Populism och ickepopulism.

Man skulle kunna tro att det här ett slags sportblogg. Det är det inte. Det här en blogg om blodigt allvar.
För "Fotboll handlar inte om liv eller död. Det är givetvis mycket viktigare än så". Som Liverpools gamle manager Bill Shankly sa en gång i tiden.
Citerat många gånger, men jag läste det senast i Petter Karlsson bok "Guds hand - Om röda djävlar och glidtacklande helgon". Kolla in den.
Men som sagt. Nu skiter vi i sporten ett tag.
Jag följer det amerikanska valet på Kanal 5. Filip & Fredrik håller låda som vanligt, men försöker ändå vara någorlunda skärpta, men givetvis med väldigt populistiska inslag och mycket lattjo lajban. Men en tisdagkväll i november är det faktiskt ganska tacksamt och när man inte orkar lyssna på en darrig och brådallvarlig KG Bergström. Ibland är kommersiell fulkultur mindblowing, fast på ett ganska uppfriskande sätt.
Det enda jag blir trött på är Mona Sahlin. Mitt smygröda hjärta får sig en törn så fort hon uppenbarar sig. Hon söker så enkla poänger som lyser igenom. Hon talar bara i floskler som kanske låter bra, men som inte klingar väl med verkligheten. Tråkigt!

När vi ändå är inne på det där med populism. Ikväll har jag gjort något icke-PK och ickepopulistiskt. Jag gick med i en bönegrupp. Vi är ett gäng unga människor som tror på Gud. Bara det är ju som att gräva sin egen grav om man ska samla billiga poänger. Dessutom ägnar vi oss inte åt ett slags privatreligiositet, utan vi träffas tillsammans och försöker formulera en längtan efter mer.
Det är som ett stadigt långfinger i världens mest sekulariserade land. Jag kan inte göra annat än att fnissa, som en viss Karlsten skulle uttryckt det.

Nähä. Snart börjar det brännas i det amerikanska valet. Lite koffein till så klarar jag mig nog till tvåsnåret i alla fall!
Och som en sista kampsång:
Bob Dylan - It's alright ma' (I'm onlye bleeding)