Ok.
Texas/Miami har varit.
SXSW 2013. Och semester.
Det går att läsa hur mycket som helst om The Majority Says och Immanu El på Bildamusikbloggen.
Men kort sammanfattning av bra skit på SXSW 2013:
Night Beds på Mohawk
Icona Pop på The Belmont
Black Strings på ACC
Intervjusamtalet med Nick Cave
Tenacious D på Bazoo Street
Pertti Kurikan Nimipäivät på Headhunters
The Deer Tracks på The Tap Room at Six
Emmylou Harris på ACC
6th Streets galenskap
Koreansk-mexikanska burgaren
Nya kvalitetsöl-haket på Rainey Street
Rainey Street överhuvudtaget
The Majority Says och Immanu El på Blackheart
Roky Erickson Ice Cream Social på Threadgills
Affischmässan på ACC
Dave Grohls fantastiska brandtal
på ACC
Att få leva och bo med Andy Hell
Sämsta med SXSW 2013:
Nya stjärnskottet Jake Bugg kan ha haft festivalens sämsta ljud uppe på Maggie Mae's Rooftop.
Att inte få se varken Prince, Depeche Mode, Green Day eller Nick Cave.
Och att jag inte hade möjlighet att smita iväg till Central Presbyterian Church en enda gång detta år.
Missade akter som Ryan Bingham, Iron & Wine och Midlake...
Och att jag återigen inte fick se någon rodeo av något slag.
Bra skit i Miami:
Sol, nya skor, ny klocka, ännu mer tid med Andy Hell.
Och flärden på South Beach.
Annars var det mest rätt sunkigt och slitet.
Austin var resans själ och hjärta. Miami dess utsmyckning.
I övrigt förfasades jag en morgon av att Hultsfred flyttat till Sigtuna.
Strange things happens all the time.
Det är också konstigt att jag inte längre kan lägga upp bilder på den här bloggen. Hoppas jag kan göra det snart igen.
tisdag 26 mars 2013
torsdag 28 februari 2013
Jag saknar den vemodiga poesin.
Ibland kan jag fundera på vad som hände med den store poeten som hon var förälskad i.
Finns det ett slags automatik med att när man blir äldre så kapas de högsta och lägsta punkterna i känsloskalan? Ok, jag fattar att tonåringens splittrade och ituslitande tillvaro kanske inte håller i längden. Men hur mycket ska åldern få rationalisera bort känslorna.
Jag tror helt enkelt att jag saknar att sväva fritt. Högt över tillvaron med skarpa ögon, för både närbildsnära detaljer och storslagna vyer. Jag vill måla med stora penslar och med små små blyertsstreck.
Jag vill sjunga sånger om hjärtan som svider, jag vill skriva texter om svårslagna lantliga miljöer i Småland och om oändliga timmar med metspö vid den bråddjupa Gransmålasjön. Jag vill sitta på Kvarnemålas veranda och spela blues. Jag vill bråka med mina småbröder som bara bröder kan göra. Jag vill höra när mamma tar ut bullplåtar från ugnen i köket, jag vill känna doften av pappas svett uppblandat med tvåtaktsolja och sågspån.
Jag vill titta och tumma på gamla fotografier och fantisera om hur tidigare generationer Blixt tänkte om livet och framtiden och slås av hur mycket vackrare deras sönderarbetade händer var än mina.
Jag vill ställa mig bredbent i tunneln under vägen och låta bäcken få leva och forsa fritt mellan mina fötter. Jag vill gå in i den täta granskogen och leta efter spår efter gamla kojor vi byggde när vi var cowboys och indianer. Jag vill cykla fort på de snirkliga oljegrusvägarna och dra in djupa andetag med luft präglad av ängar, koskit och vägblommor som jag inte ens vad de heter. Jag vill bli bländad av solsken och gyllenbrunbränd hud och långt hår som virvlar lätt i vinden. Jag vill sjunga nya sånger om himlen och själens räddning högt och tydligt med alla andra läsare och vandrare.
Jag vill slås till marken över hur vacker den här stunden på jorden är, samtidigt som jag vill förfasas över hur skör och kort den är i själva verket.
Jag vill fortsätta att sakna farmors hemgjorda och iskalla jordgubbssaft när eftermiddagssolen är som allra starkast och varmast.
Jag vill för en kort stund glömma bort hur ensamma vi är. Jag vill våga hoppas tro att vi inte är öar på drift ifrån varandra, jag vill hoppas på att vi är en kontinent, med omsorgen om varandra som det kitt som håller oss samman.
Jag vill somna sist av alla i byn och skriva några rader om att, jo, idag var ändå en bra dag.
Tack Kristian Gidlund för att du hjälper mig att komma ihåg.
I kroppen min
Och tack Victor Johansson för att du tipsade om Winston Yellen och hans Night Beds som också hjälpte mig att komma ihåg idag.
Finns det ett slags automatik med att när man blir äldre så kapas de högsta och lägsta punkterna i känsloskalan? Ok, jag fattar att tonåringens splittrade och ituslitande tillvaro kanske inte håller i längden. Men hur mycket ska åldern få rationalisera bort känslorna.
Jag tror helt enkelt att jag saknar att sväva fritt. Högt över tillvaron med skarpa ögon, för både närbildsnära detaljer och storslagna vyer. Jag vill måla med stora penslar och med små små blyertsstreck.
Jag vill sjunga sånger om hjärtan som svider, jag vill skriva texter om svårslagna lantliga miljöer i Småland och om oändliga timmar med metspö vid den bråddjupa Gransmålasjön. Jag vill sitta på Kvarnemålas veranda och spela blues. Jag vill bråka med mina småbröder som bara bröder kan göra. Jag vill höra när mamma tar ut bullplåtar från ugnen i köket, jag vill känna doften av pappas svett uppblandat med tvåtaktsolja och sågspån.
Jag vill titta och tumma på gamla fotografier och fantisera om hur tidigare generationer Blixt tänkte om livet och framtiden och slås av hur mycket vackrare deras sönderarbetade händer var än mina.
Jag vill ställa mig bredbent i tunneln under vägen och låta bäcken få leva och forsa fritt mellan mina fötter. Jag vill gå in i den täta granskogen och leta efter spår efter gamla kojor vi byggde när vi var cowboys och indianer. Jag vill cykla fort på de snirkliga oljegrusvägarna och dra in djupa andetag med luft präglad av ängar, koskit och vägblommor som jag inte ens vad de heter. Jag vill bli bländad av solsken och gyllenbrunbränd hud och långt hår som virvlar lätt i vinden. Jag vill sjunga nya sånger om himlen och själens räddning högt och tydligt med alla andra läsare och vandrare.
Jag vill slås till marken över hur vacker den här stunden på jorden är, samtidigt som jag vill förfasas över hur skör och kort den är i själva verket.
Jag vill fortsätta att sakna farmors hemgjorda och iskalla jordgubbssaft när eftermiddagssolen är som allra starkast och varmast.
Jag vill för en kort stund glömma bort hur ensamma vi är. Jag vill våga hoppas tro att vi inte är öar på drift ifrån varandra, jag vill hoppas på att vi är en kontinent, med omsorgen om varandra som det kitt som håller oss samman.
Jag vill somna sist av alla i byn och skriva några rader om att, jo, idag var ändå en bra dag.
Tack Kristian Gidlund för att du hjälper mig att komma ihåg.
I kroppen min
Och tack Victor Johansson för att du tipsade om Winston Yellen och hans Night Beds som också hjälpte mig att komma ihåg idag.
tisdag 19 februari 2013
SXSW 2013 & Logh
Det börjar verkligen närma sig, SXSW 2013. 10 mars åker vi iväg.
Tredje året i rad. I Austin, Texas. På ett av världens mest inflytelserika musikeven/festival/musikbranschmötesplats. 2 300 officiella showcasegig med band från hela världen. Minst lika många inofficiella. Austin impregneras av musik en vecka i mars varje år. Mer än vanligt, då staden är musiktokig året om. På musikklubbar, barer, restauranger, hissar, hustak, lobbys, hotellrum och mitt på den myllrande och febriga sjätte gatan - 6th Street.
Jag har börjat knåpa ihop ett litet schema.
Några av godbitarna är:
Nick Cave & The Bad Seeds
Steve Earle
Buddy Miller
Jake Bugg
Emmylou Harris
Michael Kiwanuka
Lissie
Rodney Crowell
Ash
Cold War Kids
Shout Out Louds
Icona Pop
Local Natives
Brendan Benson
Devendra Banhart
Vampire Weekend
Ryan Bingham
Frightened Rabbit
John Hiatt
Pertti Kurikan Nimipäivät
The Deer Tracks
Ron Sexsmith
Och så givetvis våra Bildaband:
Immanu El
The Majority Says
Lägg till brandtal med Dave Grohl. Andra seminarier, demopaneler, fest & umgänge med musikälskare från hela världen.
Jag börjar få resfeber.
Läs min intervju med Claes Strängberg i Immanu El på Bildamusik.nu här:
Immanu El tar med sig storslagen postrock till staterna
Samme man gjorde mig varse om att Logh ska släppa en ny skiva.
Och innan dess ska Mattias Friberg släppa en skiva under namnet Shadow Shadow.
Kamrater, det ljusnar!
onsdag 30 januari 2013
Conor Oberst och First Aid Kit. Beasts of the Southern Wild. Alexander Ringbäck.
Jag var på Conor Oberst. I Filadelfiakyrkan.
Jag liksom satt och klurade på om First Aid Kit skulle gästa. De har ändå samarbetat en del.
Och som de gästade! I typ 8-10 låtar. Sämre körtjejer kan man ju ha med sig på scenen.
Det var fint att äntligen få se Conor Oberst. Kanske inte lika..emo och tonårsdeppig som förr i tiden, lite mer moget känslig nu. Klädsamt, tycker jag.
Men First Aid Kit var verkligen kryddan som förhöjde upplevelsen. Vilka röster! Blev en härligt avskalad och folkig konsert, men ändå med ett slags driv.
Blev också kompis med en medelålders man som var lärare och gillade att resa.
Ett gammalt klipp. Men. I lördags var det First Aid Kit som gästade i denna låt, istället för Gillian Welch och Dave Rawlings. Men ja - så himla bra.
Beasts of the Southern Wild.
Jag ska inte försöka mig på en recension. Jag satt där, förtrollades av den starka berättelsen och berördes till både salta och söta tårar. Och så miljöerna! Amerikanska träskmarker. Trash. Den blodstarka gemenskapen och långfingret mot myndigheterna. Och så fantastiska Quvenzhané Wallis, 9 år gammal och Oscarsnominerad. Säger något om hennes insats. Och så den där noga balansgången mellan poesi och realitet. I Beasts of the Southern Wild är det ibland svårt att veta vad som är poesi och vad som ska ses som konkreta skeenden i filmens berättarhistoria. Svårt att förklara, men det liksom funkar, både det drömska och det mer statiska. Jag behöver väl inte ens säga att ni ska gå och se den?
Annars så lyssnar jag just nu på Alexander Ringbäck.
Det är verkligen skitbra.
Jag liksom satt och klurade på om First Aid Kit skulle gästa. De har ändå samarbetat en del.
Och som de gästade! I typ 8-10 låtar. Sämre körtjejer kan man ju ha med sig på scenen.
Det var fint att äntligen få se Conor Oberst. Kanske inte lika..emo och tonårsdeppig som förr i tiden, lite mer moget känslig nu. Klädsamt, tycker jag.
Men First Aid Kit var verkligen kryddan som förhöjde upplevelsen. Vilka röster! Blev en härligt avskalad och folkig konsert, men ändå med ett slags driv.
Blev också kompis med en medelålders man som var lärare och gillade att resa.
Ett gammalt klipp. Men. I lördags var det First Aid Kit som gästade i denna låt, istället för Gillian Welch och Dave Rawlings. Men ja - så himla bra.
Beasts of the Southern Wild.
Jag ska inte försöka mig på en recension. Jag satt där, förtrollades av den starka berättelsen och berördes till både salta och söta tårar. Och så miljöerna! Amerikanska träskmarker. Trash. Den blodstarka gemenskapen och långfingret mot myndigheterna. Och så fantastiska Quvenzhané Wallis, 9 år gammal och Oscarsnominerad. Säger något om hennes insats. Och så den där noga balansgången mellan poesi och realitet. I Beasts of the Southern Wild är det ibland svårt att veta vad som är poesi och vad som ska ses som konkreta skeenden i filmens berättarhistoria. Svårt att förklara, men det liksom funkar, både det drömska och det mer statiska. Jag behöver väl inte ens säga att ni ska gå och se den?
Annars så lyssnar jag just nu på Alexander Ringbäck.
Det är verkligen skitbra.
måndag 21 januari 2013
Erik Niva om hunger
Erik Niva bloggar fint och insiktsfullt om vikten av hunger, oavsett förutsättningar.
Han skriver bland annat:
"Det är fullt möjligt att det här blir ointressant för de som inte har egna barn, men på en mindre skala är det här en av de saker jag har funderat allra mest över i relation till min egen föräldraroll. Jag växte sannerligen inte upp i någon sorts fattigdom – vare sig absolut eller relativ – men jag är ändå övertygad om att min kreativa drivkraft kommer ur den infrusna isolationen uppe i Malmberget."
Jag tänker också ofta på det där. Inte utifrån en föräldraroll, jag har ju inga barn. Men det där med att växa upp i ett slags isolerat reservat. En bit bortom stadens brus och valmöjligheter.
Skogen. Detta vidunderliga ting. Långsam, mörk och mystisk.
Bäckens olika skepnader. Is, fors, torka.
Åkrar som måste skördas, tas om hand.
Och alla dessa kojor. Överallt kunde det byggas kojor, kåtor och vindskydd.
Ju äldre jag blir, desto mer slås jag av hur mycket det där har påverkat mig.
Naturens öppna spelrum för fantasi och kreativitet. Jag är så oändligt tacksam.
Läs Erika Nivas blogginlägg här!
Han skriver bland annat:
"Det är fullt möjligt att det här blir ointressant för de som inte har egna barn, men på en mindre skala är det här en av de saker jag har funderat allra mest över i relation till min egen föräldraroll. Jag växte sannerligen inte upp i någon sorts fattigdom – vare sig absolut eller relativ – men jag är ändå övertygad om att min kreativa drivkraft kommer ur den infrusna isolationen uppe i Malmberget."
Jag tänker också ofta på det där. Inte utifrån en föräldraroll, jag har ju inga barn. Men det där med att växa upp i ett slags isolerat reservat. En bit bortom stadens brus och valmöjligheter.
Skogen. Detta vidunderliga ting. Långsam, mörk och mystisk.
Bäckens olika skepnader. Is, fors, torka.
Åkrar som måste skördas, tas om hand.
Och alla dessa kojor. Överallt kunde det byggas kojor, kåtor och vindskydd.
Ju äldre jag blir, desto mer slås jag av hur mycket det där har påverkat mig.
Naturens öppna spelrum för fantasi och kreativitet. Jag är så oändligt tacksam.
Läs Erika Nivas blogginlägg här!
lördag 19 januari 2013
Dolores Haze!
Gjorde det jag kan, och gillar, allra bäst häromkvällen. Det vill säga - jag intervjuade ett ungt lovande rockband.
Dolores Haze från Stockholm. Kom ihåg var ni läste om dem först.
Till reportaget med Dolores Haze.
torsdag 17 januari 2013
The Avett Brothers
Dessa fina herrar kommer till Stockholm 2 mars.
Eftersom Conor Oberst och Dave Bazan ska avverkas, så ser det dystert ut med ekonomin till att även kunna gå på de Rick Rubin-producerade brorsorna från North Carolina.
Men vi får se. Större under har skett.
Och rent historiskt sett så lyckas ju alltid konserter, tillsammans med jeans, snygga skor och sportkanaler, trycka sig in i Blixtens budget på något lustigt vänster.
Eftersom Conor Oberst och Dave Bazan ska avverkas, så ser det dystert ut med ekonomin till att även kunna gå på de Rick Rubin-producerade brorsorna från North Carolina.
Men vi får se. Större under har skett.
Och rent historiskt sett så lyckas ju alltid konserter, tillsammans med jeans, snygga skor och sportkanaler, trycka sig in i Blixtens budget på något lustigt vänster.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
