Comeback.

Ok.

Sommaren har passerat. Idag är det söndag och det kommer regna hela dagen.
Och nu har jag lagt journalistkarriären på hyllan ett tag. Nya uppdrag väntar.
Dock inte sagt att jag kan dyka upp som frilans. Denna form av journalistisk vilde, utan ramar och konventioner, men så himla härligt!

Fader P-L och jag skippade NK, Drottninggatan och panikkäk på snabbmatsrestuarang i brist på ork att leta upp något bättre under sista dagen i Stockholm. Kan bero på att mamma S inte var med. I stället satsade vi all in på Nationalmuseum. Först: Biffsauté med bacon och kokt potatis i lunchsalen.
Sedan: En stor grundlig genomgång av utställningen "Tidens form" och avdelningen med modern formgivning.
Shit, museum, får en att både blicka bakåt och i viss mån framåt. Man blir liksom påkommen som ett barn av sin tid. Ett barn av "nyenkelhetens" formgivning. Med inspiration från 1930-talets funkionalism och 1950-talets skandinaviska design. Rena, raka linjer och gärna med stålattiraljer och andra rena material.
Dock ser man en skrämmande framtid. Och det är här jag menar vad märkligt det är att man både kan fastna i sin samtid och i ett helt annat hänseende var totalt uppkopplad för att ta in nya tankesätt. Men när det gäller formgiving så kommer postmodernismen i största utsträckning inte gå hem oss mig. Det var asymmetri, färgchockar och ett kaosartat virrvarar av stilbrott.
Thank Lord för att vara barn av "nyenkelheten".
Däremot är jag en postmodern sucker i många andra hänseenden. Skrämmande postmodern, med bagage av en individualism och kapitalistisk världsbild, som jag i allra högstra grad ska försöka brotta ner. Jag tror på den nära gemenskapen. Ett beroende av andra. Men det kommer att ta ett helt liv innan vi skakar av oss bagaget av Mammon.

Och. Såklart. Kalmar FF!
Match mot Örebro idag. Om det inte regnar bort.

Vänner, vi hörs.