Bio.

Det finns en poäng med att gå på bio en onsdag i januari. Och där det är helt ovidkommande om filmen är bra eller dålig. Istället är just känslan av ett slags verklighetsflykt, en längtan som kryper in under huden, den primära.
Det fattar väl jag också att livet är mer krankt och oromantiskt än de där människorna som precis går upp innan soluppgångarna, de där som är vakna om nätterna och märker hur vinden tar tag i gardinerna eller hur elementen tjuter. Eller de där som älskar så passionerat, eller de som så moderligt omhuldar sina söner och döttrar eller de som alltid vinner i längden när det till synes verkar vara uträknade.
Efter de där dryga två timmarna slår snålblåsten en i ansiktet igen. Kylan binder sig fast kring kroppen och jag drar upp kragen och kurar ihop mig. Tar spjärn mot vinden och det som vill förstöra magin, den naiva magi som föds i en biosalong. Men utan den magin, skulle jag aldrig orka fler januari.

Jag är så ledsen, Ryan Adams är sjuk och tänker sluta med musik.
Men jag är inte beredd på att tro honom.
Han har överraskat förr.
"And I wish I had a Sylvia Plath"