En vacker dröm är sönderriven

Jag gillar färger. Liv och rörelse. Ro och kontemplation. Kaos och symmetri. Allt på samma gång.
Jag gillar att resa. Helst kollektivt. Både bildligt och bokstavligt.
På bussen som åker där jag bor. På den finns det högljudda afrikaner, snattriga asiater, vassa ex-jugoslaver, brydda irakier och tysta svenskar.
Och när jag inser att det finns krafter i det här landet, som jag tidigare alltid med glädje kallat mitt, vill ta bort färgerna, olikheterna och tonerna från något annorlunda blir jag bedrövad och det känns som att en vacker dröm blivit sönderriven över en natt.
Det är djup tragik att det finns människor med en människosyn som värjer sig mot de livgivande olikheterna. Och för mig är det ett mysterium hur man hellre vill ha tysta, kalla och ensamma bussar än bussar fulla med liv och energi.

Dessutom har jag köpt en kavaj. Med pads på armbågarna. Morfar skulle ha applåderat.