Viva la musica!

Jag vet. Jag har levt i ett fotbollstöcken länge nu och än är min väg täckt av dimridåer av 4-4-2-uppställningar och offsidefällor. Men igår, genom 20 mil av snötung skog, så föll bitarna på plats. Allt det där som jag brukar gå igång på. Popkultur, samhälle, livsåskådning. Jag lyssnade helt enkelt på P3 Dokumentär om veganrörelsen på 90-talet.
Refused, förtvivlade minkfarmare, infiltrerande djurrättsaktivister, brända slakterier och alla subkulturers dilemma - alienation.
Ibland är P3 så sjukt dåligt, som i förra veckan när man skulle förklara Lissabonfördraget och jämförde beslutet med att det är som när någon vägrar gruppsex. Eh, ja. Men fy tusan vad bra dokumentären om veganrörelsen igårkväll var.
Reportern Sara Lundin briljerade med att vara ärlig mot lyssnarna och de intervjuade. Hon intervjuar till och med minkfarmarna med ett slags ömhet och försök till förståelse. Samtidigt som hon vågar ifrågasätta veganernas aggression och metoder. Vi har liksom hört det där vurmandet för veganismen på P3 innan. Här tar hon absolut inte ställning mot veganismen, men vågar problematisera. Storartat!
Givetvis får även Refused, genom Dennis Lyxzén och David Sandström, ge sin syn på saken.
Lyxzén pratar om tiden som fornstora dagar, medan Sandström är mer skeptisk. Eller ja, jätteskeptisk faktiskt.
Idag bor han i en by strax utanför Umeå med bland annat sju mjölkbönder. Som han stortrivs med! Han talade till och med sig varm för småbruk.
Men. Det allra mest intressanta var hans resonemang kring när en subkultur hamnar så långt ifrån det övriga samhället att man tappar all sin relevans. När man börjar spela för tomma läktare och det konstruktiva samtalet mellan kampen och samhället inte finns.
Visserligen kanske lite långsökt, men jag hittade paralleller till frikyrkan. Eller ja, vissa falanger inom kyrkan överhuvudtaget. Att det är så lätt att stå och fäktas ensam utan att möta det övriga samhället. Allt blir bara som en ekande broms för att tala nytestamentligt.
Jag tror ni måste lyssna på programmet för att förstå: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=latestbroadcast&Id=2519&BroadcastDate=&IsBlock=

Har för övrigt förälskat mig i en liten banal popsång (fantastiskt indie att spela på tåget, men jag bjuder på den!).
Tjejen som sjunger heter Marit Larsen. Hon har säkert spelats en del på radion ett tag, men, vilken låt. Jag försökte hitta den i mn lokala skivbutik. Men tji fick jag. Däremot hittade jag Hellacopters "By The Grace of God" för 69 spänn. Som hittat!

Åkte för övrigt bil från världens bästa Kvarnemåla till Kalmar i morse.
Mamma hade laddat upp med julsånger.
Men sedan hittade jag en skiva, bränd av någon av bröderna.
Jag blev så sjukt stolt. Något av den hårda musikfostran jag odlat i åratal har börjat få fäste.
Eller vad sägs om:
AC/DC, Hellacopters, The Hives, och Broder Daniel.

Det var fint att skriksjunga "You die when you are young" när jag passerade Kalmarskylten...

Toalettfunderingar i kalla Svea

Det börjar bli kallt i Svea. Luften är klar och hög som den bara kan vara i november. Det ryktas om storm, och visst är det så, att det alltid är som mest stilla i de där skälvande minutrarna innan stormen drar igång. Det känns som att jag är där nu. Inte metaforiskt på något visst, utan helt bokstavligt.
Ingmar "som är dagens chaufför och som ska ta oss till Jönköping via Borås, där det sedan blir förarbyte och där bussen sedan fortsätter mot Linköping och Stockholm" hälsar att Bus4You har 220 volts vid alla säten och trådlöst internet. Dessutom kaffemaskin och toalett längst bak. "Men använd helst inte toaletten om ni nödvändigtvis måste, spolningen har frusit till is".
Det börjar bli kallt i Svea, mina vänner.
Jag är på väg hem från Göteborg. Den här staden som jag inte riktigt greppar. Men. De allra bästa har flyttat hit och jag får med jämna mellanrum se till så att de sköter sig, att de inte glömmer vartifrån de kommer.
Jag vet inte, men jag slogs av ett slags dåligt göteborgskt sinnelag när jag anlände i fredags. Alltså, på tal om det där med toaaletter. Jag betalade min femma och fick tillgång till centralstationens fashionabla (nåja) toaletter. I somras spelade de såklart Springsteen i högtalarna. Nu var det bland annat Sixpence None the Richer med "Kiss me". Jag skrattade högt och tänkte: "Jaha. Så enkelt var det att klassifiera riktigt skitmusik". För ja, Vem vill bli soundtrack till allsköns människors avföring. Men som sagt. Inte ens Bossen kommer undan.

På tal om musik. Utan skit.
Johan Heltne spelade i Göteborg igår. Men. Välfärdskollektivet i Kviberg behagade inte att röra på sina feta och ta sig in mot city. I stället samkväm, spel och domedagsprofetior. Inte så illa ändå kanske.

Och idag har den långe M och jag insett att svensk skidsport upplever en ny blomning. Vi rabblade Mogren, Elofsson och Niklas Jonssons OS-silver på femmilen i Nagano 1998. Och att det är lätt att bli kräsen efter ett par pallplaceringar. Snart går mobben i taket om de blir åttondeplatser igen. Titta bara på Anja Pärsson...

När lördagar är som bäst.

13.45: Bolton - Liverpool
16.00: Arsenal - Aston Villa
(16.00: Manchester United - Stoke)
18.30: Rögle BK - HV71
20.30: Palermo - Inter

Thank God for Canal+.

Bergkvara.

Jag vet.
Jag är ganska duktig på att lägga över ett romantiskt skimmer när jag beskriver småhålors charm och vardagslunk.
När det regnar i november blir det än mindre trovärdigt att lägga ut texten om tvära bönder som är stammisar på stans enda restaurang, som egentligen är en cateringfirma, och där de ovetande gästerna blir bortfösade just för att bönderna inte alls kommer bli glada om de märker att bordet som de alltid sitter vid är upptaget, påpekar den charmbefriade servitrisen/kokerskan/restuarangbiträdet/delägaren/och allt vad hon kan tänkas vara.
Och tro inte att du ska kunna få i dig en pizza, pizzeria Kosova öppnar minsann vid 15.00 i veckorna. Det är bara på lördagar och söndagar det är öppet vid 12-tiden. Och det är ju just då man är som allra mest sugen på pizzalunch.
Men.
Jag kan för allt i världen inte förkasta cateringfirman/lunchrestaurangens dagens. Benfri fläskkotlett med fransk potatisgratäng, ett slags skysås, lagom sönderkokta ärtor och en Loka citron. Det var det bästa sedan jag åt stekt fläsk med löksås och kokt potatis på semi-författarhaket Tennstopet i skarven mellan S:t Eriksplan och Odenplan med världens bästa Finnström. Den dagen, den glädjen!

Mitt i allt detta satt jag och min gode kollega Jonas P och försökte oss på att formulera vårt jobb för varandra. Det gick väl sådär. Men. Mitt mantra är att kvalitativ folkbildning frodas genom ett öppet samtal och långsiktighet.
Han är bra den där Jonas P ska ni veta.
Vi pratade också om diken, om sorg, om fotboll, om kyrka och att vara punk.
Vissa dagar, och människor, behöver man.

Justdetja! Jag fyllde år i veckan. Och. Precis som M sa, man behöver den där egoboosten en gång om året. Det var lite familj, lite släkt, lite vänner och maaaassor av fina hälsningar från folk man känner och knappt känner. Men de där hälsningarna träffar alltid rätt. Och någonstans inser jag ju, att jag inte är så himla ensam som jag går runt och lurar mig själv med. Det där med självömkans fallrep är inte enkel som fredagsunderhållningen på TV4 liksom...

Till sist: En liten fredagskaramell.

En pojkdröm.

Jag har poängterat flera gånger att Kalmar i mångt och mycket är en sorglig stad. Det finns en kyla, en snålblåst som inte går att rubba. Inte ens med ekvatorvärme och blåslampa. Bara sju mil härifrån, i lovely Oskarshamn finns en helt annan, nästintill familjär, känsla.
Men detta guld, är ett upplivningsförsök i ordets rätta bemärkelse. Alla dessa tusentals som tagit emot laget på Stortorget, två gånger dessutom, och köpt guldtröjor, FF-korv och tagit SM-GULD-löpsedlar. Att Nanne Bergstrand får en gata. Att konditorierna gör Kalmar FF-tårtor och bakelser och allt möjligt man kan hitta på. Det är som sportfilmerna från Hollywood. Remember the Titans uppföljare heter "Kom ihåg bonnläpparna i Kalmar Iff Iff".

Det har varit fullt upp den senaste veckan. Guldfrossa, ledarskapskurs i Jönköping, övernattning hos morbror 1, metalnight i Värnamo, släktjakt hos morbror 2.
Och sedan Halmstad. Okej. Ge mig några sista rader om fotbollen. Sedan ska jag bli lika vemodig, bitter, kärlekskrank, ömkande och längtande som vanligt. Berätta om något halvbra band emellanåt och kanske något om hur mkt jag gillar skogen.
Men. Att få springa in på planen, Örjans Vall, efter slutsignalen, det var verkligen en pojkdröm som besannades. Mitt sansade jag väntade i flera minuter innan jag sprang in. Jag tänkte: "Det här är kanske min enda chans" och för en gångs skull tvekade jag inte. Vilket minne!

Jaha. Då switchar jag om till bitter och ömkande.

Jag heter Wilhelm. Gillar höst, bruna färger och nattsvart kaffe.

Har lovat mamma att vara gift när jag är 24. Det kommer gå åt skogen.

Och nu är jag sjukt sugen på att se Chrille Kjellvander.

Populism och ickepopulism.

Man skulle kunna tro att det här ett slags sportblogg. Det är det inte. Det här en blogg om blodigt allvar.
För "Fotboll handlar inte om liv eller död. Det är givetvis mycket viktigare än så". Som Liverpools gamle manager Bill Shankly sa en gång i tiden.
Citerat många gånger, men jag läste det senast i Petter Karlsson bok "Guds hand - Om röda djävlar och glidtacklande helgon". Kolla in den.
Men som sagt. Nu skiter vi i sporten ett tag.
Jag följer det amerikanska valet på Kanal 5. Filip & Fredrik håller låda som vanligt, men försöker ändå vara någorlunda skärpta, men givetvis med väldigt populistiska inslag och mycket lattjo lajban. Men en tisdagkväll i november är det faktiskt ganska tacksamt och när man inte orkar lyssna på en darrig och brådallvarlig KG Bergström. Ibland är kommersiell fulkultur mindblowing, fast på ett ganska uppfriskande sätt.
Det enda jag blir trött på är Mona Sahlin. Mitt smygröda hjärta får sig en törn så fort hon uppenbarar sig. Hon söker så enkla poänger som lyser igenom. Hon talar bara i floskler som kanske låter bra, men som inte klingar väl med verkligheten. Tråkigt!

När vi ändå är inne på det där med populism. Ikväll har jag gjort något icke-PK och ickepopulistiskt. Jag gick med i en bönegrupp. Vi är ett gäng unga människor som tror på Gud. Bara det är ju som att gräva sin egen grav om man ska samla billiga poänger. Dessutom ägnar vi oss inte åt ett slags privatreligiositet, utan vi träffas tillsammans och försöker formulera en längtan efter mer.
Det är som ett stadigt långfinger i världens mest sekulariserade land. Jag kan inte göra annat än att fnissa, som en viss Karlsten skulle uttryckt det.

Nähä. Snart börjar det brännas i det amerikanska valet. Lite koffein till så klarar jag mig nog till tvåsnåret i alla fall!
Och som en sista kampsång:
Bob Dylan - It's alright ma' (I'm onlye bleeding)

Grabbhelg, guld & galenskap.

När allt det där man har gått och längtat till, suktat efter, kunnat offra liv och lem för tillsynes verkar gå i lås. Ja, då vågar man knappt glädjas och tro på att det är ett faktum. Just nu rör sig alla tänkbara skräckscenarios uppe i hjärnan. Poängavdrag för någon händelse borta mot Ljungskile, typ snack från en viss lagkapten. För många spelare i truppen som inte kommer från EU-länder. Eller att Svenska Fotbollsförbundet har fumlat med poängräkningen så att serien måste spelas om och alla tidigare matcher makuleras.

Men när jag besegrar mina hjärnspöken och låter händelsen, den förkrossande tennismarginalsegern, på Fredriksskans igår sjunka in, ja, då kan jag ju inte göra annat än att brista ut i ett profant halleluja. Kalmar FF har tagit guld i Allsvenskan och för första gången i livet har jag ett minne av dignitet att tråka ut barnbarnen med på alla framtida släktsammankomster någonsin.

Detta mina vänner, var finalen på en lång grabbhelg med M & M. En kort och en lång.

Fotboll, slagsmål, mat, gnäll, ännu mera fotboll, en trevlig kväll hos en hårt arbetande jourvän och så lite fotboll & mat igen.

Man förstår liksom inte hur värdefullt det är med sina vänner förrän dörren går igen. Och när den där talande tystnaden tar vid. I salute you, som man brukar säga.