sina två döda barns tragiska bortgång, men, att få följa ett lag är att få vinna och förlora. Tillsammans. I en gemensamhetsutsvulten kultur. Att få leva & dö med något så banalt, men där vi också inser att denna banalitet kanske är det som projicerar vårt innersta existientiella väsen och kamp för en tillvaro av mening och samhörighet. Birro har sitt italienska landslag. Jag har mitt, bonnvischan finest, Kalmar FF.

Vi kallar honom Håkan Hellström.

SVT briljerar återigen med lite kvalitets-teve. Kanske inte så himla storartat, men ändå något annat än programledare i skrikiga färger och helt utan mobbningsinslag!
Dom kallar oss artister. Och denna Håkan Hellström!
I en Volvo, vars märke var pixlat så att iiiiiiingen skulle upptäcka att den statliga televisionen använde just Volvo i programmet, visar han vyort från sitt Göteborg.
Svart tankar vid Långedrags paviljongen där han satt ensam med pensionärerna under båtsäsongerna och hans ljuvliga cynismattack mot det nyförälskade paret, de vackert döda och rostiga miljöerna vid båtgravplaten vid Gullbergs kaj.
Och rundkörandet vid fröken Helmners kvarter.

Just det!

Göteborg. Aldrig i hela mitt liv har jag älskat Göteborg så mkt som ikväll. Änglarna.

Att fira gudstjänst.

Jag var på gudstjänst i Korsvägens filadelfiakapell ikväll. Min församling.
Och det slog mig att jag inte varit på gudstjänst sedan..ja, jag kommer inte ens ihåg.
Visst blir det ett visst mått av sentimentalitet att möta sin gamla söndagskolslärarinna, skolchauffören, pappas gammelkusiner och alla andra.
Men att få fira gudstjänst, lägg märke till betoningen på att fira, är en ynnest. Hur ett gäng skröpliga själar försöker ställa in kompassen mot nåden. Mot Gud. Och att bära varandra när orken tryter. Och att sjunga psalmer om himlen vi siktar mot (och jag kommer bli mäkta besviken om vi inte får höra fiol där). Det är något helt annat än sentimentalitet. Det är kärlek som i allra högsta grad handlar om nu, men med en blinkning mot evigheten.


Nu: Pappa och jag kollar på dokumentär på SVT om kvinna med tvångstankar. Renlighetsmani.
"Vad är det för fruntimmer egentligen?" undrar pappa.
Det undrar jag med. Och SVT briljerar som vanligt.

Imorgon flyger jag till lovely Stockholm. Men bara för dagen. Kurs.
Hade velat strosa i en vecka. Och träffa riktigt bra människor. Men jag lovar: En annan gång!

Det är inte hur man har det, det är hur man tar det.

Rookiefestival för femtioelfte gången.
Men jag är så hopplöst förtjust i detta arrangemang att jag inte vet var jag ska hitta något motsvarande arrangemang.

Har vässat pennan för Barometern, så längre rapport följer på måndag.
Men. Kan avslöja att det innehåller en kort intervju med en viss M Krunegård.
Och här får ni en akustisk bonus:
http://www.youtube.com/watch?v=ECnMLTVm4CE

Och så lite random bilder från senaste veckorna. I det allra spretigaste lagret (Från Klippmoskén i Jerusalem till The Hellacopters i Linköping)

Dont know where I'm gonna get my action, now?

Har tagit ett farväl av Hellacopters i Linköping och det var givetvis snorbra och sjukt boogiesvängigt och riffkavalkadigt som alltid och utan det där äckliga poserandet utan mest bara hockey och inte så mycket snack och nu är jag hemma i Kalmar och tycker att allt känns som en söndag och därför går jag och drar täcket långt upp över öronen och låtsas att det är måndag imorgon, för då kan jag trösta mig när jag vaknar att det är torsdag och då skulle det blivit pannkakor om jag bodde i Stockholm men det gör jag inte längre och det är jag lite ledsen för men, jag mer ganska bra ändå, jag vill inte klaga och jag ska aldrig, aldrig mer skriva en sådan här lång mening igen.

Mitt svar, på ditt svarta vykort.

Vandrar runt på Kalmars gator i skymning och med ett svart vykort i fickan.
Tar en avsvalnad espresso och en billig sjusorterskaka på Kullzénska. Dina knappa 120 sidor, kompakta med sorg, desperation och hopplöshet, men mest sorg efter att ha förlorat dina två barn. Men så kommer den, den där krypande känslan av tröst. Smulan av framtidstro. En frånvarande Gud som närmar sig. Med värme. En kraft som tycks uppenbara sig när allt brus tystar det vackra och när alla andra krafter inte orkar pumpa mer blod i musklerna.
"Det gör ont. Men det är aldrig det som gör ont som dödar en. Det är det som inte känns, som i förlängningen tar livet av en".

Och det där med att se sig själv i andra. Att våga lyfta blicken från kullerstenen och titta på en annan människa. Och gå där ifrån, lite mera rakryggat. Med lite mera kärlek pumpandes under huden.
Visst bär vi alla vår hjärtan i kupade händer. Rädda för allt och alla. Men allra mest för oss själva.
Tack för att din sorg får oss att ta vår mänsklighet på större allvar. Och att den inneboende kraften att skala bort det omänskliga skapar liv.

"Somliga av oss är stämda i en låg tonart. Vi bär vemodet med oss. Det är som om vi aldrig fullt ut lärt oss att leva. Som om livet bara är en skuld vi har"

Jag känner mig hemma i den där tonarten och det molliga ackordet.
Och hade den här känslan varit en sång, hade den ikväll varit Sylvia Plath med R Adams.

Yours truly.

Kalas x 2: Kvarnemåla/Oskarshamn

Lars and the real girl.
Det fick liksom avsluta hemmahemmahelgen.
Tacksam avrundning på den stora kalashelgen.

Mammakalas i lördags. Försmak av julbordet och supergemenskap med nära & kära.
Fortsatte starkt med sockerchockskalas hos J, med ännu fler nära & kära, busiga barn och så, Lars and the real girl.
Ny vecka.
Nya möjligheter, säger optimisten.
Kanske, säger jag.

Marcus Birro.

Jag skippar skitsnacket. Igår var jag i Värnamo och lyssnade på Marcus Birro.
Han var grym. In under skinnet, utan konfetti och käckhet. Rakt på sak.
Övertygelse, ändlös sorg, Gud och inte Gud, vändning och, faktiskt, en hel del goda skratt. Och fotboll såklart.
Helt klart en man av högsta klass.
Dessutom innehöll kvällen fina toner från Anna Stadling och Idde Schultz.
Jag var där som ett slags schizofren typ, med både Bilda- och Trots Allt-kepan på huvudet.
Men kvällen, och efterföljande häng med de medverkande, gör att jag åker till Karlskrona och ser/lyssnar på samtalet en gång till på fredag kväll. Och köper Birros böcker.

Annars så landade jag i Kalmar idag. Efter trippen till jordens medelpunkt.
Det kan kännas futtigt, men en krank ung hemmakär man som jag är, kunde jag ändå känna lite romantik och sentimentalitet i gulnade löv och kalmarbornas påtagna fingervantar och halsdukar.

Att få komma hem.

Jag är alltså hemma från Israel/Palestina nu.
Och visst blev det som alla sa.
Jag är inte mig själv.

Jag har nu bytt ut Jerusalems starka sol, liv och rörelse i basarerna, klagomur, moskéer, via dolorosa, golgata, djupa tragik & små, små, men dock så viktiga glädjeämnen mot ett regnigt Göteborg som på nåder håller kvar tvåsiffrig temperatur. Och här är det en massa Glenn som vanligt och löpsedlarna pratar om finanskrisen, som att det var den som var mänsklighetens största problem. Jag köper köttbullar i en saluhall, sitter ensam. En man från Stockholm slår sig ner bredvid och beställer strömming och undrar var det finns glas. Och där bredvid sitter jag, sprängfylld med upplevelser, känslor och tårar som måste få komma ut. Men jag tittar ner på mina köttbullar och pratar med dem. Att komma hem är det finaste och hemskaste som finns.

Som tur är öppnar Malin sin dörr. Och låter mig prata om sakerna som blir så fjuttiga när jag försöker förklara vad jag har varit med om. Och hur ett apartheid växer fram, hur hopplösheten lamslår människor och kampen för det där som kallas mänsklighet. Istället är det murar, murar och murar. Fysiska, psykologiska. På alla sätt. Religion & politik som går in i vartannat. Och jag försöker med mina oförstörda svenska ögon se mönster, hitta lösningar. Som om konflikten var en IKEA-möbel. Och just där slutar man prata. Slagen till marken.
Malin sätter på kaffe.
Vi kryper upp i soffan. I varsitt hörn, hon läser sina böcker, jag sitter här och försöka sortera alla intryck.
Hon byter skiva. Från Rosie Thomas till Håkan Hellström (såklart!). Hon klämmer sig i byrålådan. Hon grimaserar, men bryter upp i ett leende. Och hon lovar att jag får sova på hennes soffa inatt.
Och nånstans. Får jag kraft att tro på människan. Att om någon kan rädda någon annans värld, eller dag, eller ögonblick. Kanske världen skulle kunna bli en lite vackrare och fridfullare plats för många.

Imorgon åker jag till Värnamo.
Ska jobba och lyssna på ett samtal med Marcus Birro.
http://www.bilda.nu/litiuminformation/site/page.asp?Page=1&IncPage=8019&Destination=11
Det ser jag fram emot.
Och sedan ser jag fram emot att få träffa min familj snart.
Och vänner som jag tycker så mycket om, men som jag nästan aldrig ser.

Och. Idag slog jag till. På de brudiga bootsen. De står i Malins hall och glänser av impregnering.

Holy Land.

Jag har inte hunnit tänka en sekund på det heliga landet.
Och imorgon är jag där.

Människor i min omgivning säger att jag inte kommer bli samma människa igen.
Jag vet inte om jag är beredd. Men samtidigt känns det som att en omskakning är just precis vad jag behöver just nu.

"Blås liv i mig, ty luften den är trång"