Relationsdraman är för kvinnor.

Har en synnerligen trevlig fredagsuppladdning med spanskt vin och är bänkad framför Gokväll.
Ikväll är det Jan Guillou som bjuder levande eller döda gäster till middagsbordet.
Benazir Bhutto, Mozart, Ernest Hemingway och Paul Newman. Minst sagt en färgstark uppställning.
Fick dessutom stå till svars för hur årgångsviner, snordyr konst på väggarna i lägenhet på Östermalm och lyxjakt i Afrika går ihop med hans socialistiska paroll.
Och så fick han berätta om sitt filmintresse. Hur han och frugan (sambon?) ena veckan väljer "killfilm" och nästa vecka "tjejfilm". Själv föredrar han filmer som..."ja, No Country For Old Men för att ta ett färskt exempel."
Men när programledaren uppmärksammar Sveriges mest självgode man att det faktiskt finns män som också uppskattar relationsdraman, kontrar han snabbt: "Det är bara sådana där unga moderna män som gör det" Och du är inte en sådan, frågar programledaren. "Nej.".
Det framkom också att det var Leif GW Persson som fick Guillou att bli intresserad av jakt. Den tidigare jaktmotståndaren fick enligt egen utsago ett vapen i händerna av GW Persson.
Jag ser ett skönt scenario framför mig, där Sveriges näst mest självgode man, tröttnar på den där idealisstiske spolingen som pratar hur fel jakt är. Nästan på Lasse Kongo-manér lär GW övertygat Guillou att hålla käften och kastat ett vapen i famnen.
Ett helt filmsynopsis. Nästa Beck-film kan baseras på detta.
Men. Det roliga med Gokväll är det är sådär gulligt medelålders/pensionärstrevligt att Nanne Grönwall får sjunga putslustiga sånger efter att macho-Jan har brett ut sig minuten innan.
Tänk om Kobra skulle växla från en intervju med en obskyr skivbolagssboss på ett indiebolag från Indonesien till ett studioframträdande med Da Buzz liksom. Om ni ursäktar förenklingen.