Tillbaka på högstadiet!

Igår hade jag förmånen att få delta på Rödsleskolans (min gamla högstadieskola) nobelfirande. Under pompa och ståt delades det ut fina priser till duktiga elever i bland annat kemi, matematik och fysik. Men givetvis också fredspris och litteraturpris.

Dagen till ära fanns det också särskilt inbjudna gästföreläsare. Det var här jag kom in i bilden. Som gammal elev berättade och inspirerade jag tre åttondeklasser till att skriva och hur det är att jobba som journalist/med att skriva.

Väldigt hedrande och väldigt kul att få återvända till de där långa korridorerna, där man gick med storslagna drömmar om att bli journalist. Där man stod i hörnorna och spanade på de snygga tjejerna i 9c. Och tillbaka till platsen där ens känsloliv kanske var som allra mest i obalans.
Jag hade en väldigt fin tid på högstadiet. Och det var helt enkelt mycket kul att få återvända. Dessutom genom att få prata om det jag kanske gillar allra mest - att skriva.

(Foto: Anna Bredmar)

Metallica!

...som så många andra gläds jag åt att Metallica slutat tjura och nu släppt sin musik på Spotify.

Enter Sandman, Master of Puppets, Hero of the Day, Battery, Fuel... Hederlig trash som var skåpmat på högstadiet för min del.

Immanu El och The Majority Says åker med Bilda till SXSW 2013

En av de mest ädla förmånerna med mitt jobb på Studieförbundet Bilda är att jag för tredje året i rad åker till South by Southwest i Austin, Texas i mars 2013.

Denna extremt galna musikfest med 2 500 band på en vecka och över 200 000 musiktokiga människor på besök.

I år skickar vi Immanu El och The Majority Says.
Grymt peppat att vi som folkbildningsorganisation kan presentera ung lovande svensk popmusik på ett va världens mäktigaste musikevent.

Läs mer här!

Immanu El:



The Majority Says:



Och läs mer om SXSW på www.sxsw.com

Pertti Kurikan Nimipäivät!

Pertti Kurikan Nimipäivät(Pertti Kurikans namnsdag) är ett finskt punkband med fyra förståndshandikappade medlemmar.
Å ena sidan uppkäftiga och förbannade, främst på samhället som har institutionaliserat dem, men å andra sidan hjärtskärande varma, roliga och gemenskapstörstande.

Fotvård (!), namnsdagar, kaffe och gruppboendet är bara några av temana på deras sånger.

I veckan visade SVT dokumentären om dem - Punksyndromet (se den här!).

Ett klipp med Pertti Kurikan Nimipäivät från turnébussen:

Pertti Kurikan Nimipäivät Goes Deutschland, Episode 1 from Mouka Filmi on Vimeo.

Blood.

Duktiga kids gör en cover på The Middle Easts - "Blood".

En förgiftad man.

En tolkning av Olle Ljungströms "En förgiftad man".

Vart är vi på väg?

En ny säsong av tidernas bästa tv-underhållning är tillbaka.
Det finns nog inget tv-program, förutom Sportnytt, som kan få mig så fullständigt bänkad.

Allmänbildande, roliga programledare och tävlande, bra musik och lagom nördigt.
Jag pratar om På Spåret såklart.

Det inledande programmet i fredags var dock otäckt svårt. Jag kunde väldigt få frågor.
Men är det mästarsäsong så är det.
Tror att paret Haag blir svårslagna i år igen. Är otroligt imponerad av dem.

På tal om På Spåret så saknar jag långköraren Jeopardy. Vem vet mest i all ära, men de oändliga timmarna med Magnus Härenstam har, tillsammans med text-tv, gett mig en allmänbildning.

Min farmor älskade Jeopardy i allmänhet och Magnus Härenstam i synnerhet. Hon följde Jeopardy slaviskt, nedsjunken i sin slitna svarta skinnfåtölj med en stora spricka i armstödet.
Hon var för gammal för att hinna svara innan de tävlande. Men hon satt där och sög in kunskapen. Och skrattade åt Magnus Härenstam.

Hemma hos familjen Blixt var det betydligt livligare aktivitet när det var Jeopardy.
Tre kolumner; mamma, pappa, jag. Ett streck i kolumnen för ett rätt svar. Det spelade ingen roll vilken nivå frågan var på för oss. Finalfrågan var dock värd tre streck.
Det var en blodig kamp om vem som kunde frågan först.
Eller den som skrek högst, som mamma ständigt anklagade pappa för att göra.

Jag saknar Jeopardy i allmänhet och mamma, pappa och farmor i synnerhet.




Och sen måste ni lyssna på Freddie Wadlings fantastiska version av "Fattig bonddräng" från På Spåret förra säsongen.

Vemodet - och den stora glädjen.

I allt brus av tv-program, podcasts, favoritlåtar, krönikor och reportage så finns det vissa inslag, program, sånger, texter som dröjer sig kvar längre än andra.

Owe Wikström, professor i religionspsykologi och författare, är en av mina personliga favoriter.

Sommaren 2011 hade han ett sommarpratarprogram. Om vemodet och den stora glädjen. Och om forskning, rysk andlighet, det goda samtalet och Guds tystnad.

Allt sprunget ur den händelse för några år sedan då han bokstavligen var död i några sekunder. Han fick nämligen akut hjärtstopp på gymmet, men överlevde.

I ett hopplöst november känns det upplyftande att höra Owe Wikströms bräckliga, men samtidigt så starka och livsbejakande program. Oron och lidandet som får gå hand i hand med hoppet, livet och glädjen!

Lyssna på programmet här!

Winhill/Loosehill - Tell Her She's the Light of the World

Johan Heltne

Jag ska inte säga att jag lyssnar på honom ofta.
Men jag återvänder ständigt till låten Hjärta. Instinkt. Principer.




Hans platta "Vetenskapliga bevis för att Jesus lever" är snorbra och förtjänar ett bättre öde än att vara den bortglömda pärla som den verkar vara.

Han är inte superproduktiv direkt. Men någonting är på gång. I slutet av augusti skrev han såhär på sin hemsida:

"Har i veckan börjat inspelningar av ett nytt album. Arbetstiteln är "Låt de döda begrava sina döda" och de första tonerna fångade på band skulle kunna beskrivas som kristet funkiga. Räknar med att det kommer gå minst höst vinter vår sommar innan något blir klart.
I have started recordning a new album. The work titel is "Let the dead bury their own dead" and it's all about making party music for adult singles."

www.johanheltne.se

I dag känns det passande att sträcka på ryggen och vara glad för alla dessa fantastiska nyanser som finns i det svenska samhället.
Presskonferensen med SD:s Erik Almqvist pågick för fullt när jag åkte bussen mot jobbet i Älvsjö.

Twitter-pöbeln uppdaterade flitigt om Erik Almqvists tafatta försök till en pudel. Stämningen var ganska hätsk emellanåt.
Själv drabbades jag av ett slags sorg. En sorg över att det finns människor som inte vill tillåta ett svenskt samhälle med starka och nyansrika olikheter, som ser mångfald som ett hot och inte som en tillgång.

Bussen är en fantastisk mötesplats i det svenska samhället. Det har slagit mig många gånger när jag har åkt buss hur vackert det är att leva i ett land med dofter och erfarenheter från hela världen. Konsonanttunga slaviska språk, starka asiatiska kryddor som satt sig fast i täckjackorna, bullriga och smittande afrikanska skratt.

Det föder min nyfikenhet på berättelser och erfarenheter från platser som jag aldrig har varit i närheten av, men som jag gärna får glimtar ifrån. Kanske kan jag också få dela med mig av min egen uppväxt från den småländska myllan med djup granskog, missionshus och fantastisk ostkaka. Förhoppningsvis kan vi hjälpas åt att tolka och hantera det här med livet.

Visst, dessa erfarenheter och olika sätt att se på världen kan vara djupt problematiskt. Det är naivt att tro att dessa olikheter är lätt att hantera. Men det är helt enkelt något vi måste lära oss, att leva sida vid sida, allra helst tillsammans. Och istället för att peka ut varandra som bovar, hur hittar vi till det gemensamma deltagandet för samhällets bästa?

Ett steg till en ljusare framtid kan inte vara att hata Erik Almqvist. Hat och hämnd har sällan varit ett bra recept. Vi bör fördöma de rasistiska åsikterna, men älska sönder människorna som står bakom dem.
Såklart lättare sagt än gjort, men låt oss försöka.

Måste också bara påtala Markus Krunegårds grymma konsert på Cirkus i söndags.
Känns som att han peak:ade karriären där och då.
Hans tidigare fantastiska band Laakso och Hets gästade och gjorde kvällen rentav magisk.
Fiaskot Serenades verkar vara fimpat.

Istället tycks Laakso jobba med nytt material. De spelade till och med en nyskriven låt. Kul och lovande!

Och som om han visste vad som skulle komma den stundande veckan så var hans allra tydligaste budskap: Det finns bara ett botemedel på att Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti just nu – mer mänsklig värme!

Dylans Bootleg Series.

Och så var det det här med Bob Dylan.

I så många år gick jag runt och låtsades gilla Dylan. Eller låtsades och låtsades. Men jag gick liksom runt och undrade varför han var så geniförklarad, men det fanns en förväntan på en musikälskare att man bara skulle älska Minnesota-sonen Robert Zimmerman. Så jag gjorde bäst i att gilla snubben.

Sedan kom jag över The Bootleg Series. Då föll poletten ner.
Inspelningarna på de där enkla demotejperna är inget annat än magiskt och plötsligt kunde jag med rak rygg säga att Dylan är ett geni.

Här har ni min egna best of The Bootleg Series med Dylan!

Och allra bäst blir det i existentiella eposet Every Grain of Sand när Dylans hundar skäller i takt i bakgrunden.

Bilda på Debaser!

Det blev en fin kväll på Debaser Slussen.

Text & bild från er Blixt & Dunder: Läs här!

The Reverend Payton's Big Damn Band - Devils Look Like Angels

Haha! Fantastisk video.

Old Kerry McKee - Death, Oh Death

Hej Olle!

Det finns vissa artister man vill ha för sig själv. Som ett slags oupptäckt pärla i skivhyllan att återvända till. Och när, ifall det gör det, genombrottet kommer känns det nästan som att man blir bestulen på något.

Just nu håller en av mina största favoriter på att bli folkkär. Jag pratar om Olle Ljungström.
Men är det någon man unnar ett brett genombrott så är det den egendomlige mannen från Lidingö.

Den kultförklarade 51-åringen med alkohol- och drogmissbruk, diabetes, stroke och allmänt slarvig livsstil i bagaget tycks ha nio liv. Dessutom åkte han på ett konstnärsuppdrag med Pål Hollender till Afghanistan och upplevde bland det mest fasansfulla saker en människa kan uppleva – krig och dess offer på centimeteravstånd.

Det är märkligt (eller kanske inte?) att de bästa, och mest trovärdiga, sanningssägarna alltid balanserar närmast gränsen till att gå under. Eller som han själv sa under lördagens program av Så mycket bättre: ”Man har en kort tid på jorden. Hellre att man testar på allt som finns än att man inte gör det. Jag lever hellre 30 år än i 180 år och har tråkigt tillsammans med pensionärer från Södertälje”.

Ett otroligt signifikativt citat från Olle Ljungström. Å ena sidan ganska destruktivt, å andra sidan något extremt hungrigt på livet. Att livet på något sätt får bli så levande, färgstarkt och smärtsamt som möjligt på en och samma gång.

Sedan att han är en extrem begåvad och fyndig textförfattare gör ju inte saken sämre. Jämförelsen är gravt haltande men på något sätt finns det ett litet släktskap mellan Olle Ljungström och Tom Waits, tycker jag.

2009 släppte Olle Ljungström skivan ”Sju” efter nära sju års frånvaro och tystnad. Under dessa år kämpade han med sitt alkohol- och narkotikamissbruk och 2009 var det alltså dags för ett slags comeback.

Aftonbladet gjorde då en intervju med honom, en intervju som jag aldrig kommer att glömma. Jag blev oerhört berörd av Olle Ljungströms livshistoria och intervjun har liksom etsat sig fast i min skalle för evigt. Särskilt passagen om hans längtan efter barn:

”- Barn är det bästa som kan hända en människa. Att behöva ta hand om någon, tjäna pengar så de kan köpa sina hip hop-skivor eller vad det är. Men jag har inga barn, och det gör att allt fokus är på mig själv hela tiden. Det är värdelöst, totalt värdelöst. Det är perfekt om man ska göra en konstvandring, men du blir inte lycklig av det. Alla människor bör ta hand om andra människor.”

Läs hela intervjun här!

Min vän Christian Gustafsson, till vardags sportredaktör på Oskarshamns-Tidningen, skrev en liknande bloggpost häromdagen om vår gemensamma hjälte. Läs hans fina inlägg här!
Och jag kan bara hålla med – Magnus Ugglas version av ”Jag och min far” var makalös. Den är en fantastisk låt i originalet, men Uggla tog den ytterligare en nivå.

I lördags önskade Olle att han efter Så mycket bättre ska bli Olle med hela svenska folket och att människor ska komma fram till honom och säga ”Hej Olle”. Så. Det här mitt hej till dig Olle!

DOMEDAGEN

Skrämmande, kittlande, otäckt, fascinerande. Domedagen.
Sandy härjar för fullt. Skrämmande bilder från New York kablas ut i medierna.
På väg till lunchen undrar mina kollegor om jag tror att jorden är på väg att gå under?

Jag har gått och filurat på frågan ett par dagar. Eller egentligen i hela mitt liv, men frågan blev genast så aktuell.
För det första tycker jag det är ganska märkligt hur vi intensifierar pratet om jordens undergång när det är USA som drabbas av naturkatastrofer eller terroristattacker.
Varför inte samma hets vid katastrofer i andra delar i världen?
Men det säger väl något om maktbalansen, i alla fall i västvärlden. Är USA hotat, ja då tycks hela världen vara hotad på något sätt.

Som kristen. Och uppvuxen som pingstvän har jag hela mitt liv levt med eskatologin, läran om de yttersta tingen. Uppenbarelseboken. Omvändelse och Jesu återkomst.
Pratet om apokalypsen och den sista tiden har alltid funnits inom kyrkan. Och i ett evighetsperspektiv har vi väl alltid levt i den sista tiden här på jorden?

Jag har många gånger varit rädd för pratet om jordens undergång. Och på ett sätt är jag nog det fortfarande. Samtidigt som det på ett annat sätt mer och mer fascinerar mig, utan att jag blir rädd för det.

I SVT:s fantastiska kulturmagasin Kobra ägnade man säsongens två första program åt domedagen.

Där behandlar de bland annat människans nästintill sjukliga fascination för domedagen, att vi tenderar att vara "apocaholics".

Extrema föreberedelser, kommersiella intressen i pratet om undergången, misslyckade domedagsprognoser, franska orten Bugarach som sägs ska kunna undslippa domedagen, vad är det vi bearbetar i filmerna, pjäserna och böckerna om domedagen och massa andra intressanta ingångar och vinklar.

En särskilt intressant iakttagelse är hur vi i modernismens sista dagar gjorde filmer där människan besegrade hotet om jordens undergång (Independence Day). Medan i postmodernismens unga dagar visar filmerna på en mer hopplös apokalyps (Vägen, Melancholia).

Så. Se de två programmen nu, jorden kan ju gå under...

Kobra - Domedagen del 1

Kobra - Domedagen del 2

Charlie Parr - 1922

Bootsbegäret.

Jag tror jag måste köpa de här:
(Foto från Brandos.se)

Filmhöst

Sandy stormar vidare på den amerikanska östkusten.
Känns som att det har härjat en klen lillasyster här på den svenska östkusten i dagarna två också.
Regn, blåst, kyla. I ett ord; höst.

Passande nog går det massa bra filmer på bio nu.

Den hjärtvärmande franska filmen En oväntad vänskap(The Intouchables).

Gabriela Pichlers tunggråa, naket skildrade, film Äta Sova Dö.
Typ fyra nyanser av grått, men också om färgrik gemenskap och kamp.
En ung svensk tjej, med rötter från Balkan, i en liten ort i Skåne som lever med sin arbetslösa pappa blir uppsagd från fabriken. Många klichédiken att ramla i, men Äta Sova Dö hoppar snyggt över klichéerna och berättar något trovärdigt.
En stilstudie över tafatta och otajmade "arbetsmarknadsåtgärder" där personerna som nyss blivit av med sina jobb ska "boosta" sig inför nya jobbsökningar.
Och den intressanta vinkeln att inte vilja lämna det lilla sammanhanget och den gemenskapen som finns där. Att våga vägra den anonyma storstaden.



Fler filmer som jag vill se på bio i höst:
Palmedokumentären, Searching for Sugar Man, Skyfall (Bond)

Och sedan återvänder jag ju alltid till dokumentären Searching for the wrong-eyed Jesus från 2003. Såg om den återigen häromveckan.
Musikern Jim White:s utforskande resa för att hitta den amerikanska söderns själ. Bland extatiska väckelsekyrkor, diners, träskmarker, gruvarbetande banjospelare och trailerparks.

Bjärka, 3 bilder

Unga hjärta, brinnande hjärta.

Så lång tid.

Så mycket vatten som har passerat under så många broar.

Och jag har varit ute på en lång färd. Gått runt i cirklar. Hittat nya vägar. Hittat nya vänner, tack och lov förlorat få.

Jag älskar berättelser. De liksom ligger där och trycker, innanför bröstet. Ständigt. Min berättelse, andras berättelser, våra berättelser.
Vi är läsare, vi är vandrare och vi är berättare.

Jag kollade min mobil. Har hittat så många stoff till goda berättelser. Men också förklaringar varför jag inte har berättat dem.
Den 6:e november 2011 skrev jag ungefär såhär:
"Det är någonting som gräver sig djupare i mitt inre. Samtidigt som jag bara är i sucken, precis innan borren bryter igenom ett nytt lager. Alla ord har blivit till en tyst förundran inför mysteriet. Problemen söker vi lösningar på, men mysteriet måste få fortsätta förundra. Jag är i sucken, i ett mellanslag mellan orden. Suger på en svårsmält karamell, letar efter pärlor på ännu djupare bottnar, söker efter ännu mera ljus i allt tätare skogar. Jag vill ledas vidare. Eller kanske ännu hellre - djupare.

Dessa rader skrev jag efter 2011 års Höstmöte på Bjärka-Säby utanför Linköping.

Ytterligare ett Höstmöte har passerat under helgen. Och det finns så många karameller att suga vidare på. Länge. Söta, sura, hårda och mjuka karameller. Jag ska inte ge mig på några längre utläggningar just nu. Är det något jag lärt mig, så är det att låta en del saker få ta lite tid. Låta borren gå djupare.

Men jag hittade tillbaka till ett ungt hjärta, ett brinnande hjärta.

Oxjärpar. Och semlor.

Vaknade till slask. Slask, slask, slask och slask.
Upptäckte en fläck på jeansen. Mer slask.
Insåg att mina vinterkängor var trasiga. Blött. Slask, slask, slask.

Men trots denna kylslagna motvind höll jag modet uppe - vårt lunchhak i Älvsjö skulle efter påtryckningar från oss på Bilda servera sina sjukt goda oxjärpar med gräddsås idag.

Redan 11.45 stegade vi bort mot lunhstället.
På menyn: Paj, aborre och nattbakad kotlettrad.
RIDÅ!

I ren protest simmade jag vidare i slasken till ett annat lunchställe. Och livsmodet fick sig en rejäl törn.

Har i eftermiddag harvat vidare i ett tomrum. I ett besviket svart hål. Varit vresig. Varit lat.
Plötsligt knackar mina kollegor mig på axeln - det är dags för fika.
OCH. Givetvis har de gått och köpt semlor till fikat som plåster på det stora lunhsåret.
Alla Hjärtans Dag var enligt kalendern igår. I mitt liv var den idag.

Ok, då kör vi då!

Blixt och dunder-bloggen är inte motherfunking dead. Den gör som Jesus, Refused och socialdemokratin (man kan ju hoppas iaf) - återuppstår!
Känns som att jag befunnit mig i ett slags textlig träda, men ändå gått runt och sugit på orden/tankarna/bryderierna/sångerna/bönerna likt en karamell. Nu har den gottat till sig, redo att bli utspottad på det digitala vita arket som denna blogg ändå är.

2011 har tackat för sig, 2012 är här.
Men det känns som att en resumé från 2011 är på sin plats.



Jag var i USA, på SXSW-festivalen i Austin, Texas (The Civil Wars, Intohimo, Adam & Alma, Emmylou Harris, Midlake som husband i en kyrka, The Deer Tracks, Soundtrack Of Our Lives + hundratals andra band) . En gammal dröm som helt enkelt gick i uppfyllelse. 4000 band på en vecka, cirkus 200 000 besökare, 25 grader, musikgalen stad, amerikanska södern. Obeskrivligt!
Jag var på en katastrofresa i Italien. Otrevliga människor, dåligt väder, smutsigt, lågsäsong och ett nästintill parodiskt oflyt.
Jag var i Budapest. Varken pest eller kolera.

Jag bodde hos min gode vän Emanuel Karlsten. Hans krav för att jag skulle få låna hans tak över huvudet: "Du måste börja twittra". Said and done - www.twitter.com/wilhelmblixt

Jag bodde i Liljeholmen/Midsommarkransen ett tag.

Jag fick ett förstahandskontrakt på Hägerstensåsen i maj. Och börjar nu sakta men säkert inse att vikten av ett hem, ett ankare, är ett grundfundament för en fungerande tillvaro.

Min bäste vän Marcus gifte sig med Linn under sagolika former.

Min bäste vän Marcus E och jag fick feeling och har spelat mer än någonsin tillsammans.

Jag spelade mer än någonsin. På krogar, kyrkor, kaféer. Tillsammans med Daniel och Marie. www.myspace.com/wblixt

Jag fick diskbråck, blev sportkrönikör i Oskarshamns-Tidningen, såg Ryan Adams två gånger på samma år, blev kär, älskade (älskar) min familj och Kvarnemåla, var på Hultsfredsfestivalen (Beach House), Popaganda (Arcade Fire och Midlake!), Peace & Love (Bob Dylan!), Emmylou Harris, Gillian Welch, Explosions In The Sky + massor fler, slutade vara kär, började som webbredaktör på Bilda, såg massor av fotboll på tv och live, såg massor av ishockey på tv och live, köpte mycket Nudiekläder i vanlig ordning. Inte riktigt lika många skor. Hade bra inflyttningsfest och födelsedagsfest. Var inte så mycket i Göteborg.

2012:
Åker till SXSW igen i mars. Stannar även i New York ett par dagar den här gången. Nyper mig i kinden.
Eventuellt Los Angeles i sommar.
Skulle även kunna tänka mig Österlen och Provence. Och London (Vill se Arsenal igen!).
Tänker kämpa för en bättre hälsa.
Tänker skriva mer personligt. Försöker hitta former för det.
Tänker drömma stort, älska mycket, försonas med mig själv och tänka att livet ändå är rätt bra ändå.
Tänker fortsätta att romantisera om Småland, men också trivas i Stockholm.
Förhoppningsvis gå på några bröllop.
Sedan hoppas jag att ni där ute hjälper mig att fylla resten av 2012.