Kräftskiva.

Här skulle jag bjuda på bilder/film/kommentarer/referat fråm helgens galej i nordsmåland.
Släktpartaj x2 med kräftfiske och födelsedagskalas som höjdpunkter.
Kanske en annan gång. När tekniken är på min sida.

Annars har ett melankoliskt sinnelag drabbat mig. Kanske är det hösten.
Jag känner mig mest ensam.
Och det är det värsta.
För ingen, nä ingen, vill vara ensam.

Jag vet inte när jag kommer få glädjas.
Här nere har jag ena handen nere i skiten och den andra famlar mot himlen.
Nånstans hoppas jag att den svarta krampen krackelerar, så att ljuset kan sippra igenom.
Och blända mig. Med ny kraft.

Och fortsätta att vara. Aldrig, aldrig ensam. Alltid, alltid ensam.