måndag 1 november 2010

Zinkensdamm!

Just nu är det finhöst här i Stockholm.
Hög luft, klara färger, knappt ingen nederbörd.

Eller jo förresten. I onsdags. Under den förargliga cupsemiförlusten för Kalmar FF mot Hammarby på Söderstadion.
Då var det två timmars snöblandat regn i -1 grader och så en försmädlig förlust på straffar.
Tårna må ha tinat, men inte bitterheten över att Kalmar FF gör sin sämsta säsong på länge.
Att dessutom få stryk med 1-3 mot Häcken i sista hemmamatchen gjorde inte det rödvita hjärtat gladare direkt.

Annars då?
Jo tjena.
Gig på Southside, Zinkensdamm i lördags.
www.myspace.com/stereoarcade
www.myspace.com/budjii
www.myspace.com/urmasplant

Bilda & Thorells Syndroms klubb för Bildaband.
Bra drag!

Förresten så flyttar jag just till Zinkensdamm i dagarna. I två månader.
Hämtade nycklarna igår och fick direkt feeling för de 37 kvadratmetrarna.
I veckan kommer padre & madre Blixt och hjälper till med enkel inflyttning. Men vi ska se till att ha kul också.
Mina fina lidingödagar hos Sara är över.

Den 13 november blir det 25-årsfest.
Boka in den kvällen kära vänner. Mer info kommer!

fredag 29 oktober 2010

We are only kids on the run!

Frankrike & The Tallest man On Earth:











torsdag 21 oktober 2010

Ömhet.

Ibland drabbas jag av sådan ömhet för människor.
Och över att jag är precis som alla andra, samtidigt som jag är alldeles unik. Ett själsligt fingeravtryck som blir till i gemenskap med andra.
Det finns stunder när den där ömhetskänslan värmer upp vilken kylslagen oktobermorgon som helst.
Den unga kvinnan som fnissigt leker inte nudda mark nere i tunnelbanan, killen som glömt bort att ta bort prislappen från nyinköpta skjortan och barnen som ställer tusen frågor till förskolläraren.
Det är som Marcus Birro skriver i sin bok Svarta Vykort. Hur han förlikar sig med alla "Roger" han möter vid en hotellfrukost. Alla de där "Roger" som har samma säckiga kostym med en minst lika tråkig slips och som köper samma skruvmejslar på Clas Ohlson. Men när äggmackan ramlar ner i filen som skvätter ner halva frukostsalen, ja, då inser han att han också är en Roger.
Vem vill inte vara en helt vanlig Roger, fast tillsammans.
Att drabbas av ömhet.

Din nya Bon Iver:
Nathaniel Rateliff

fredag 8 oktober 2010

Svart & Frankrike

Idag målar jag det mesta svart, trots färgglada fjärilar i magen.
Jag sätter mig i mitt mörka hörn, försöker måla väggarna med ljus, försöker bygga fönster. Går sådär.
Bon Iver, Pg. Lost, Explosions in the sky och Jónsi håller mig sällskap.

Längtar till mer solskensfyllda dagar hos Linn & Marcus på Franska Rivieran. Biljetten är bokad. 22 oktober.
Inte nog med att det ska bli himla fint att bara umgås, det kanske är dags att ta på upptäckglasögonen och hitta ett lämpligt fallfärdigt hus att lägga bud på.
Ett renoveringsprojekt. En anledning att ständigt återvända till Provence. Vackra, vackra Provence!

torsdag 7 oktober 2010

Jesus, Walk With Me

"Fool me into believing
I don’t care if your deceiving me
I wouldn’t want it any other way
Cause then I’d only stay the same"
Club 8 - Jesus, Walk With Me

Höstblues, sa Malin.
Jag förstod precis vad hon menade och virade min halsduk ett varv till.
Och jag kan inte sluta att förundras av denna årstid. Det är som livet lägger sig i träda; för vila, återhämtning och kraftsamling.
Det är en slumrande, introvert, kreativitet som ingen annan årstid kan uppbringa.
Och det vemod som ligger latent i mig, hittar liksom hem i den här trädan som ett slags lyckad förening som gör att inspirationen och livskraften sjuder.
En gång sa min gymnasielärare att om jag var en färg så skulle jag vara brun.
Brun. Känns ändå ganska hemtamt.
Behöver dock en ljusblå tjej.

Och. Fool me into believing. Lura mig tillbaka, Jesus.

onsdag 29 september 2010

En vacker dröm är sönderriven

Jag gillar färger. Liv och rörelse. Ro och kontemplation. Kaos och symmetri. Allt på samma gång.
Jag gillar att resa. Helst kollektivt. Både bildligt och bokstavligt.
På bussen som åker där jag bor. På den finns det högljudda afrikaner, snattriga asiater, vassa ex-jugoslaver, brydda irakier och tysta svenskar.
Och när jag inser att det finns krafter i det här landet, som jag tidigare alltid med glädje kallat mitt, vill ta bort färgerna, olikheterna och tonerna från något annorlunda blir jag bedrövad och det känns som att en vacker dröm blivit sönderriven över en natt.
Det är djup tragik att det finns människor med en människosyn som värjer sig mot de livgivande olikheterna. Och för mig är det ett mysterium hur man hellre vill ha tysta, kalla och ensamma bussar än bussar fulla med liv och energi.

Dessutom har jag köpt en kavaj. Med pads på armbågarna. Morfar skulle ha applåderat.

söndag 5 september 2010

Jag är övertygad om att alla människor som satt sina boots, sneakers eller bara, nakna fötter på denna jord har inplanterat stjärnstoff från himmelriket inom sig.
Och det blir ännu mer påtagligt, nästintill speglande, ibland.
Som det där fåniga leendet efter ett hjärtligt telefonsamtal, eller när jag möts av ett skratt och värmande kallprat när jag köper min espresso, eller när skinheadkillen i bombarjacka klappar en gammal tants hund hela vägen hem på tunnelbanan.

Då tror jag verkligen på något större. Något gemensamt. En kollektiv, varm röd tråd som fläter sig mellan hjärtan.

Det tråkiga är att alla partier, rött som blått, har fallit i fällan om den urspårade individuella friheten.
Det finns inget utrymme för kollektiva, längre hållbara, lösningar.
Individualismens friheter gör oss mer ensamma än någonsin. Var är brandtalen för de små nära gemenskaperna? Om det så är familj, kyrka, förening, studiecirkel. Kom igen liksom!

Jag läste hela Svenska Dagbladets kulturdel idag.
Mustafa Can hade ett långt reportage om två lokala partier i Norrland. Där har ideologierna spelat ut sin roll. Det är bättre att rösta fram en tokjöns som ser till att sopgubbarna kommer på rätt tid i veckan, än att luttrade lokala socialdemokrater ska försöka plantera sthlm-sossarnas politik i en helt annan verklighet.
Intressant frågeställning vad det gör med demokratin och hur praktiska detaljer tycks vara viktigare än ett helhetstänk.
Svårt att värdera vad som är bäst. Jag tror på ideologier, ett slags hållning. Men ideologier får inte bli cementerande. De måste få ge sig ut på resor, i samma takt som människor förändras.

Det var också en recension av en ny Palme-biografi.
Palme som objekt för att berätta om 1900-talets Sverige. hur han förvaltade ett folkhem och gav sig sedan ut på internationella kartan för att föra en solidarisk kamp. Långt ifrån sympatisk alla gånger, men brinnande utan tveksamheter.
Och efter espresson vandrade jag Sveavägen. Stannade till vid minnesmärket där Palme sköts, noga med att inte sätta mina smutsiga skor på den, som ett slags vördnad för en man som brann.
En eld som saknas.

torsdag 26 augusti 2010

Put the changes on me.

Jag behöver kanaler.
För ord som sipprar, sprinklar, sprutar ut. Ur.

Jag har flyttat tillbaka till Stockholm.
De här gatorna får mig att tro på romantik & framtid.
På goda intentioner. På att 1+1 ibland blir 3. Och att vara ensam, fast med många.
Jo. Jag skulle faktiskt kalla det kärlek.

Vi hörs!

onsdag 31 mars 2010

Sneakers.

Det är sneakersväder i Kalmar.
Det är farligt att kalla det vår. Men. Kängorna är alldeles för varma och även den fodrade jackan hamnade på avbytarbänken.
Istället fick den blåa parkasen göra comeback. Som den har trånat efter att få rastas och malla upp sig i utomhusmiljö!

Som sagt. Jag vill inte kalla det vår.
Men det är något med de hoppfulla skratten, den nyfikna blicken, det fasta handslaget, de långa kramarna och de mer vänligt sinnade orden. Solskenet ger liv åt det snälla och goda.
Idag var det så uppenbart.

måndag 29 mars 2010

Göteborgsväder.

Jag är i Göteborg.
Gråa toner speglar sig i köksfönstrena i Kviberg. Snålblåsten drar genom kåkarna, hans vän Regnet från Sidan ligger och lurar i något hörn.
Plötsligt var det som att jag tog ett beslut. Blixt & dunder-bloggen har ett alldeles för snyggt namn för att dö ut.
Jag tror det här är ett slags nystart.
Knacka mig på ryggen om jag dröjer för länge till nästa gång.