Herregud, jag gör så gott jag kan.

Ok, jag gör en Ryan-paus.

Årets mest hajpade popalbum har släppts. [ingenting]:s "Tomhet, idel tomhet" (titeln snodd rakt av från Predikaren i Gamla Testamentet) motsvarar faktiskt förväntningarna.
Som så ofta förr blir det som allra mest intressant när de kyrksubkulturbefriade skriver om tro & andlighet, särskilt när man gör det med sådan finess och ögonskärpa som Christopher Sander. På ett ett nästintill punkigt vis struntar han i förskönande omskrivningar när det kommer till tabubelagda ord som "Amen", "Halleluja" och "Gud". Han sjunger/skriver upprätt och helt utan ursäkter.
Och som vanligt älskar jag textparadoxer, när det salta möter det söta.
Och det är väldigt intressant att den svenska indiepoppubliken möter en textförfattare som snarare flirtar med Lina Sandell, än gubbtråkiga rocklyriker som Lundell och Berg.
[ingenting]

I september åker jag och spelar i Sävedalenh, Göteborg. Kanske kommer Wilhelm & The Woods släppa en demo i vinter.
I oktober åker jag till Cypern.
I november åker jag till Bjärka-Säby och letar efter kyrkofädrenas spår, sedan åker jag till Milano där jag ska dricka espresso och leta efter snygga halsdukar i fyra dagar.