Festivalsummering 2009.

Jag har packat stövlar, tandkrämer, olika jackor, öronproppar, jobbkostym, semesterkostym och i bästa fall en frottéhandduk om och om igen den här sommaren. Jag dedikerar sommaren 2009 till festivalogudens ära. Typ.

Jag gick ut hårt med Hultsfred där det softa gardet med typ Regina S och A Camp varmt lindade in min arma själ med gott vemod och seden ett stickigt undantag med Frazze Ferdinand som kittlade skönt, sedan var det ramdidadamfestival på Öland och Öland Roots och där Svenska Akademin var det allra mest lysande reggae-stjärnblosset omringat av skönt förvridna öländska tallar, för att raskt åka vidare till hjärtatfestivalen Strandfestivalen där David Fransson aka New Moscow predikade med de allra finaste svordomarna han kunde, och jag packade mig in i mamma Isefjords nya bil och hamnade på mastodont-U2 och gråtsjöng i Pride och fick en förälskelse i Stuck in a Moment och tyckte det var jämmer och elände att de inte körde Still haven't found vilket de gjorde dagen efter, åkte med en ny familjebil upp till närkeslätten som var provencaliskt sommarskönt och där Jonathan Johansson trots sönderspelad sträng i låt ett var gladare och bättre än någonsin och sedan drog jag med tåget västerut, helt Way out west för att vara ärlig, och där snyggcountryn i Band of Horses var just snygg och skäggig och finstämd för att accelerera med en levnadsglad Olle Ljungsröm som sjöng om folk överallt, och att allt är barnens fel, om svenskt stål, och helt vardagliga demoner i hans värld och hur han på samma gång kan få oss att ge dem sympatier OCH hat är ett mysterium som bara förklaras genom Olle Ljungströms existens och sedan ställde jag mig i kön, typ först av alla och med finaste flanellskjortan jag kunde hitta, och komsedan in och sjöng och grät och sjöng och grät tillsammans med Loosegoats på en bastuvarm, men vibrerande av kärlek, lokal i Pusterviksbaren.
Och till sist ska jag Fixa Coldplay.

Intrigerna, kärleken, maten, vännerna, inramningen tar vi en annan gång.