Bot & bättring.

Claudia har stått i rampljuset på den här Blixt & Dunder-bloggen alldeles för länge nu. Visserligen var hon väl värd det, för hon skapade ändå någon slags ordning på det kaos till frisyr som jag har. Jag höll på att tuppa av när jag fick reda på priset dock (480 spänn!), men då kom hon med de tröstande orden att det ingick en putsning inom 6 veckor. Dvs 1,5 klippning och genast kändes priset mer humant.
Nog om Claudia.

Även om aktiviteten på den här bloggen den senaste tiden varit sämre, likt ett slag snigelpostblogg, än någonsin har jag ändå några anledningar.
Julen är en familjens högtid. Därför har jag varit med släkt och familj och firat jul. Då pausar jag bloggandet. Lätt.
Sedan: 39 graders feber. Har varit sängliggandes i tre dagar. Har inte varit såhär sjuk på 10 år. Skulle inte kunnat forma ett korrekt ord i feberyrseln. Men. Nu har vändningen börjat...

Det här inlägget är dock bara en teaser för vad som komma skall. Årsbästainlägget. Snart så kommer det mastodonta årsbästainlägget i diverse kategorier.

Snart är 2009 här. Jag tänkte hälsa det hjärtligt välkommen i Stockholm. Om febern så vänligt lämnar WO snart.
Och. Det blir nog inte tågluff i sommar. Vi satsar på staterna istället. Amen!

Claudia.

Fy tusan vilket snyggt namn. Claudia. Utan Schiffer.
Hon var söt och kapade mina lockar.
Dessutom var hon lillasyster till en gammal gymnasievän. Kalmar är inte så stort mina vänner.

Idag har jag åkt bil från Kvarnemåla till Kalmar med bröderna, jobbat, ätit lunch med Vic, druckit kaffe med Vic, köpt jeans, jobbat igen, köpt julklappar, klippt mig, köpt mat, åkt buss hem, lagat mat, ätit mat och slagit in julklappar. Och nu rundar jag av med Everton - Chelsea. Me love Canal+.

Marcus & jag har nu bestämt oss. Vi ger varandra en englandstripp i födelsedagspresent kombinerat med julklapp till varandra. Kanske inte Premier League, det lutar åt Arsenal - Roma...

Gråa dagar passerar revy. Utan tröst.
Och december är sig inte likt. December har feber, inget omhuldande vitt täcke.
Som barndomens vintrar när pappa skottade högar högre än toppluvan. Det känns som en helt annan tid. Världen snurrar så fort ibland och begreppet tid är bland det obehagligaste jag vet nuförtiden.
Bara lite frost skulle var en välsignelse utan dess like.

Dessutom har jag försökt piffa upp med lite placebojulpiller. Typ:
Lyssnat på Fairytale of New York och Elvislåtar oförlåtligt tidigt.
Varit på julbord.
Julfikat på jobbet.
Varit på Julkonsert 2008 med bland annat Triple & Touch, P Wahlgren, Hannah Holgersson, Linda Lampenius med flera. (Tack vare en hemlighetsfull, men mycket snäll körtjej!)
Gått på julmarknad på Kalmar Slott.
Varit på advenstgudstjänster.
Sett luciatåg.

Men. Ingen feeling. Ge mig!

Försöker hantera denna uppgivenhet med att tänka på sommarens tågluff.
Som jag ska ut på igen.
September 2004 var första gången. Då gick en av de där riktiga pojkdrömmarna i uppfyllelse. (I år gick även en av de andra pojkdrömmarna - att få rusa in på planen vid ett SM-guld i uppfyllelse. Dock kvarstår den största drömmen av dem alla - amerikanska södern med stänkboogie, dödsblues och galen bluegrass).
Ändå sedan pappa visade smalfilmer från sin tågluff från mitten av 70-talet hade jag längtat. September 2004 bar det iväg. Paris, Rom, Avignon, Lugano, Assisi, Korfu, Salzburg...
Jag ser fram emot ett nytt äventyr i Europa. Lite äldre, med lite nya människor & den bäste trotjänaren av alla. By the way kommer de till Kalmar om någon timme. Samkvämsafton. Fredag. Men ja, en ny tågluff, kanske kan ge lite energi och drömmar för framtiden. Och lite solsken, det sken som inte lyser med sin närvaro just nu.

Det är väl ingen hemlighet att jag tycker att Tomas A Wij kanske är Sveriges främsta textförfattare. Men. Han brås på tidigare bittra gitarrhjältar. En sådan är Ola Magnell.
TAW sjöng hans sång "Trasten" på en hyllningsplatta för något år sedan.
Här finns originalet. Alltså Ola Magnell - Trasten.
Har också fallit in i ett Kent-hål. Eller ja, Du & jag döden-hål. För mig är det deras bästa skiva. Lätt. En av de bästa svenska skivorna de senaste tio åren skulle jag vilja säga.
Och den påminner mig om min karriär som industriarbetare i ett halvår. Denna platta, blev paradoxalt nog om man tänker på titeln, en livlina alla de långa kvällspassen under vinterhalvåret.

Dessutom håller jag på att bli sjuk. Ont i halsen. Så jag knyter snusnäsduken lite hårdare om halsen. Drar upp dragkedjan. Men hoppas egentligen på något värmande för själen. Ett OK, ett tummen upp, en försoning.
Ge mig jul, ge mig försoning.

Avspark.

Nu är det riktigt illa. Det mörknar vid tretiden, allt levande packar ihop innan dagen knappt hinner börja. Det finns dock en charm i smålandshusen inbjudande kök. Det lyser alltid så fint inifrån köken. Pyntat, tjockröda gardiner, advenststjärnor och förmodad julhysteri innanför väggarna. Där, i alla hems hjärta, trycks mörkret bort. Jag drömmer om fler kök i världen. Att få sitta ner och samtala, samtidigt som man delar en måltid. Det finns en urstark kraft i det, starkare än alla dipomater och medlare tillsammans. Mat, och dess gemenskap, förenar både presidenter och gatubarn. Jag antar att det är för det där grundläggande behovet, det som skär genom alla skikt.
Och givetvis så har Kvarnemåla snö, inte Kalmar. Där finns ingen vinter, bara lång, odräglig slaskhöst.

Idag har jag gjort ett galet fynd. PowerBook G4 + en färglaserskrivare och en router. Summa drygt 2 000 kronor. Nästan för bra för att vara sant.

Jag som trodde jag skulle missa Premier League i helgen. Till min stora lycka har La Familia fått nytt kort och därmed ingår alla Canal+kanaler i 18 dagar. Prego!
Så nu: Middlesborough - Arsenal.

December music.

Sådärja. Chris Martin, now I'm yours. Stadion 22 augusti. Världens mest klädsamma rockstjärna. Härligt!

Och övrigt:
Ryan Adams har faktiskt släppt en helt ok platta. Igen. En uppåtgående trend månne?
Jag har upptäckt Bob Dylan för femtioelfte gången. Bootleg series. Seven Curses och Every Grain of Sand. Har också fått äran att sjunga just Seven Curses + en till på ett skivprojekt av Michael Lilja, som sätter svensk text till Dylans musik. Han är för övrigt grym konstnär också. Lilja, alltså.
Gustaf Spetz, den gamle Eskju Divinestjärnan, släpper soloplatta.
Och till sist. Sufjan Stevens julbox. Mitt julsoundtrack.

Wake them up, and say goodbye.

Karlavagnen är den vän du behöver under nattliga bilfärder.
Alla dessa människor och röster. Skruvade, geniala, varma, plumpa. Från Haparanda, Skagervik, Gullspång och Jönköping.
Och alla dessa möjliga, och omöjliga, ämnen.

Hur får man ihop Jesu mor Maria, Jim Morrison, Martin Luther King, Albert Einstein och Adolf Hitler i samma program? Lägg där till gamla flugfiskare, ishockeymålvakten Pelle Lindbergh och Kurt Cobain.
Jag ska inte hålla er längre. Kvällens ämne var "Vem skulle du vilja väcka upp från döden för en liten pratstund och kanske bjuda på en bit mat på något trevligt ställe?".
Roligast var killen som ville prata med Hitler och som undrade över hur det kunde slå så mycket slint i huvudet.
"Och vad skulle du bjuda honom på?" undrade programledaren.
"Tacos. Tacos och Jägermeister på Berns salonger i Stockholm." svarade killen.
Haha!

Det var också intressant att höra kvinnan som ville träffa Jesu mor Maria. Sköna tankar kring uppfostran för 2 000 år sedan. Och. Hur uppfostrar man självaste Guds son? Finns liksom visssa risker för särbehandling.

Dessutom meddelade programledaren att många ville träffa Jesus. Det är mycket andlighet och Jesus i Karlavagnen. Jag är trött på folk som kommer dragandes med hur sekulära vi är.

Om det innebär en riktning bort från den instituitionaliserade tron och från alla kristna plattityder, till utrymme för en ärlig, naken längtan efter tro. Ja, då kan jag gärna tänka mig att vara världens mest sekulära land.

Men ja. Jag vet att verkligheten är mer krass. Att det finns andra sidor, som utarmar vår andlighet mer än någonsin. Men jag kan inte låta bli att hoppas. På Sverige. Och framför allt, på svenskarna.

Vem jag skulle vilja väcka upp och prata med och bjuda på något gott på något utvalt ställe?

Ja, inte Jesus iaf. För jag tror han lever i allra högsta grad. Det skulle vara waste of choice liksom.

Jag skulle säga morfar eller farfar. I Kvarnemålas trädgård, en varm sommareftermiddag med kaffe och sju sorters kakor. Jag skulle be dem/han berätta historien om dem. Och om mig.

December 1.

Dagarna rusar. December, kanske en månad som borde vara vigd åt reflektion, är i vanlig ordning ett enda räcke av aktiviteter, sammankomster, samkväm och arrangemang.

Jag har sedan i onsdags varit med om:

Teater. "Dostojevskij - Om tro och tvivel". En monolog om en samtida präst som befinner sig i den absoluta brytningspunkten mellan tro och tvivel. Omskakande, gripande och ganska otäckt om det rastlösa sökande efter en hållbar tro. Texterna bygger på Dostojevskijs "Bröderna Karamazov".

Sedan Jönköping. Regionmöte och julbord med personal och styrelse på Tabergstoppen. Matfest utan dess like och sedvanlig julklappsutdelning.
Fin övernattning hos familjen Tjernberg.
Men var trött. Så trött att jag gjorde någon illa, vilket jag fick ångra. Förlåt.

Hemfärd mot Kalmar.
Millencolin. Nostalgifest. Övernattning med lillebror.

Linköping. Barncancergala med bra musik och sköna möten med nya människor. Kollegor och vänner av allra bästa sort.

Bäst: Majority Says. Skönt, svängigt rockband med sångerska som tagit det bästa från Gwen Stefani och Nina Persson.
Ytterligare övernattning. Denna gång hos fine Hjelmfors.
Lång sovmorgon. Frukost. Middag. Gudstjänst. Och ännu fler sköna människor. Vänner.
Tåg hem mot Småland.
Inget Kalmar, jag hoppade av i Berga. Och är nu i Kvarnemåla.
"Du kan inte slita dig från oss på söndagkvällarna"
Hon träffade ganska rätt, mamma.

"So, just..give up"

Magnolia är den bästa filmen jag vet.

Jag har sett den en gång. Jag vågar inte se den igen. Ifall jag skulle ändra uppfattning.

Men jag vågar lyssna på Wise Up, med Aimee Mann. Fast med en klump i halsen. När alla karaktärer är med och sjunger. Till och med självaste Tom Cruise (kolla länken!). Den som inte blir berörd är inte av denna värld.

Det är så vackert, med alla dessa bräcliga människor. Som kommer och går i mitt & ditt liv. Vi är skitstövlar och änglar allihop. Alltid. Det slår aldrig fel.

Och jag måste köpa en magnolia någon gång. Bara för att.

"O mänsklighet, ställ dörren på glänt. Det är advent, det är advent"

Jag vet inte hur de lyckas. År efter år efter år. Korsvägens allra ädlaste gubbar väljer ut traktens finaste gran och sätter den bredvid Filadelfiakapellet vid advent. Man ser den klart och tydligt redan från stora vägen. Och det lyser så bländande vackert, så prydligt. På vissa orter står granen snett och saknar grenar lite här och var. I Korsvägen står den rak, ståtlig, siktandes upp mot himlen.
Och jag sjöng "Gå Sion" på en gudstjänst och förstummades av allvaret, som att texten för första gången talade. Men också av glädjen, uppmaningen, att vara glad.
Sedan var det en helg med släktlig och vänskaplig samkväm på hög nivå. Vänner från förr & nu, morbror, kusiner och kusinbarn i en enda stor julröd röra.
Och så en gudstjänst till. Men inget kyrkkaffe, utan brakfika på ja, hur ska man beskriva det, ett fik som håller på att sätta Berga på kartan igen. En gammal skola, loppis i ena delen, fik i den andra. Prylar, ryschpysh, julpynt. Och så sjukt goda bakverk och kakor. Och en minst sagt färgstark personal. Jag har goa bilder därifrån, men datorn vill liksom inte ta emot dem. Men jag kan avslöja att det handlar om en påkommen kaktjyv och cafépersonal i tomteutstyrsel mitt i all prylfest.
Sedan släktmiddag. Först mammas vildsvinsgryta och sedan kusin Helenes efterrätt och kaffe och kakor och godis och chips och viktuppgång och inskrivning till Tjockholmen i ett enda långt bräde.

Nånstans hör du mig sjunga.

Viva la musica!

Jag vet. Jag har levt i ett fotbollstöcken länge nu och än är min väg täckt av dimridåer av 4-4-2-uppställningar och offsidefällor. Men igår, genom 20 mil av snötung skog, så föll bitarna på plats. Allt det där som jag brukar gå igång på. Popkultur, samhälle, livsåskådning. Jag lyssnade helt enkelt på P3 Dokumentär om veganrörelsen på 90-talet.
Refused, förtvivlade minkfarmare, infiltrerande djurrättsaktivister, brända slakterier och alla subkulturers dilemma - alienation.
Ibland är P3 så sjukt dåligt, som i förra veckan när man skulle förklara Lissabonfördraget och jämförde beslutet med att det är som när någon vägrar gruppsex. Eh, ja. Men fy tusan vad bra dokumentären om veganrörelsen igårkväll var.
Reportern Sara Lundin briljerade med att vara ärlig mot lyssnarna och de intervjuade. Hon intervjuar till och med minkfarmarna med ett slags ömhet och försök till förståelse. Samtidigt som hon vågar ifrågasätta veganernas aggression och metoder. Vi har liksom hört det där vurmandet för veganismen på P3 innan. Här tar hon absolut inte ställning mot veganismen, men vågar problematisera. Storartat!
Givetvis får även Refused, genom Dennis Lyxzén och David Sandström, ge sin syn på saken.
Lyxzén pratar om tiden som fornstora dagar, medan Sandström är mer skeptisk. Eller ja, jätteskeptisk faktiskt.
Idag bor han i en by strax utanför Umeå med bland annat sju mjölkbönder. Som han stortrivs med! Han talade till och med sig varm för småbruk.
Men. Det allra mest intressanta var hans resonemang kring när en subkultur hamnar så långt ifrån det övriga samhället att man tappar all sin relevans. När man börjar spela för tomma läktare och det konstruktiva samtalet mellan kampen och samhället inte finns.
Visserligen kanske lite långsökt, men jag hittade paralleller till frikyrkan. Eller ja, vissa falanger inom kyrkan överhuvudtaget. Att det är så lätt att stå och fäktas ensam utan att möta det övriga samhället. Allt blir bara som en ekande broms för att tala nytestamentligt.
Jag tror ni måste lyssna på programmet för att förstå: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=latestbroadcast&Id=2519&BroadcastDate=&IsBlock=

Har för övrigt förälskat mig i en liten banal popsång (fantastiskt indie att spela på tåget, men jag bjuder på den!).
Tjejen som sjunger heter Marit Larsen. Hon har säkert spelats en del på radion ett tag, men, vilken låt. Jag försökte hitta den i mn lokala skivbutik. Men tji fick jag. Däremot hittade jag Hellacopters "By The Grace of God" för 69 spänn. Som hittat!

Åkte för övrigt bil från världens bästa Kvarnemåla till Kalmar i morse.
Mamma hade laddat upp med julsånger.
Men sedan hittade jag en skiva, bränd av någon av bröderna.
Jag blev så sjukt stolt. Något av den hårda musikfostran jag odlat i åratal har börjat få fäste.
Eller vad sägs om:
AC/DC, Hellacopters, The Hives, och Broder Daniel.

Det var fint att skriksjunga "You die when you are young" när jag passerade Kalmarskylten...

Toalettfunderingar i kalla Svea

Det börjar bli kallt i Svea. Luften är klar och hög som den bara kan vara i november. Det ryktas om storm, och visst är det så, att det alltid är som mest stilla i de där skälvande minutrarna innan stormen drar igång. Det känns som att jag är där nu. Inte metaforiskt på något visst, utan helt bokstavligt.
Ingmar "som är dagens chaufför och som ska ta oss till Jönköping via Borås, där det sedan blir förarbyte och där bussen sedan fortsätter mot Linköping och Stockholm" hälsar att Bus4You har 220 volts vid alla säten och trådlöst internet. Dessutom kaffemaskin och toalett längst bak. "Men använd helst inte toaletten om ni nödvändigtvis måste, spolningen har frusit till is".
Det börjar bli kallt i Svea, mina vänner.
Jag är på väg hem från Göteborg. Den här staden som jag inte riktigt greppar. Men. De allra bästa har flyttat hit och jag får med jämna mellanrum se till så att de sköter sig, att de inte glömmer vartifrån de kommer.
Jag vet inte, men jag slogs av ett slags dåligt göteborgskt sinnelag när jag anlände i fredags. Alltså, på tal om det där med toaaletter. Jag betalade min femma och fick tillgång till centralstationens fashionabla (nåja) toaletter. I somras spelade de såklart Springsteen i högtalarna. Nu var det bland annat Sixpence None the Richer med "Kiss me". Jag skrattade högt och tänkte: "Jaha. Så enkelt var det att klassifiera riktigt skitmusik". För ja, Vem vill bli soundtrack till allsköns människors avföring. Men som sagt. Inte ens Bossen kommer undan.

På tal om musik. Utan skit.
Johan Heltne spelade i Göteborg igår. Men. Välfärdskollektivet i Kviberg behagade inte att röra på sina feta och ta sig in mot city. I stället samkväm, spel och domedagsprofetior. Inte så illa ändå kanske.

Och idag har den långe M och jag insett att svensk skidsport upplever en ny blomning. Vi rabblade Mogren, Elofsson och Niklas Jonssons OS-silver på femmilen i Nagano 1998. Och att det är lätt att bli kräsen efter ett par pallplaceringar. Snart går mobben i taket om de blir åttondeplatser igen. Titta bara på Anja Pärsson...

När lördagar är som bäst.

13.45: Bolton - Liverpool
16.00: Arsenal - Aston Villa
(16.00: Manchester United - Stoke)
18.30: Rögle BK - HV71
20.30: Palermo - Inter

Thank God for Canal+.

Bergkvara.

Jag vet.
Jag är ganska duktig på att lägga över ett romantiskt skimmer när jag beskriver småhålors charm och vardagslunk.
När det regnar i november blir det än mindre trovärdigt att lägga ut texten om tvära bönder som är stammisar på stans enda restaurang, som egentligen är en cateringfirma, och där de ovetande gästerna blir bortfösade just för att bönderna inte alls kommer bli glada om de märker att bordet som de alltid sitter vid är upptaget, påpekar den charmbefriade servitrisen/kokerskan/restuarangbiträdet/delägaren/och allt vad hon kan tänkas vara.
Och tro inte att du ska kunna få i dig en pizza, pizzeria Kosova öppnar minsann vid 15.00 i veckorna. Det är bara på lördagar och söndagar det är öppet vid 12-tiden. Och det är ju just då man är som allra mest sugen på pizzalunch.
Men.
Jag kan för allt i världen inte förkasta cateringfirman/lunchrestaurangens dagens. Benfri fläskkotlett med fransk potatisgratäng, ett slags skysås, lagom sönderkokta ärtor och en Loka citron. Det var det bästa sedan jag åt stekt fläsk med löksås och kokt potatis på semi-författarhaket Tennstopet i skarven mellan S:t Eriksplan och Odenplan med världens bästa Finnström. Den dagen, den glädjen!

Mitt i allt detta satt jag och min gode kollega Jonas P och försökte oss på att formulera vårt jobb för varandra. Det gick väl sådär. Men. Mitt mantra är att kvalitativ folkbildning frodas genom ett öppet samtal och långsiktighet.
Han är bra den där Jonas P ska ni veta.
Vi pratade också om diken, om sorg, om fotboll, om kyrka och att vara punk.
Vissa dagar, och människor, behöver man.

Justdetja! Jag fyllde år i veckan. Och. Precis som M sa, man behöver den där egoboosten en gång om året. Det var lite familj, lite släkt, lite vänner och maaaassor av fina hälsningar från folk man känner och knappt känner. Men de där hälsningarna träffar alltid rätt. Och någonstans inser jag ju, att jag inte är så himla ensam som jag går runt och lurar mig själv med. Det där med självömkans fallrep är inte enkel som fredagsunderhållningen på TV4 liksom...

Till sist: En liten fredagskaramell.

En pojkdröm.

Jag har poängterat flera gånger att Kalmar i mångt och mycket är en sorglig stad. Det finns en kyla, en snålblåst som inte går att rubba. Inte ens med ekvatorvärme och blåslampa. Bara sju mil härifrån, i lovely Oskarshamn finns en helt annan, nästintill familjär, känsla.
Men detta guld, är ett upplivningsförsök i ordets rätta bemärkelse. Alla dessa tusentals som tagit emot laget på Stortorget, två gånger dessutom, och köpt guldtröjor, FF-korv och tagit SM-GULD-löpsedlar. Att Nanne Bergstrand får en gata. Att konditorierna gör Kalmar FF-tårtor och bakelser och allt möjligt man kan hitta på. Det är som sportfilmerna från Hollywood. Remember the Titans uppföljare heter "Kom ihåg bonnläpparna i Kalmar Iff Iff".

Det har varit fullt upp den senaste veckan. Guldfrossa, ledarskapskurs i Jönköping, övernattning hos morbror 1, metalnight i Värnamo, släktjakt hos morbror 2.
Och sedan Halmstad. Okej. Ge mig några sista rader om fotbollen. Sedan ska jag bli lika vemodig, bitter, kärlekskrank, ömkande och längtande som vanligt. Berätta om något halvbra band emellanåt och kanske något om hur mkt jag gillar skogen.
Men. Att få springa in på planen, Örjans Vall, efter slutsignalen, det var verkligen en pojkdröm som besannades. Mitt sansade jag väntade i flera minuter innan jag sprang in. Jag tänkte: "Det här är kanske min enda chans" och för en gångs skull tvekade jag inte. Vilket minne!

Jaha. Då switchar jag om till bitter och ömkande.

Jag heter Wilhelm. Gillar höst, bruna färger och nattsvart kaffe.

Har lovat mamma att vara gift när jag är 24. Det kommer gå åt skogen.

Och nu är jag sjukt sugen på att se Chrille Kjellvander.

Populism och ickepopulism.

Man skulle kunna tro att det här ett slags sportblogg. Det är det inte. Det här en blogg om blodigt allvar.
För "Fotboll handlar inte om liv eller död. Det är givetvis mycket viktigare än så". Som Liverpools gamle manager Bill Shankly sa en gång i tiden.
Citerat många gånger, men jag läste det senast i Petter Karlsson bok "Guds hand - Om röda djävlar och glidtacklande helgon". Kolla in den.
Men som sagt. Nu skiter vi i sporten ett tag.
Jag följer det amerikanska valet på Kanal 5. Filip & Fredrik håller låda som vanligt, men försöker ändå vara någorlunda skärpta, men givetvis med väldigt populistiska inslag och mycket lattjo lajban. Men en tisdagkväll i november är det faktiskt ganska tacksamt och när man inte orkar lyssna på en darrig och brådallvarlig KG Bergström. Ibland är kommersiell fulkultur mindblowing, fast på ett ganska uppfriskande sätt.
Det enda jag blir trött på är Mona Sahlin. Mitt smygröda hjärta får sig en törn så fort hon uppenbarar sig. Hon söker så enkla poänger som lyser igenom. Hon talar bara i floskler som kanske låter bra, men som inte klingar väl med verkligheten. Tråkigt!

När vi ändå är inne på det där med populism. Ikväll har jag gjort något icke-PK och ickepopulistiskt. Jag gick med i en bönegrupp. Vi är ett gäng unga människor som tror på Gud. Bara det är ju som att gräva sin egen grav om man ska samla billiga poänger. Dessutom ägnar vi oss inte åt ett slags privatreligiositet, utan vi träffas tillsammans och försöker formulera en längtan efter mer.
Det är som ett stadigt långfinger i världens mest sekulariserade land. Jag kan inte göra annat än att fnissa, som en viss Karlsten skulle uttryckt det.

Nähä. Snart börjar det brännas i det amerikanska valet. Lite koffein till så klarar jag mig nog till tvåsnåret i alla fall!
Och som en sista kampsång:
Bob Dylan - It's alright ma' (I'm onlye bleeding)

Grabbhelg, guld & galenskap.

När allt det där man har gått och längtat till, suktat efter, kunnat offra liv och lem för tillsynes verkar gå i lås. Ja, då vågar man knappt glädjas och tro på att det är ett faktum. Just nu rör sig alla tänkbara skräckscenarios uppe i hjärnan. Poängavdrag för någon händelse borta mot Ljungskile, typ snack från en viss lagkapten. För många spelare i truppen som inte kommer från EU-länder. Eller att Svenska Fotbollsförbundet har fumlat med poängräkningen så att serien måste spelas om och alla tidigare matcher makuleras.

Men när jag besegrar mina hjärnspöken och låter händelsen, den förkrossande tennismarginalsegern, på Fredriksskans igår sjunka in, ja, då kan jag ju inte göra annat än att brista ut i ett profant halleluja. Kalmar FF har tagit guld i Allsvenskan och för första gången i livet har jag ett minne av dignitet att tråka ut barnbarnen med på alla framtida släktsammankomster någonsin.

Detta mina vänner, var finalen på en lång grabbhelg med M & M. En kort och en lång.

Fotboll, slagsmål, mat, gnäll, ännu mera fotboll, en trevlig kväll hos en hårt arbetande jourvän och så lite fotboll & mat igen.

Man förstår liksom inte hur värdefullt det är med sina vänner förrän dörren går igen. Och när den där talande tystnaden tar vid. I salute you, som man brukar säga.

Att det ska vara så svårt att klappa i händerna. Skitsamma om det är i takt. Eller otakt.

Det var svinkallt och knäpptyst. Men det var glädje och det luktar så mycket guld att det kliar i näsan. Kalmar FF - Gefle IF 3-1.
Men den dagen det blir sång på hela Fredriksskans ska jag gråta av glädje. Det fanns liksom inga ursäkter igår. Lungorna höll på att frosta sönder och blodcirkulationen i fingrarna var i princip obefintlig. Jag försökte starta lite klapp & klang allena och fick endast ett par mörka, anklagande blickar till respons. Men för en gång skull struntar jag fullständigt i anständighet och att vara sådär klädsamt och måttligt fisförnämintresserad. Den här staden är en stor sorg och hade det inte funnits fotboll, ja, då skulle vi vara på samma nivå som Åmål, Sunne, Grums, Gnesta eller Göteborg.
För att fortsätta på den inslagna vägen, med sköna Birro-referenser. Så är det även så för mig, att det här lagets kamp är mer än bara fotboll. Om än inte med samma allvarliga undertoner som Birro har haft med sina två döda barns tragiska bortgång, men, att få följa ett lag är att få vinna och förlora. Tillsammans. I en gemensamhetsutsvulten kultur. Att få leva & dö med något så banalt, men där vi också inser att denna banalitet kanske är det som projicerar vårt innersta existientiella väsen och kamp för en tillvaro av mening och samhörighet. Birro har sitt italienska landslag. Jag har mitt, bonnvischan finest, Kalmar FF.

Vi kallar honom Håkan Hellström.

SVT briljerar återigen med lite kvalitets-teve. Kanske inte så himla storartat, men ändå något annat än programledare i skrikiga färger och helt utan mobbningsinslag!
Dom kallar oss artister. Och denna Håkan Hellström!
I en Volvo, vars märke var pixlat så att iiiiiiingen skulle upptäcka att den statliga televisionen använde just Volvo i programmet, visar han vyort från sitt Göteborg.
Svart tankar vid Långedrags paviljongen där han satt ensam med pensionärerna under båtsäsongerna och hans ljuvliga cynismattack mot det nyförälskade paret, de vackert döda och rostiga miljöerna vid båtgravplaten vid Gullbergs kaj.
Och rundkörandet vid fröken Helmners kvarter.

Just det!

Göteborg. Aldrig i hela mitt liv har jag älskat Göteborg så mkt som ikväll. Änglarna.

Att fira gudstjänst.

Jag var på gudstjänst i Korsvägens filadelfiakapell ikväll. Min församling.
Och det slog mig att jag inte varit på gudstjänst sedan..ja, jag kommer inte ens ihåg.
Visst blir det ett visst mått av sentimentalitet att möta sin gamla söndagskolslärarinna, skolchauffören, pappas gammelkusiner och alla andra.
Men att få fira gudstjänst, lägg märke till betoningen på att fira, är en ynnest. Hur ett gäng skröpliga själar försöker ställa in kompassen mot nåden. Mot Gud. Och att bära varandra när orken tryter. Och att sjunga psalmer om himlen vi siktar mot (och jag kommer bli mäkta besviken om vi inte får höra fiol där). Det är något helt annat än sentimentalitet. Det är kärlek som i allra högsta grad handlar om nu, men med en blinkning mot evigheten.


Nu: Pappa och jag kollar på dokumentär på SVT om kvinna med tvångstankar. Renlighetsmani.
"Vad är det för fruntimmer egentligen?" undrar pappa.
Det undrar jag med. Och SVT briljerar som vanligt.

Imorgon flyger jag till lovely Stockholm. Men bara för dagen. Kurs.
Hade velat strosa i en vecka. Och träffa riktigt bra människor. Men jag lovar: En annan gång!

Det är inte hur man har det, det är hur man tar det.

Rookiefestival för femtioelfte gången.
Men jag är så hopplöst förtjust i detta arrangemang att jag inte vet var jag ska hitta något motsvarande arrangemang.

Har vässat pennan för Barometern, så längre rapport följer på måndag.
Men. Kan avslöja att det innehåller en kort intervju med en viss M Krunegård.
Och här får ni en akustisk bonus:
http://www.youtube.com/watch?v=ECnMLTVm4CE

Och så lite random bilder från senaste veckorna. I det allra spretigaste lagret (Från Klippmoskén i Jerusalem till The Hellacopters i Linköping)

Dont know where I'm gonna get my action, now?

Har tagit ett farväl av Hellacopters i Linköping och det var givetvis snorbra och sjukt boogiesvängigt och riffkavalkadigt som alltid och utan det där äckliga poserandet utan mest bara hockey och inte så mycket snack och nu är jag hemma i Kalmar och tycker att allt känns som en söndag och därför går jag och drar täcket långt upp över öronen och låtsas att det är måndag imorgon, för då kan jag trösta mig när jag vaknar att det är torsdag och då skulle det blivit pannkakor om jag bodde i Stockholm men det gör jag inte längre och det är jag lite ledsen för men, jag mer ganska bra ändå, jag vill inte klaga och jag ska aldrig, aldrig mer skriva en sådan här lång mening igen.

Mitt svar, på ditt svarta vykort.

Vandrar runt på Kalmars gator i skymning och med ett svart vykort i fickan.
Tar en avsvalnad espresso och en billig sjusorterskaka på Kullzénska. Dina knappa 120 sidor, kompakta med sorg, desperation och hopplöshet, men mest sorg efter att ha förlorat dina två barn. Men så kommer den, den där krypande känslan av tröst. Smulan av framtidstro. En frånvarande Gud som närmar sig. Med värme. En kraft som tycks uppenbara sig när allt brus tystar det vackra och när alla andra krafter inte orkar pumpa mer blod i musklerna.
"Det gör ont. Men det är aldrig det som gör ont som dödar en. Det är det som inte känns, som i förlängningen tar livet av en".

Och det där med att se sig själv i andra. Att våga lyfta blicken från kullerstenen och titta på en annan människa. Och gå där ifrån, lite mera rakryggat. Med lite mera kärlek pumpandes under huden.
Visst bär vi alla vår hjärtan i kupade händer. Rädda för allt och alla. Men allra mest för oss själva.
Tack för att din sorg får oss att ta vår mänsklighet på större allvar. Och att den inneboende kraften att skala bort det omänskliga skapar liv.

"Somliga av oss är stämda i en låg tonart. Vi bär vemodet med oss. Det är som om vi aldrig fullt ut lärt oss att leva. Som om livet bara är en skuld vi har"

Jag känner mig hemma i den där tonarten och det molliga ackordet.
Och hade den här känslan varit en sång, hade den ikväll varit Sylvia Plath med R Adams.

Yours truly.

Kalas x 2: Kvarnemåla/Oskarshamn

Lars and the real girl.
Det fick liksom avsluta hemmahemmahelgen.
Tacksam avrundning på den stora kalashelgen.

Mammakalas i lördags. Försmak av julbordet och supergemenskap med nära & kära.
Fortsatte starkt med sockerchockskalas hos J, med ännu fler nära & kära, busiga barn och så, Lars and the real girl.
Ny vecka.
Nya möjligheter, säger optimisten.
Kanske, säger jag.

Marcus Birro.

Jag skippar skitsnacket. Igår var jag i Värnamo och lyssnade på Marcus Birro.
Han var grym. In under skinnet, utan konfetti och käckhet. Rakt på sak.
Övertygelse, ändlös sorg, Gud och inte Gud, vändning och, faktiskt, en hel del goda skratt. Och fotboll såklart.
Helt klart en man av högsta klass.
Dessutom innehöll kvällen fina toner från Anna Stadling och Idde Schultz.
Jag var där som ett slags schizofren typ, med både Bilda- och Trots Allt-kepan på huvudet.
Men kvällen, och efterföljande häng med de medverkande, gör att jag åker till Karlskrona och ser/lyssnar på samtalet en gång till på fredag kväll. Och köper Birros böcker.

Annars så landade jag i Kalmar idag. Efter trippen till jordens medelpunkt.
Det kan kännas futtigt, men en krank ung hemmakär man som jag är, kunde jag ändå känna lite romantik och sentimentalitet i gulnade löv och kalmarbornas påtagna fingervantar och halsdukar.

Att få komma hem.

Jag är alltså hemma från Israel/Palestina nu.
Och visst blev det som alla sa.
Jag är inte mig själv.

Jag har nu bytt ut Jerusalems starka sol, liv och rörelse i basarerna, klagomur, moskéer, via dolorosa, golgata, djupa tragik & små, små, men dock så viktiga glädjeämnen mot ett regnigt Göteborg som på nåder håller kvar tvåsiffrig temperatur. Och här är det en massa Glenn som vanligt och löpsedlarna pratar om finanskrisen, som att det var den som var mänsklighetens största problem. Jag köper köttbullar i en saluhall, sitter ensam. En man från Stockholm slår sig ner bredvid och beställer strömming och undrar var det finns glas. Och där bredvid sitter jag, sprängfylld med upplevelser, känslor och tårar som måste få komma ut. Men jag tittar ner på mina köttbullar och pratar med dem. Att komma hem är det finaste och hemskaste som finns.

Som tur är öppnar Malin sin dörr. Och låter mig prata om sakerna som blir så fjuttiga när jag försöker förklara vad jag har varit med om. Och hur ett apartheid växer fram, hur hopplösheten lamslår människor och kampen för det där som kallas mänsklighet. Istället är det murar, murar och murar. Fysiska, psykologiska. På alla sätt. Religion & politik som går in i vartannat. Och jag försöker med mina oförstörda svenska ögon se mönster, hitta lösningar. Som om konflikten var en IKEA-möbel. Och just där slutar man prata. Slagen till marken.
Malin sätter på kaffe.
Vi kryper upp i soffan. I varsitt hörn, hon läser sina böcker, jag sitter här och försöka sortera alla intryck.
Hon byter skiva. Från Rosie Thomas till Håkan Hellström (såklart!). Hon klämmer sig i byrålådan. Hon grimaserar, men bryter upp i ett leende. Och hon lovar att jag får sova på hennes soffa inatt.
Och nånstans. Får jag kraft att tro på människan. Att om någon kan rädda någon annans värld, eller dag, eller ögonblick. Kanske världen skulle kunna bli en lite vackrare och fridfullare plats för många.

Imorgon åker jag till Värnamo.
Ska jobba och lyssna på ett samtal med Marcus Birro.
http://www.bilda.nu/litiuminformation/site/page.asp?Page=1&IncPage=8019&Destination=11
Det ser jag fram emot.
Och sedan ser jag fram emot att få träffa min familj snart.
Och vänner som jag tycker så mycket om, men som jag nästan aldrig ser.

Och. Idag slog jag till. På de brudiga bootsen. De står i Malins hall och glänser av impregnering.

Holy Land.

Jag har inte hunnit tänka en sekund på det heliga landet.
Och imorgon är jag där.

Människor i min omgivning säger att jag inte kommer bli samma människa igen.
Jag vet inte om jag är beredd. Men samtidigt känns det som att en omskakning är just precis vad jag behöver just nu.

"Blås liv i mig, ty luften den är trång"

Olle Ljungström och Idolbrud.

Snart släpps hyllningsskivan till Olle Ljungström.
Jag tror jag är alldeles på gränsen för ung för att förstå hans storhet.
Jag kommer bara ihåg hans "Överallt" från någon Absolut Music-platta från min svunna barndom.
Men, hyllningsplattan verkar lovande och med tanke på de medverkade artisterna kan det inte gå fel.
http://www.myspace.com/olleljungstrom

Men. Jag kan inte komma ifrån att Yazmina Simic i Idol är bedårande vacker (och alldeles för ung). Dessutom har hon en behaglig röst, som dock kanske inte kom till rätta igår.
http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.648555

Gemenskapslängtan.

Idag slog det mig.
Att jag nästan har satt en ära i att söka ensamheten, som att den någon gång skulle erbjuda en belöning.
Men det är inte okej att vara 23 och tro att livet är på avrundning. Stagnation. Det känns som att jag har fyllt skafferiet för att klara livets vinter. Men snälla nån, jag har ju knappt kommit ur mitt livs vår.
Jag ska försöka göra en plan igen. En framtidsplan. Med hopp om liv och glädje.
Det var vad jag ville säga ikväll.
Och att jag fortfarande inte har vågat att köpa de brudiga bootsen. Men jag lovar, det kommer.

Det finns lite att orda om.

Skuggsida i blixt&dunder-bloggosfären senaste veckan.

Men. Jag får skylla på utbildning och bröllop (ja, inte mitt eget såklart!).

För det första: Utbildningen med mitt nya jobb.
Det var inte alls hemskt. Tvärtom. Det var oerhört givande och positivt och framför allt skitkul att träffa riktiga goa människor. Men innan drogs jag med en oro att det hela skulle bli ett slags charter-beteendet, eller kalla det boskapskörsel om du vill, där alla i gruppen ska hålla ihop och göra samma saker. Och kanske lära sig något om balans i livet. Men så var det alltså inte alls.

Intressanta samtal om allt från livsåskådning till GAIS. Det är sånt som är så fint. Högt & lågt.

Det hela kryddades med Wallmans.

Och det andra: Bröllop!

Egentligen blir det bara fel när man börjar förklara.

De var så vackra.

Fina M och jag försökte hålla ihop trådarna så gott vi kunde. Jag tror vi lyckades.

Och som vanligt väcks den där enorma längtan efter familjefarlivet med grillkvällar på sommaren och budgetsemster med husvagn i grannstaden och tusen små barn springades runt benen. Suck. Någon gång så...

För det tredje:
Nu blir det guld.

Rydström får en gata i Kalmar. Möjligtvis en staty med polerad skalle. Och Leif Johanssons pokal byter namn till Lasse Johanssons pokal och bröderna Elm får ett köpcentra uppkallat efter sig.

Svensk Cup, svensk söndag, svensk musik.

Efter 20 lyssningar av Not Forever började min krankhet rinna av.

Det är het enkelt lite bättre idag.

Men.

Klockan 15.00.

Avspark på Sveriges vackrast belägna fotbollsarena, Fredriksskans. Även om den nya arenan är mer än välkommen...

Svenska Cupen mot Göteborg. Det ryktas om 7 000 redan sålda biljetter. Äntligen går man ur huse.

I går gick stjärnorna på stan. Höll på att smälla rakt in i veckans stjärna himself precis utanför Kvasten (hurra vilket bra namn på en galleria). Det är alltså Viktor Elm jag pratar om. Sida vid sida med okänd kvinna. Något för skvallerpressen...

Tre minuter senare strosar Abiola Dauda förbi. Fuck Götgatan och semi-kända "kultur-arbetare". Vi har Kåå Eff Eff, Fotbollsfrun, Ola Magnell och Sveriges humorelit några veckor på sommaren!

Men just nu: Storstädning.
Och med en ny dammsugare som kostade skjortan jämfört med min förra stockholmsdammsugare för två hundralappar på ÖB.

Not alone, but on my own.

Det är bara en sådan där kväll.
När hjärtat slås i bitar. Och när det känns som att inget, inget alls, någonsin skulle kunna bli bra igen.

I'm not ok, I wish I was.

Ni måste lyssna på det här:

http://www.youtube.com/watch?v=jmMaxQOjXfc&feature=related

Kvällens livlina.

Foto: TV4

Klass 9A.

Hamnade framför reprisen av den ihopknytande och avslutande delen om Klass 9A.
Dokuserien har tokhyllats och de olika eleverna har charmat sig in hos hela svenska folket.
Och jag är en av dem som tagit dem till mitt hjärta.



Foto: SVT

Och vilken positiv kraft det var att få se eleverna i blomning. Att drömma stort, vitt och brett och hur det kuvade självförtroendet återigen har rest sig upp.
Givetvis fick jag bjuda på några tårar.
Och så kom jag på, att jag saknar min egen gamla högstadieklass.

Relationsdraman är för kvinnor.

Har en synnerligen trevlig fredagsuppladdning med spanskt vin och är bänkad framför Gokväll.
Ikväll är det Jan Guillou som bjuder levande eller döda gäster till middagsbordet.
Benazir Bhutto, Mozart, Ernest Hemingway och Paul Newman. Minst sagt en färgstark uppställning.
Fick dessutom stå till svars för hur årgångsviner, snordyr konst på väggarna i lägenhet på Östermalm och lyxjakt i Afrika går ihop med hans socialistiska paroll.
Och så fick han berätta om sitt filmintresse. Hur han och frugan (sambon?) ena veckan väljer "killfilm" och nästa vecka "tjejfilm". Själv föredrar han filmer som..."ja, No Country For Old Men för att ta ett färskt exempel."
Men när programledaren uppmärksammar Sveriges mest självgode man att det faktiskt finns män som också uppskattar relationsdraman, kontrar han snabbt: "Det är bara sådana där unga moderna män som gör det" Och du är inte en sådan, frågar programledaren. "Nej.".
Det framkom också att det var Leif GW Persson som fick Guillou att bli intresserad av jakt. Den tidigare jaktmotståndaren fick enligt egen utsago ett vapen i händerna av GW Persson.
Jag ser ett skönt scenario framför mig, där Sveriges näst mest självgode man, tröttnar på den där idealisstiske spolingen som pratar hur fel jakt är. Nästan på Lasse Kongo-manér lär GW övertygat Guillou att hålla käften och kastat ett vapen i famnen.
Ett helt filmsynopsis. Nästa Beck-film kan baseras på detta.
Men. Det roliga med Gokväll är det är sådär gulligt medelålders/pensionärstrevligt att Nanne Grönwall får sjunga putslustiga sånger efter att macho-Jan har brett ut sig minuten innan.
Tänk om Kobra skulle växla från en intervju med en obskyr skivbolagssboss på ett indiebolag från Indonesien till ett studioframträdande med Da Buzz liksom. Om ni ursäktar förenklingen.

Att sakna någon som man älskade på riktigt, eller rättare sagt, någon som på riktigt älskade just dig.

Min lillebror påminde mig. I dag skulle farmor ha fyllt 90 år.
Och det var så länge den saknaden drabbade mig. Men nu kom den.
Jag vet inte vad hon gjorde. Men alla timmar, med pyssel i händerna. Mat, trådar och bärplockande. Ett ständigt hantverk.
Och så kärlek. Okomplicerad och direkt.
Och varför gick det alltid bättre på historiaproven när farmor förhörde mig på kvällen innan?
Och jag saknar hennes nynnande. På sånger. Om himlen.

Fortsätt gå!

I dag skiner solen i Kalmar.
På väldigt många sätt.
The Brothers of Elm. Kom ihåg det Europa!

Ikväll blir det popklubb Idyll och Juvelen.

20 minuter...

...tills Sveriges just nu bästa fotbollslag mäter sig med europeiskt motstånd.
I'm thrilled.
Tyvärr slutar det 1-0 till Feyenoord.
Sätter en hundring på ett skitmål i trakten kring 80:e minuten.

Men hjärtat vill att Rasmus Elm ska visa Europa att det inte bara handlar om storebror Viktor...

So long.
/W

Kallspel.

Strax innan klockan 21 igår kväll ringer gode Anders G från konserten med Coldplay.
Jag som hade förträngt, jobbat bort känslan av att inte vara på plats.
Och nu läser jag i tidningarna om deras storhet.
Jag hoppas verkligen att jag kommer få se Coldplay. Någon gång.
I dag var jag därför tvungen att få en lägesrapport från Anders.
"Martins röst är som Federers forehand eller Rafa Benitez hjärna. Du hade älskat konserten."
Klart jag hade älskat den!
Och i det responderande mailet fick även jag med eufori i fingerspetsarna uttrycka min största respekt för Chris Martin:
"Jag tycker Chris Martin är en av världens mest intressanta artister. Han har integritet, men inte på ett överdrivet sätt som gör att han skärmar av sig. Han bara fokuserar på det som är relevant och han har fattat grejen att han bara är människa. Artister med det där lilla mindervärdeskomplexet gör alltid bäst ifrån sig!"

Och idag avslöjades det där som alla vetat om:
GAIS matchtröjor kan ge "fosterskador och cancer".
Samtidigt som The Swedish Reds go marching in to Europe ikväll...

Rödhökarna - Ik Pucken 8-0. Ridå.

Nu: Lunch!

Men allt jag vill ha, är en tv-tablå för ikväll.

Visst är det väl så att alldeles för många teveapparater stjäl konversationer. De som är på riktigt.
Men jag zappar bort en timma till.
Och lägger mig, för att sova. Försöker lösa ett korsord, ger upp när ögonen inte orkar.
Vardag. Tristess.
Jag antar att tisdagarna måste finnas. För fredagen och lördagens skull.

Skinande vitt!

Pappa och bröder. Och vips så var vardagsrummet inte längre gult och fult.


Nu är det bara lite lull-lull som ska fixas så är jag jättenöjd.
Bokhylla, magasinställ och en iPod-dock med högtalare.
Någon som vet några stabila iPod-högtalare runt tusenlappen? Please help me out.





Och så drog hockeyn igång. Mitt i fotbollsyran.


Måste säga att HV överraskade med speed och stabiltet.
Och Pelle Gustafsson, Oskarshamns finest. 38 år och 3 mål.





Och just det. Det finns absolut inga ambitioner att detta ska bli en modeblogg. Men jag måste bara fråga: är de här för brudiga? Behöver jag mer testosteron-boots i höst?



Foto: STHLM DG

Jag visste det!

Inte nog med att han själv är en av Sveriges mest bevarade musikaliska hemlighet (som dock verkar få allt större uppmärksamhet och just nu är på USA/Australien-turné!). Han har dessutom god smak också.
Watch this:
http://www.youtube.com/watch?v=rp70PSvrpN8&feature=related

Söndag.

Dags att runda av.
Dagen, veckan, förkylningen.

Jag sitter i ett mörkt hörn.
Allting är tejpat. Första vändan målarfärg i det tidigare brandgula vardagsrummet har genomgått Blixtfabrikens målarmakeover. Imorgon åker nästa lager på. Pappa och bröder. Och så jag. Mamma skickar med mat. Och efterrätt: Äppelpaj. "Du vet den där som är lite knäckig" som hon brukar säga.
Med den i magen går det att måla hela världen. I färg, utan gråton.

Och så fotbollen såklart.
Bajen - KFF 1-2.
Hemma hos H. med blåbärspaj (tre pajer idag - inte illa!) och på sprillans teve.
Vi tar igen barndom och svunna minnen. I en ny tid.
Som han sa, "det är så märkligt att man helt slutar prata, efter att ha pratat hela tiden. I flera år".

Ibland poppar det upp.
Musik som verkade komma för att stanna. Men som mest blev ett minnesmärke.
Men i rundgångens tid, i famlandet efter att bli sig själv. Igen och igen.
Så dyker de där sångerna upp igen. Minnesmärkena, varför jag blev och är som jag är. De berättar om alla de där känslorna som man hade glömt, precis som dofter.
Och ibland vill man bara sätta händerna i ansiktet. Var det här allt?
http://www.youtube.com/watch?v=09CbvAiPdOw

Mer svamp, mer kräftor, mer förkylning, mer mamma.

Vad gör man när man är förkyld för 13:e dagen i rad och ömklig i både kropp & själ?
Åker hem till mamma för obehindrad kärlek och omtanke.

Ligger i soffan och kollar fotboll hela dagen. Det är höstlördag det.

Men snart blir det svampskogen med gode Robert.
Ytterligare vild jakt på gult guld i smålandsskogen. Vilket förhoppningsvis bäddar för gourmetmiddag ikväll.
Så bra som det kan bli för två kärlekskranka ungkarlar.

Har för övrigt köpt Coldplays senaste skiva. Visserligen bara tre-fyra riktigt bra låtar, men avslutande "Death and all his friends" - magnifik!
Jag antar, att jag bara är en sådan person. Som gillar skivans sista spår. Farvälet, det uppgivna slutet. Eller i vissa fall den exploderande avslutningen.


Och äntligen kan jag presentera den utlovade kräftfiskevideon med morbror T. Stort!

Parkeringspriser, Big Bang, Youtube och Trisslotter.

Det blev ett vitt och brett panelsamtal i radion.


På allmän begäran (haha 1 person) så finns det här:
http://www.sr.se/webbradio/?Type=broadcast&Id=1346996&isBlock=0

Som så ofta förr. The Cure - Friday I'm in love.

Video killed the radiostar.

I morgon gör jag kometkarriär på SR Kalmar. I ett slags panel.
9.30! www.sr.se/kalmar

För övrigt tycker jag att nya Filip och Fredrik-programmet är ganska sömnigt.

"Resten är ett jävla skämt"

Jag är bara tvungen.
När landslaget är sämre än Dr. Albans Sydafrikaturné och alla längtar efter Elmx3, Rydström, Bagarn, ja ni vet.

http://www.youtube.com/watch?v=ljUzCX5KJn0

Kräftskiva.

Här skulle jag bjuda på bilder/film/kommentarer/referat fråm helgens galej i nordsmåland.
Släktpartaj x2 med kräftfiske och födelsedagskalas som höjdpunkter.
Kanske en annan gång. När tekniken är på min sida.

Annars har ett melankoliskt sinnelag drabbat mig. Kanske är det hösten.
Jag känner mig mest ensam.
Och det är det värsta.
För ingen, nä ingen, vill vara ensam.

Jag vet inte när jag kommer få glädjas.
Här nere har jag ena handen nere i skiten och den andra famlar mot himlen.
Nånstans hoppas jag att den svarta krampen krackelerar, så att ljuset kan sippra igenom.
Och blända mig. Med ny kraft.

Och fortsätta att vara. Aldrig, aldrig ensam. Alltid, alltid ensam.

Radio för en trött själ.

Dagarna snurrar fort på nya jobbet och i nygamla staden.
Info, info, info. Nycklar, lås, koder, rutiner, nya människor.
Men jag tror att det kan bli bra!

Träffar även vänner från förr. Och nya.
Bland kaffe och praliner. Bland tacos och köttbullar.

Allt i detta. Har jag börjat lyssna på radio. Som avslappningsterapi.
Schüldt i P2.
http://www.sr.se/cgi-bin/p2/program/sandningsarkiv.asp?programID=2791

Att prata om det stora, kalla det pretto, men att inte skämmas - amen!

So long.

I stället för klubb/krog/middag/bio/fika/gemenskap/tevetittande/eller annan lördagsunderhållning...

...så hittade vi skogens guld.

Levande poesi i smålandsskogen.

Kantareller.

Ömklig lördag.

Jaha.
Nu har hela Bullerbyn blivit sjuk. Me included.
Hosta & feber. Ömkan och tycka synd om sig själv.


Har dock varit ute och byggt traktorgarage (!).
Eller snarare inspekterat övriga män i familjen som är mer karlakarlar än jag.


Borde kanske inte ha varit ute.
Har varit däckad.
Har i feberdimman kollat på Doktor Quinn (på en av TV4:s alla miljoner nya kanaler). Det sjuka var att jag råkade pricka ett program där Mr. Man in Black himself gästskådespelade.
Kanske ingen James Dean. Men rösten, denna ödesmättade stämma, och förlamningen av vänstra sidan av ansiktet kompenserade den taffliga dialogen.

http://www.youtube.com/watch?v=G1Q0WvH1_jE

Men. Det fick mig också minnas sjukdagar från mellanstadiet. Då alla andra här hemma var på jobb eller dagis/skola. Doktor Quinn, Doktorn kan komma och Hem till gården räddade de långsamma och hostiga timmarna under vardagarna. Eller räddade och räddade, men det var iaf mycket bättre än "ring-in-och-gissa-på-något-idiotiskt-ord-program-och-vinn-inga-pengar-alls".

Det här måste vara den mest stilsamma lördagen på ett halvår.
Jag letar i teve-tablådjungeln efter en sådär lagomt bra tv-film ikväll. The Rock, Patrioten, Masjävlar.
Nähä. Kanske blir Ikea-katalog och panodil istället.

I morgon blir det loppis och café. I Berga.
Söndagsnöje.

Oskarshamn och Kalmar.

Secondhandrunda i Oskarshamn.
Hittade inte ett skit, förutom någr LP-skivor som jag kan pryda mina stora väggar med.
Men vi åt och fikade istället.

Sedan kvällens stora höjdpunkt: Kalmar FF.
Och som de gjorde det. 4 - 0. Tack & bock KAA Gent.

Det regnade i Göteborg, men hjärtat blev varmt.

Oftast mår man som man förtjänar.
Men vissa dagar är gudagivna gåvor. Även att det regnar.
Göteborg.

Vänner & tankar & samtal. Men inte så mycket bröllopsplanering.
Och så sopplunch med vacker kvinna och crepés med vit choklad till efterrätt. Mersmak på alla sätt o vis.
Sedan fantastiskt rolig hemfärd med far och son Rogö. En stor och händelsrik upplevelse. Följt av nattsamtal om ..ja, det mesta.
I vissa ögonblick, de där som gör att man överlever, tror jag på det goda.

Magstarka investeringar och idrott.

I dag har jag köpt en tv, en så kallad platt-tv. Det känns som ett slöseri och ett slags rastlös längtan att köpa bort ensamhet (och som att en sketen tv skulle hjälpa?!). Ett pinsamt välfärdsproblem. Det är inte utan en viss ambivalens man köper en ny tv. Men gjort är gjort. Kanske kan jag kompensera med något gott, något mer konstruktivt, någon annan dag?

Snart blir det korpfotboll med Pressuppbådet. Sedan innebandy med samma gäng.
Hurtigt värre.
Imorgon: Göteborg.

En del ord, men mest musik i ett slott.

Bjärka-Säby.
Ett välsignat slott utanför Linköping.
Jag och lång-M tog en dagstripp. För att låta våra arma själar fyllas av sakral musik, utan förklaringar och förenklingar. Ett fokus på komplexitet och mysterium, men kanske allra främst på värdighet inför Gud. Compunctio.
Och allra bäst - David Åhlén.
"We sprout in thy soil"

Och så kaffet. Det himmelska kaffet.

Ikväll: En helt annan typ av gudstjänst.
Logmöte.

Och Jörgen P, 42. Tack för att du gjorde det här OS:et ett uns intressant.

Pingis & Göteborg.

Vad var det jag sa?
Jörgen, 42. Det är han vi kan lita på!

Annars så försöker jag reda ut flyttlass nummer 324 i ordningen.

Hittade också min gamla trucker-kepa.
Jag tror den är på väg tillbaka. Särskilt med glamrocktema.


Planerar ytterligare några mil genom södra Sverige. Göteborgssemester i dagarna två, kanske tre.
Besök hos flera good people.

Farväl till ensamheten!

Bland sprit och rakvatten.

Två dagar i Jönköping/Huskvarna har gått relativt smärtfritt. Snarare supertrevligt!
Kvoterade in besök hos diverse kusiner med lovely kusinbarn. Och andra människor som var värda att besökas.
På ett golv i Göteborg.

Kom hem. Började planera inför tillbakaflytten till alla tiders Kalmar.
Letade bord, stolar, hyllor och annat bra på vinden.

Hittade dock inget passande direkt.

Förutom pappas morfars samlade sprit- och rakvattenförråd.
Fabian kunde han.
Det sjuka var att rakvattnet fortfarande doftade.
Ytterligare ett kapitel i resan bakåt, för att hitta sanningen om mig.

Barbara Ann.

Klockan "något strax innan 08.00" i morse vaknar jag av att en viss sång dundrar från övervåningen. Mamma har gått loss på den här låten. Hon hävdar bestämt att det är Beach boys bästa.

Sömndrucken, men positiv, gick jag upp.
Satsade stenhårt på frukosten idag. Framför OS och med solsken utanför fönstret.
Och Jörgen P, 42 år, är kanske den OS-svensk vi kan lita på.

Snart: Jönköping och diverse släktingar och andra bra människor.

when my smile isn't enough.

Semesterdagarna i smålandsskogen fortsätter.
Har ingen koll på tid och rum. Går i kalsonger till klockan 14. Dricker kaffe. Är på Facebook. Lagar mat. Blir bedrövad av OS.
Hittar dock massa skivor. Bland annat Håkan Hellströms nya. Och Rosie Thomas. Lovely Rosie Thomas. Så fantastiskt bra. Ska för allt i världen försöka se henne när hon kommer till Sverige i höst!

Har dessutom ett helt flyttlass väntandes i mitt pojkrum. Som ni kan se på bilden finns det lite att göra. Kommer jag ta tag i det hela?
Nä. Jag ska spela pingis och träffa vänner istället.
Och kanske skriva en sång om att världen inte är så himla dålig ändå.

"Inte ens blondinen var äkta"

75-årskalas.
Det var smörgåstårta, kaffe med glass, gamla minnen, fotoböcker, 7 sorters kakor, kaffe igen, ännu fler minnen.

Det är en hisnande jakt att få ihop pusslet om vem man är, särskilt när man lära känna dem som har gått före. Genom fotografier och minnen.

Men det var söndag. Och det regnade hela dagen.
Träffade lång-M. Spelade bordtennis. Åkte in till Oskarshamn.
Det regnade fortfafrande, trots att det hade blivit måndag.
Peter LeMarc och jag ensamma i bilen.
"Det här är bara början på en lång historia" och "inte ens blondinen var äkta, hon som drack tequila ur skon" och "när du klev ner på denna jorderund var du älskad från första stund".
Smålandslandskap i regn och mörker, en vemodig lätt överviktig och flint man med gitarr och så jag i en bil på väg hem. Det är ...nog jag.

KFF - Örebro 2-2.
Bittert, men tack för att det var Örebro. Nu blir det revansch mot Bajen och GAIS.
Har hört talas om ett fotbollsuppror. Landet vs. Storstad. Vi väntar med spänning.

Nu: Måndag. Första kaffet och försöka komma igång med sommarens sista intervju.
Sedan: Innebandy!

So long.

Comeback.

Ok.

Sommaren har passerat. Idag är det söndag och det kommer regna hela dagen.
Och nu har jag lagt journalistkarriären på hyllan ett tag. Nya uppdrag väntar.
Dock inte sagt att jag kan dyka upp som frilans. Denna form av journalistisk vilde, utan ramar och konventioner, men så himla härligt!

Fader P-L och jag skippade NK, Drottninggatan och panikkäk på snabbmatsrestuarang i brist på ork att leta upp något bättre under sista dagen i Stockholm. Kan bero på att mamma S inte var med. I stället satsade vi all in på Nationalmuseum. Först: Biffsauté med bacon och kokt potatis i lunchsalen.
Sedan: En stor grundlig genomgång av utställningen "Tidens form" och avdelningen med modern formgivning.
Shit, museum, får en att både blicka bakåt och i viss mån framåt. Man blir liksom påkommen som ett barn av sin tid. Ett barn av "nyenkelhetens" formgivning. Med inspiration från 1930-talets funkionalism och 1950-talets skandinaviska design. Rena, raka linjer och gärna med stålattiraljer och andra rena material.
Dock ser man en skrämmande framtid. Och det är här jag menar vad märkligt det är att man både kan fastna i sin samtid och i ett helt annat hänseende var totalt uppkopplad för att ta in nya tankesätt. Men när det gäller formgiving så kommer postmodernismen i största utsträckning inte gå hem oss mig. Det var asymmetri, färgchockar och ett kaosartat virrvarar av stilbrott.
Thank Lord för att vara barn av "nyenkelheten".
Däremot är jag en postmodern sucker i många andra hänseenden. Skrämmande postmodern, med bagage av en individualism och kapitalistisk världsbild, som jag i allra högstra grad ska försöka brotta ner. Jag tror på den nära gemenskapen. Ett beroende av andra. Men det kommer att ta ett helt liv innan vi skakar av oss bagaget av Mammon.

Och. Såklart. Kalmar FF!
Match mot Örebro idag. Om det inte regnar bort.

Vänner, vi hörs.

"Ibland gör man rätt ibland gör man fel"

"Det är inte hur man har det, det är hur man tar det"
Markus Krunegård.


1. HV71 har tagit SM-guld.
- Känns snarare som en lättnad än en stor seger.
2. Kalmar FF ångar på.
- Tråkiga Kalmar spelar bländade. I like bonnvischanstyle.
3. Champions League
- Ovanligt tråkiga semifinaler.

Och här kom visst solen.
Uteserveringar och pigga hundar.
Solglasögon och glass runt munnen.
Fotboll på gräs och nya dofter i luften.

Satt och läste Aftonbladet på Oskarshamns flashigaste fik i måndags, som för övrigt hade han förvånansvärt fin cappuccino, om än något blaskig.
Men ja, märkligt bra måndagsAftonbladet.
Dels hyffsade analyser av KFF.
Men.
Topp två var ändå Ronnie Sandahl och två Gävlekillar.
1. Ronnie Sandahl
- På en baksidekrönika uttrycke han sin avsky för vissa falanger i den svenska supporterkulturen. Dessutom tryckte han in två "ty" på dryga 2000 tecken. "Ty" ger alltid förtroende med sin gammaltestamentliga framtoning.
2. Erik och Olle i Gävle
- Kusinerna Erik och Olle, 20 och 22 år gamla, gick bärsärkagång en festkväll för två år sedan. Bland annat vandaliserade de 20 bilar. Nu söker de upp alla bilägare som drabbades av deras framfart och ber om ursäkt.
Hedersamt! Och det är inte mer än att man skäms för all skröplighet man bär inom sig och inte gör upp med. Kan inte bli annat än imponerad av killarna.

På söndag smäller det.
Fotbollscomeback efter 7 års frånvaro.
Jag räknar med bänken.

Friday - I'm in love!

Fredag.
Veckans lättaste dag. En språngbräda mot ledighet, fast ändå inte med lika högt ställda förväntningar som på en lördag. Yes, Friday I'm in love.

Är kvällsreporter på lokalblaskan, men hann ändå se den ytterst dramatiska upplösningen i kvalserien till Elitserien i ishockey igårkväll. KFF fick ursäkta (men tack & bock för vinsten mot ÖSK).
In i de sista skälvande minutrarna hade tre lag chansen att nå Elitserien. Rögle, Mora och Malmö. Jag kom på mig själv att sitta och frenetiskt hoppas på att Rögle skulle chocka och knipa sista platsen. Med åtta minuter kvar kvitterar Mora och håller på att spoilera det hela. Men så, med 26 sekunder kvar av matchen trycker Rögle in 2-1 och jag hoppar upp med ett glädjevrål från skinnstolen i sportredaktionen! Grattis Ängelholm.
Håller med om att Kvalserien har känts betydligt mer intressant än slutspelet i Elitserien, trots mitt bultande hjärta för Jönköpingslaget.

Nog om sport.

Har under veckan charmats av The tallest man on earth (ett av skivköpen jag berättade om i förra inlägget). Jag skiter i att det är så uppenbart Bob Dylan, nasalt så det förslår. Han gör en helt egen grej och visar på ett helt otroligt driv i gitarren.
Som kuriosa kan jag berätta att första gången jag hörde talas om denna dalakille var på en repris av SVT:s program Landet runt (heter det så längre?). Där han berättade hur han spelade in på en gammal inspelningsbar grammofonspelare. Det roliga var att han då ställde upp med att visa ansiktet. Efteråt har jag hört att han vägrar visa sitt ansikte på bild. Det vill säga, Landet runt är få förunnat.

Har precis fått (Laakso:s) Markus Krunegårds skiva Markusevangeliet för recension. Efter en genombläddring av skivkonvultet och texterna kan det bli en minst sagt intressant lyssning.
Men det är med stor sorg att Hets fick en sån kort livstid. Punk på svenska med sjukt mycket glimt. Och visst är det Krunegård som står för de vokala insatserna.


Har också den senaste tiden varit ganska fast i Switchfootsångaren Jon Foreman's soloprojekt.
Han ger ut en EP för varje årstid och gör fina hjärta&smärta-låtar med substans.

Vill för övrigt helt galt mycket se Paul T Andersons film "There will be blood" (men verkar inte komma varken till Kalmar eller Oskarshamn!).
Ska också försöka gotta mig med att återigen se This is England i helgen.
Allt gott bröder & systrar.

Islossning.

Populärkultur, tro & existens, fotboll, ishockey, magasin, filmer, storstad vs lantliv, familj & vänner, människor i utkanten och inkanten, tågstationer och riktigt god mat med en välgjord espresso.
Ungefär i dessa gränstrakter rör jag mig.
Likaså kommer denna blogg handla om detta.

Först.
Har tillbringat en vecka i Jönköping/Göteborg.
I goda vänners, och släktingars, lag.
HV71 har gåtttill final i ishockey, övernattat hos morbror, jag har varit i Göteborgs skärgård vid Brännö brygga, kollat på Champions League, blivit bjuden på bästa sällskap, brunch och goda burgare. Jag har köpt This is England (film), The tallest man on earth (cd), Ryan Adams - Gold (cd), Ed Harcourt - Here be Monsters (cd) på toppen terrific-butiken Bengans (tack för att det faktikt finns några kämpande skivbutiker kvar!).
Har läst Johanna Nilssons roman "SOS från mänskligheten", ska intervju henne för Trots Allt.
Har också hunnit med att sitta jury i MusikDirekt i Oskarshamn, länsfinal. Mkt bra startfält och en pärs för juryn. Sandra och The Disciples of Groove gick till slut vidare.

So long.
/W