Världen. I Norrliden.

Hösten är så vacker i slutet av september. Färgexplosionen, den klara luften, rutinerna, mindre press. Som människa överlag är jag nog november om jag skulle vara en månad, men om jag fick önska själv skulle jag vilja vara september.

Det är bara några minuter innan årets hockeysäsong drar igång. Ett hösttecken, eller ja, vinterhalvårstecken till och med.
Och på innegården, där den ensamma mannen på bänken brukar sitta, spelar barnen bandy. En kille har visselpipa och är självutnämnd domare.
Från något annat hörn spelas det musik med överdriven bas.
Två gubbar, en med orangetonade glasögon och den andre med icke-figursydda jeans, står och samspråkar vid infarten.
Männiksor från världen är samlade här. I en förort i Kalmar. Intensiva balkanmän, skygga och mystiska asiater, muslimska kvinnor med slöja och barnvagnar. Och så jag, tillsammans med mina spöken.
Vi trivs nog rätt bra ihop, människorna alltså, fast vi aldrig har talat med varandra. Jag och världen som finns i Norrliden.