Ömhet.

Ibland drabbas jag av sådan ömhet för människor.
Och över att jag är precis som alla andra, samtidigt som jag är alldeles unik. Ett själsligt fingeravtryck som blir till i gemenskap med andra.
Det finns stunder när den där ömhetskänslan värmer upp vilken kylslagen oktobermorgon som helst.
Den unga kvinnan som fnissigt leker inte nudda mark nere i tunnelbanan, killen som glömt bort att ta bort prislappen från nyinköpta skjortan och barnen som ställer tusen frågor till förskolläraren.
Det är som Marcus Birro skriver i sin bok Svarta Vykort. Hur han förlikar sig med alla "Roger" han möter vid en hotellfrukost. Alla de där "Roger" som har samma säckiga kostym med en minst lika tråkig slips och som köper samma skruvmejslar på Clas Ohlson. Men när äggmackan ramlar ner i filen som skvätter ner halva frukostsalen, ja, då inser han att han också är en Roger.
Vem vill inte vara en helt vanlig Roger, fast tillsammans.
Att drabbas av ömhet.

Din nya Bon Iver:
Nathaniel Rateliff