Att sakna någon som man älskade på riktigt, eller rättare sagt, någon som på riktigt älskade just dig.

Min lillebror påminde mig. I dag skulle farmor ha fyllt 90 år.
Och det var så länge den saknaden drabbade mig. Men nu kom den.
Jag vet inte vad hon gjorde. Men alla timmar, med pyssel i händerna. Mat, trådar och bärplockande. Ett ständigt hantverk.
Och så kärlek. Okomplicerad och direkt.
Och varför gick det alltid bättre på historiaproven när farmor förhörde mig på kvällen innan?
Och jag saknar hennes nynnande. På sånger. Om himlen.