Jaha. Då var det tack & bock & adjö till Europa för KFF igen. Regler är ju som bekant alltid regler. Men det måste vara snöpligt att vinna med 3-1 och totalt få 3-3, men ändå inte gå vidare.
Men det fanns intentioner, vilja och kämparglöd som bådar gott för den framtida jakten uppåt i tabellen i Allsvenskan. Precis som förra säsongen kanske ett europa-avancemang hade hindrat framgången i Allsvenskan. May it be so.
Jag kunde inte följa matchen på Skansen. Fick istället inkvartera hos Holgersson/Ivarsson som märkligt nog hade den obskyra kanalen Eurosport 2.
Den kvinnliga halvan i paret Holgersson/Ivarsson visade i början ett visst ointresse, men i takt med att elmar, rydströmar och mendesar taggade till kunde hon till slut iaf ha förståelse för grabbarnas oljud och högljudda suckanden vid brända målchanser.
Lite estnisk pilnser på det och Holgersson/Blixt greppade gitarrerna och försökte överglänsa varandra med sina bitterljuva gitarralster.
Klockan snurrade. Och jag som hade tänkt att träffa någon jag inte sett på flera år. Och jag gick i rask takt mot Byttan (det närmaste Stureplan Kalmar kan erbjuda), men där var ingen gammal vän kvar. Jag var ju hemskt försenad och fick stå och skämmas som en hund i ett hörn. Jag dröjde kvar några minuter, allena. Och precis när jag är på väg att lämna stället känner jag igen ett ansikte, kollar om det är han jag tror och sedan visar det sig att vi har bekanta hit & dit och helt plötsligt börjar kvällen vibrera igen.
Halvtimmarna går snabbt, stöter på sommarhemvändare. Högstadieklasskamrater, gymnasieklasskamrater, tidningskollegor, musiker. Sköna samtal!
Och nu är det bara två dagar kvar till semester. Bara en dag kvar till Strandfestivalen. Och några minuter tills jag ska äta något.
Och jag pratar med en söt gammal vän som är ledig till fyra och hon målar naglarna, skriver brev till mormor och sorterar papper i pärmar. Det var väldigt fint tyckte jag.
torsdag 23 juli 2009
onsdag 22 juli 2009
tisdag 21 juli 2009
To be young, is to be sad.
Jag har fått filmfeber.
Det är nog kanske sant ändå, att inspiration inte kommer och söker upp dig. Du måste ge dig tusan på att borra ner dig i nya berättelser, nya infallsvinklar, nya historier, nya tolkningar för att sätta igång kreativiteten.
I mitt fall, denna gång, söker jag inspirationen i filmer som jag borde sett men inte hunnit.
Jag har dessutom höt rykten om att den gode Orvar Säfström skaffade sin enorma filmkunskap under en period i sitt liv när han var arbetslös. Han klippte film efter film och är kanske idag Sveriges främsta filmkritiker. Det är inte mitt mål med mitt filmuppvaknande, men däremot lite efterlängtad konstnärlig och berättarmässig inspiration.
Jag började med The Wrestler, hyllningskören kan läsas i mitt tidigare inlägg.
Fortsatte med Frost/Nixon. Starka rolltolkningar även här, inte alls like berörande som Mickey Rourke. Men så var det en helt annan typ av film. Som journalisträv var det av stort intresse. Dels rent faktamässigt hur lattjolajban-journalisten Frost lyckades med det som ingen annan skjutjärnsjournalist lyckades med - en ångerfull Nixon. Extremt mycket dialog, lite torr sympatisk humor och stark intrig.
Och när jag så lämnade in The Wrestler och Frost/Nixon på Videobolaget så slog det mig - varför inte fortsätta när vädret är minst sagt växlande (jag tror jag börjar förstå vad väderpresentatörerna menar nu).
Så up next: Lost in Translation och I'm not there
(Jag vet, borde sett dom för år sedan)
Det är nog kanske sant ändå, att inspiration inte kommer och söker upp dig. Du måste ge dig tusan på att borra ner dig i nya berättelser, nya infallsvinklar, nya historier, nya tolkningar för att sätta igång kreativiteten.
I mitt fall, denna gång, söker jag inspirationen i filmer som jag borde sett men inte hunnit.
Jag har dessutom höt rykten om att den gode Orvar Säfström skaffade sin enorma filmkunskap under en period i sitt liv när han var arbetslös. Han klippte film efter film och är kanske idag Sveriges främsta filmkritiker. Det är inte mitt mål med mitt filmuppvaknande, men däremot lite efterlängtad konstnärlig och berättarmässig inspiration.
Jag började med The Wrestler, hyllningskören kan läsas i mitt tidigare inlägg.
Fortsatte med Frost/Nixon. Starka rolltolkningar även här, inte alls like berörande som Mickey Rourke. Men så var det en helt annan typ av film. Som journalisträv var det av stort intresse. Dels rent faktamässigt hur lattjolajban-journalisten Frost lyckades med det som ingen annan skjutjärnsjournalist lyckades med - en ångerfull Nixon. Extremt mycket dialog, lite torr sympatisk humor och stark intrig.
Och när jag så lämnade in The Wrestler och Frost/Nixon på Videobolaget så slog det mig - varför inte fortsätta när vädret är minst sagt växlande (jag tror jag börjar förstå vad väderpresentatörerna menar nu).
Så up next: Lost in Translation och I'm not there
(Jag vet, borde sett dom för år sedan)
söndag 19 juli 2009
Fribrottare!
Äntligen har jag sett The Wrestler.
Eftertexterna rullar och jag är närmast chockad av det abrupta slutet.
Det finns inget som är så berörande som ett bra drama en regnig söndag i juli.
Dekadenta amerikanska miljöer (som jag har sagt 1 000 gånger att jag gillar), en människas uppgång & fall och så alla de där trassliga, frostiga, blodsbundna, älskade relationerna som smärtar och som rispas av nya sår så fort de gamla börjar läka. Som en helvetisk rundgång, men ack så skrämmande sant. Frågan kvarstår: hur förklarar jag för de närmaste hur mycket jag älskar dom och hur bryter jag med mina egna demoner som hindrar min kärlek till dem?
Och Mickey Rourke. Den bäst castade rollen på evigheter.
Hans privata ärr, både på kroppen och själen, ger Randy The Ram Robinson oerhörd trovärdighet. Det finns scener som är oslagbara. Som när han börjar jobba i delikatessdisken, när han bryter ihop efter att ha svikit sin dotter igen, hur det lyser när han är i ringen. Trots smutsen, denna rastlösa längtan efter att ge och få kärlek.
Och så Bruce Springsteens soundtrack.
Jag hyrde film ikväll alltså. Tjejen på macken hade inga filmer, vi kom fram till att det knappt går att hitta filmuthyrare längre. Hon tipsade om en videobutik, och hon hade rätt, den var öppen.
Lösgodis och två rödmärkta filmer på topplistan i två dagar för 80 spänn.
Imorgon ska jag se Frost/Nixon.
Annars rullar festival/konsertsommaren 09 vidare.
Öland Roots har passerat. Ram di da dam.
Högt och lågt i min smak. Svenska Akademin stod för hög klass. Däremot den mer dansanta och hip/hop-besläktade reggaen med ett slags Usher-lookalike som crooner blev lite för mycket.
Men mysigare festival får man leta efter. Den gamla dansbanan i Sandbergen bland vanskapta tallar och nära till havet - oslagbart!
Jag hann även med ett kort Böda-besök med Mack & Linn. I Böda hade halva frikyrko-sthlm slagit läger. Men där fanns Lina med kompisar. Lite längre bort, de kände sig mer hemma där. Det gjorde jag också.
Och tack vare Skype har kag pratat med Klas. Glasklar linje mellan Wellington och Norrliden.
Vi tog igen ett år. Och vänskap är verkligen större än tid och rum. Och annat mätbart modernt skit.
Vi pratade om film och tjejer och jobb och lyckliga tider och hur musik bara görs bäst när det inte är till för underhållning, utan för att berätta något.
Men ändå mindes vi recensionen, av Henrik Rydström. Tre av fem fjädrar.
"Twothirdisbell är en duo, men denna kväll får de två killarna hjälp av en körtjej. Det avskalade prioriteras och instrumenten som används är två akustiska gitarrer. Det är ett blygt anslag, där medlemmarna i Twothirdisbell knappt vågar möta den sittande publikens blickar och det är onekligen sympatiskt. På något sätt känns det oförställt och innerligt." Skriver han och avslutar med "Twothirdisbell är unga. Men de visar en musikalisk mognad".
Och Malin sa, och Christian säger att han sa redan i våras, att jag skulle gilla Christoper Sander. Och i vanlig ordning tar det lite tid för mig att få feeling.
Men jag köpte skivan. Och den saliga blandningen mellan Astrid Lindgren-sånger, Daniel Johnston och egenskrivet material är kanske den bästa skivan på svenska hittills i år.
Christopher Sander.
Och inte hade jag tänkt på hur vacker psalm En fattig bonddräng är.
Så går hela veckan, alla dagar och år.
Jag går med min lie, och jag plöjer och sår.
Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö.
Harvar, gnor och trälar, och till sist ska jag dö.
Står där, fattig bonddräng framför Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.
Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.
Eftertexterna rullar och jag är närmast chockad av det abrupta slutet.
Det finns inget som är så berörande som ett bra drama en regnig söndag i juli.
Dekadenta amerikanska miljöer (som jag har sagt 1 000 gånger att jag gillar), en människas uppgång & fall och så alla de där trassliga, frostiga, blodsbundna, älskade relationerna som smärtar och som rispas av nya sår så fort de gamla börjar läka. Som en helvetisk rundgång, men ack så skrämmande sant. Frågan kvarstår: hur förklarar jag för de närmaste hur mycket jag älskar dom och hur bryter jag med mina egna demoner som hindrar min kärlek till dem?
Och Mickey Rourke. Den bäst castade rollen på evigheter.
Hans privata ärr, både på kroppen och själen, ger Randy The Ram Robinson oerhörd trovärdighet. Det finns scener som är oslagbara. Som när han börjar jobba i delikatessdisken, när han bryter ihop efter att ha svikit sin dotter igen, hur det lyser när han är i ringen. Trots smutsen, denna rastlösa längtan efter att ge och få kärlek.
Och så Bruce Springsteens soundtrack.
Jag hyrde film ikväll alltså. Tjejen på macken hade inga filmer, vi kom fram till att det knappt går att hitta filmuthyrare längre. Hon tipsade om en videobutik, och hon hade rätt, den var öppen.
Lösgodis och två rödmärkta filmer på topplistan i två dagar för 80 spänn.
Imorgon ska jag se Frost/Nixon.
Annars rullar festival/konsertsommaren 09 vidare.
Öland Roots har passerat. Ram di da dam.
Högt och lågt i min smak. Svenska Akademin stod för hög klass. Däremot den mer dansanta och hip/hop-besläktade reggaen med ett slags Usher-lookalike som crooner blev lite för mycket.
Men mysigare festival får man leta efter. Den gamla dansbanan i Sandbergen bland vanskapta tallar och nära till havet - oslagbart!
Jag hann även med ett kort Böda-besök med Mack & Linn. I Böda hade halva frikyrko-sthlm slagit läger. Men där fanns Lina med kompisar. Lite längre bort, de kände sig mer hemma där. Det gjorde jag också.
Och tack vare Skype har kag pratat med Klas. Glasklar linje mellan Wellington och Norrliden.
Vi tog igen ett år. Och vänskap är verkligen större än tid och rum. Och annat mätbart modernt skit.
Vi pratade om film och tjejer och jobb och lyckliga tider och hur musik bara görs bäst när det inte är till för underhållning, utan för att berätta något.
Men ändå mindes vi recensionen, av Henrik Rydström. Tre av fem fjädrar.
"Twothirdisbell är en duo, men denna kväll får de två killarna hjälp av en körtjej. Det avskalade prioriteras och instrumenten som används är två akustiska gitarrer. Det är ett blygt anslag, där medlemmarna i Twothirdisbell knappt vågar möta den sittande publikens blickar och det är onekligen sympatiskt. På något sätt känns det oförställt och innerligt." Skriver han och avslutar med "Twothirdisbell är unga. Men de visar en musikalisk mognad".
Och Malin sa, och Christian säger att han sa redan i våras, att jag skulle gilla Christoper Sander. Och i vanlig ordning tar det lite tid för mig att få feeling.
Men jag köpte skivan. Och den saliga blandningen mellan Astrid Lindgren-sånger, Daniel Johnston och egenskrivet material är kanske den bästa skivan på svenska hittills i år.
Christopher Sander.
Och inte hade jag tänkt på hur vacker psalm En fattig bonddräng är.
Så går hela veckan, alla dagar och år.
Jag går med min lie, och jag plöjer och sår.
Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö.
Harvar, gnor och trälar, och till sist ska jag dö.
Står där, fattig bonddräng framför Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.
Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.
torsdag 16 juli 2009
Pappa & Solomon.
Min bil har gått sönder.
Pappa supermekaniker är i farten. Som vanligt.
Han tar på jobbarjeansen med oljefläckar och ger sig i kast med den sönderkokta motorn. Jag står för kaffe och provianter. Inga enkla könsrollsproblem här inte. Vi är som ett gammalt vresigt gift par.
Han står ute på parkeringen och trixar, jag försöker jobba.
Det visar sig att det förmodade problemet - termostaten - inte är problemet. Det är för mycket tryck i kylarslangarna. Javisst, säger jag och letar febrilt efter grekisk ordbok.
Det här är gangsta på riktigt. Gangsta med finess och kärleksfull fostran. Eller vad sägs om den faderliga inledningen "Well, you better listen my sisters and brothers".
Solomon Burke - None of us are free
Och vilken fantastisk video. Med de blinda pojkarna från Alabama.
Pappa supermekaniker är i farten. Som vanligt.
Han tar på jobbarjeansen med oljefläckar och ger sig i kast med den sönderkokta motorn. Jag står för kaffe och provianter. Inga enkla könsrollsproblem här inte. Vi är som ett gammalt vresigt gift par.
Han står ute på parkeringen och trixar, jag försöker jobba.
Det visar sig att det förmodade problemet - termostaten - inte är problemet. Det är för mycket tryck i kylarslangarna. Javisst, säger jag och letar febrilt efter grekisk ordbok.
Det här är gangsta på riktigt. Gangsta med finess och kärleksfull fostran. Eller vad sägs om den faderliga inledningen "Well, you better listen my sisters and brothers".
Solomon Burke - None of us are free
Och vilken fantastisk video. Med de blinda pojkarna från Alabama.
onsdag 15 juli 2009
Dansa så de döda står opp!
Ylva säger att det stod något om Gotland, men sedan blev det tyst.
Hon kunde inte ha mer rätt än så.
Sommaren rusar.
Det är festivaler hit, konserter dit. Vänner här, släktingar där.
Med välbehövliga pauser i Kvarnemåla, min borg mot främmande faror och inhemska demoner, där finrummet nu har vitbetsats från golv till tak. Bokstavligen.
Jag är så pinsamt tummen-mitt-i-handen att min arma träslöjdar-farsa skäms upp över öronen ibland, men även om det går sakta så kan jag måla. Den allra finaste formen av terapi, en prövning i noggrannhet och precision, men ack så tillfredställande och rogivande.
Jag tror jag har en framtid som målare. Med ord & penslar. Det går faktiskt att göra världen lite vackrare. Jag tror på det!
Bäst på Hultsfredsfestivalen:
Franz Ferdinand, Regina Spektor, A Camp
Roligast på Hultsfredsfestivalen:
Luftgitarrsolon på backstageområdet så att Sahara Hotnights-Maria satt med hakan i leran.
Och i rockfabriken råder det stiltje. Knappt ett ackord som tas i juli.
Jag stirrar ut genom mitt köksfönster, jobbar hemifrån, letar efter min vän. Mannen på bänken, som jag så gärna skulle vilja fråga om livets alla stora frågor.
Han kanske inte alls funderar på någon universal lösning, han kanske bara vill få tiden att gå.
Jag lyssnar på Peter LeMarc.
Det är en sådan dag.
"Brev från en bakgård".
Hon kunde inte ha mer rätt än så.
Sommaren rusar.
Det är festivaler hit, konserter dit. Vänner här, släktingar där.
Med välbehövliga pauser i Kvarnemåla, min borg mot främmande faror och inhemska demoner, där finrummet nu har vitbetsats från golv till tak. Bokstavligen.
Jag är så pinsamt tummen-mitt-i-handen att min arma träslöjdar-farsa skäms upp över öronen ibland, men även om det går sakta så kan jag måla. Den allra finaste formen av terapi, en prövning i noggrannhet och precision, men ack så tillfredställande och rogivande.
Jag tror jag har en framtid som målare. Med ord & penslar. Det går faktiskt att göra världen lite vackrare. Jag tror på det!
Bäst på Hultsfredsfestivalen:
Franz Ferdinand, Regina Spektor, A Camp
Roligast på Hultsfredsfestivalen:
Luftgitarrsolon på backstageområdet så att Sahara Hotnights-Maria satt med hakan i leran.
Och i rockfabriken råder det stiltje. Knappt ett ackord som tas i juli.
Jag stirrar ut genom mitt köksfönster, jobbar hemifrån, letar efter min vän. Mannen på bänken, som jag så gärna skulle vilja fråga om livets alla stora frågor.
Han kanske inte alls funderar på någon universal lösning, han kanske bara vill få tiden att gå.
Jag lyssnar på Peter LeMarc.
Det är en sådan dag.
"Brev från en bakgård".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
