Dokuserien har tokhyllats och de olika eleverna har charmat sig in hos hela svenska folket.
Och jag är en av dem som tagit dem till mitt hjärta.
Foto: SVT
Och vilken positiv kraft det var att få se eleverna i blomning. Att drömma stort, vitt och brett och hur det kuvade självförtroendet återigen har rest sig upp.
Givetvis fick jag bjuda på några tårar.
Och så kom jag på, att jag saknar min egen gamla högstadieklass.
3 kommentarer:
Haha, ja det där med skola, trygghet och människor saknar jag. Skolan hade faktiskt allt - mat, värme och människor. Fast högstadieklassen klarar jag mig bara bra utan. Gymnasieklassen däremot!! Den saknar jag helt otroligt!
Oh, uppföljningen var så fin. Älskade citatet
"Så du har alltså höjt ditt medel från 160 till 300?!"
"Eh...ja..."
I'm with ya, jag grät genom hela serien.
Jag har inte sett det ALLLS men såg just det här.. Shit vad fin han var den lille... ALa eller vad han hette. Så himla gullig så jag blev kär. Sen kom jag på att han var max 16.
Skicka en kommentar