Gråa dagar passerar revy. Utan tröst.
Och december är sig inte likt. December har feber, inget omhuldande vitt täcke.
Som barndomens vintrar när pappa skottade högar högre än toppluvan. Det känns som en helt annan tid. Världen snurrar så fort ibland och begreppet tid är bland det obehagligaste jag vet nuförtiden.
Bara lite frost skulle var en välsignelse utan dess like.

Dessutom har jag försökt piffa upp med lite placebojulpiller. Typ:
Lyssnat på Fairytale of New York och Elvislåtar oförlåtligt tidigt.
Varit på julbord.
Julfikat på jobbet.
Varit på Julkonsert 2008 med bland annat Triple & Touch, P Wahlgren, Hannah Holgersson, Linda Lampenius med flera. (Tack vare en hemlighetsfull, men mycket snäll körtjej!)
Gått på julmarknad på Kalmar Slott.
Varit på advenstgudstjänster.
Sett luciatåg.

Men. Ingen feeling. Ge mig!

Försöker hantera denna uppgivenhet med att tänka på sommarens tågluff.
Som jag ska ut på igen.
September 2004 var första gången. Då gick en av de där riktiga pojkdrömmarna i uppfyllelse. (I år gick även en av de andra pojkdrömmarna - att få rusa in på planen vid ett SM-guld i uppfyllelse. Dock kvarstår den största drömmen av dem alla - amerikanska södern med stänkboogie, dödsblues och galen bluegrass).
Ändå sedan pappa visade smalfilmer från sin tågluff från mitten av 70-talet hade jag längtat. September 2004 bar det iväg. Paris, Rom, Avignon, Lugano, Assisi, Korfu, Salzburg...
Jag ser fram emot ett nytt äventyr i Europa. Lite äldre, med lite nya människor & den bäste trotjänaren av alla. By the way kommer de till Kalmar om någon timme. Samkvämsafton. Fredag. Men ja, en ny tågluff, kanske kan ge lite energi och drömmar för framtiden. Och lite solsken, det sken som inte lyser med sin närvaro just nu.

Det är väl ingen hemlighet att jag tycker att Tomas A Wij kanske är Sveriges främsta textförfattare. Men. Han brås på tidigare bittra gitarrhjältar. En sådan är Ola Magnell.
TAW sjöng hans sång "Trasten" på en hyllningsplatta för något år sedan.
Här finns originalet. Alltså Ola Magnell - Trasten.
Har också fallit in i ett Kent-hål. Eller ja, Du & jag döden-hål. För mig är det deras bästa skiva. Lätt. En av de bästa svenska skivorna de senaste tio åren skulle jag vilja säga.
Och den påminner mig om min karriär som industriarbetare i ett halvår. Denna platta, blev paradoxalt nog om man tänker på titeln, en livlina alla de långa kvällspassen under vinterhalvåret.

Dessutom håller jag på att bli sjuk. Ont i halsen. Så jag knyter snusnäsduken lite hårdare om halsen. Drar upp dragkedjan. Men hoppas egentligen på något värmande för själen. Ett OK, ett tummen upp, en försoning.
Ge mig jul, ge mig försoning.