Blixt och dunder.

Ok, då kör vi då!

2012-01-28T13:38:00.002+01:00

Blixt och dunder-bloggen är inte motherfunking dead. Den gör som Jesus, Refused och socialdemokratin (man kan ju hoppas iaf) - återuppstår!
Känns som att jag befunnit mig i ett slags textlig träda, men ändå gått runt och sugit på orden/tankarna/bryderierna/sångerna/bönerna likt en karamell. Nu har den gottat till sig, redo att bli utspottad på det digitala vita arket som denna blogg ändå är.

2011 har tackat för sig, 2012 är här.
Men det känns som att en resumé från 2011 är på sin plats.

Jag var i USA, på SXSW-festivalen i Austin, Texas (The Civil Wars, Intohimo, Adam & Alma, Emmylou Harris, Midlake som husband i en kyrka, The Deer Tracks, Soundtrack Of Our Lives + hundratals andra band) . En gammal dröm som helt enkelt gick i uppfyllelse. 4000 band på en vecka, cirkus 200 000 besökare, 25 grader, musikgalen stad, amerikanska södern. Obeskrivligt!
Jag var på en katastrofresa i Italien. Otrevliga människor, dåligt väder, smutsigt, lågsäsong och ett nästintill parodiskt oflyt.
Jag var i Budapest. Varken pest eller kolera.

Jag bodde hos min gode vän Emanuel Karlsten. Hans krav för att jag skulle få låna hans tak över huvudet: "Du måste börja twittra". Said and done - www.twitter.com/wilhelmblixt

Jag bodde i Liljeholmen/Midsommarkransen ett tag.

Jag fick ett förstahandskontrakt på Hägerstensåsen i maj. Och börjar nu sakta men säkert inse att vikten av ett hem, ett ankare, är ett grundfundament för en fungerande tillvaro.

Min bäste vän Marcus gifte sig med Linn under sagolika former.

Min bäste vän Marcus E och jag fick feeling och har spelat mer än någonsin tillsammans.

Jag spelade mer än någonsin. På krogar, kyrkor, kaféer. Tillsammans med Daniel och Marie. www.myspace.com/wblixt

Jag fick diskbråck, blev sportkrönikör i Oskarshamns-Tidningen, såg Ryan Adams två gånger på samma år, blev kär, älskade (älskar) min familj och Kvarnemåla, var på Hultsfredsfestivalen (Beach House), Popaganda (Arcade Fire och Midlake!), Peace & Love (Bob Dylan!), Emmylou Harris, Gillian Welch, Explosions In The Sky + massor fler, slutade vara kär, började som webbredaktör på Bilda, såg massor av fotboll på tv och live, såg massor av ishockey på tv och live, köpte mycket Nudiekläder i vanlig ordning. Inte riktigt lika många skor. Hade bra inflyttningsfest och födelsedagsfest. Var inte så mycket i Göteborg.

2012:
Åker till SXSW igen i mars. Stannar även i New York ett par dagar den här gången. Nyper mig i kinden.
Eventuellt Los Angeles i sommar.
Skulle även kunna tänka mig Österlen och Provence. Och London (Vill se Arsenal igen!).
Tänker kämpa för en bättre hälsa.
Tänker skriva mer personligt. Försöker hitta former för det.
Tänker drömma stort, älska mycket, försonas med mig själv och tänka att livet ändå är rätt bra ändå.
Tänker fortsätta att romantisera om Småland, men också trivas i Stockholm.
Förhoppningsvis gå på några bröllop.
Sedan hoppas jag att ni där ute hjälper mig att fylla resten av 2012.

Blixt&dunder är inte död.

2011-02-14T17:05:00.002+01:00

Den här bloggen tänker inte alls dö.
Men den spärrar in sig på rehab ett tag.

Däremot är dessa i fullt bruk:
www.twitter.com/wilhelmblixt
http://www.bilda.nu/sv/Blogg/
www.myspace.com/wblixt

Zinkensdamm!

2010-11-01T13:33:00.002+01:00

Just nu är det finhöst här i Stockholm.
Hög luft, klara färger, knappt ingen nederbörd.

Eller jo förresten. I onsdags. Under den förargliga cupsemiförlusten för Kalmar FF mot Hammarby på Söderstadion.
Då var det två timmars snöblandat regn i -1 grader och så en försmädlig förlust på straffar.
Tårna må ha tinat, men inte bitterheten över att Kalmar FF gör sin sämsta säsong på länge.
Att dessutom få stryk med 1-3 mot Häcken i sista hemmamatchen gjorde inte det rödvita hjärtat gladare direkt.

Annars då?
Jo tjena.
Gig på Southside, Zinkensdamm i lördags.
www.myspace.com/stereoarcade
www.myspace.com/budjii
www.myspace.com/urmasplant

Bilda & Thorells Syndroms klubb för Bildaband.
Bra drag!

Förresten så flyttar jag just till Zinkensdamm i dagarna. I två månader.
Hämtade nycklarna igår och fick direkt feeling för de 37 kvadratmetrarna.
I veckan kommer padre & madre Blixt och hjälper till med enkel inflyttning. Men vi ska se till att ha kul också.
Mina fina lidingödagar hos Sara är över.

Den 13 november blir det 25-årsfest.
Boka in den kvällen kära vänner. Mer info kommer!

We are only kids on the run!

2010-10-29T10:35:00.004+02:00

Frankrike & The Tallest man On Earth:

Ömhet.

2010-10-21T10:26:00.002+02:00

Ibland drabbas jag av sådan ömhet för människor.
Och över att jag är precis som alla andra, samtidigt som jag är alldeles unik. Ett själsligt fingeravtryck som blir till i gemenskap med andra.
Det finns stunder när den där ömhetskänslan värmer upp vilken kylslagen oktobermorgon som helst.
Den unga kvinnan som fnissigt leker inte nudda mark nere i tunnelbanan, killen som glömt bort att ta bort prislappen från nyinköpta skjortan och barnen som ställer tusen frågor till förskolläraren.
Det är som Marcus Birro skriver i sin bok Svarta Vykort. Hur han förlikar sig med alla "Roger" han möter vid en hotellfrukost. Alla de där "Roger" som har samma säckiga kostym med en minst lika tråkig slips och som köper samma skruvmejslar på Clas Ohlson. Men när äggmackan ramlar ner i filen som skvätter ner halva frukostsalen, ja, då inser han att han också är en Roger.
Vem vill inte vara en helt vanlig Roger, fast tillsammans.
Att drabbas av ömhet.

Din nya Bon Iver:
Nathaniel Rateliff

Svart & Frankrike

2010-10-08T13:00:00.002+02:00

Idag målar jag det mesta svart, trots färgglada fjärilar i magen.
Jag sätter mig i mitt mörka hörn, försöker måla väggarna med ljus, försöker bygga fönster. Går sådär.
Bon Iver, Pg. Lost, Explosions in the sky och Jónsi håller mig sällskap.

Längtar till mer solskensfyllda dagar hos Linn & Marcus på Franska Rivieran. Biljetten är bokad. 22 oktober.
Inte nog med att det ska bli himla fint att bara umgås, det kanske är dags att ta på upptäckglasögonen och hitta ett lämpligt fallfärdigt hus att lägga bud på.
Ett renoveringsprojekt. En anledning att ständigt återvända till Provence. Vackra, vackra Provence!

Jesus, Walk With Me

2010-10-07T13:57:00.002+02:00

"Fool me into believing
I don’t care if your deceiving me
I wouldn’t want it any other way
Cause then I’d only stay the same"
Club 8 - Jesus, Walk With Me

Höstblues, sa Malin.
Jag förstod precis vad hon menade och virade min halsduk ett varv till.
Och jag kan inte sluta att förundras av denna årstid. Det är som livet lägger sig i träda; för vila, återhämtning och kraftsamling.
Det är en slumrande, introvert, kreativitet som ingen annan årstid kan uppbringa.
Och det vemod som ligger latent i mig, hittar liksom hem i den här trädan som ett slags lyckad förening som gör att inspirationen och livskraften sjuder.
En gång sa min gymnasielärare att om jag var en färg så skulle jag vara brun.
Brun. Känns ändå ganska hemtamt.
Behöver dock en ljusblå tjej.

Och. Fool me into believing. Lura mig tillbaka, Jesus.

En vacker dröm är sönderriven

2010-09-29T13:59:00.003+02:00

Jag gillar färger. Liv och rörelse. Ro och kontemplation. Kaos och symmetri. Allt på samma gång.
Jag gillar att resa. Helst kollektivt. Både bildligt och bokstavligt.
På bussen som åker där jag bor. På den finns det högljudda afrikaner, snattriga asiater, vassa ex-jugoslaver, brydda irakier och tysta svenskar.
Och när jag inser att det finns krafter i det här landet, som jag tidigare alltid med glädje kallat mitt, vill ta bort färgerna, olikheterna och tonerna från något annorlunda blir jag bedrövad och det känns som att en vacker dröm blivit sönderriven över en natt.
Det är djup tragik att det finns människor med en människosyn som värjer sig mot de livgivande olikheterna. Och för mig är det ett mysterium hur man hellre vill ha tysta, kalla och ensamma bussar än bussar fulla med liv och energi.

Dessutom har jag köpt en kavaj. Med pads på armbågarna. Morfar skulle ha applåderat.

2010-09-05T20:43:00.002+02:00

Jag är övertygad om att alla människor som satt sina boots, sneakers eller bara, nakna fötter på denna jord har inplanterat stjärnstoff från himmelriket inom sig.
Och det blir ännu mer påtagligt, nästintill speglande, ibland.
Som det där fåniga leendet efter ett hjärtligt telefonsamtal, eller när jag möts av ett skratt och värmande kallprat när jag köper min espresso, eller när skinheadkillen i bombarjacka klappar en gammal tants hund hela vägen hem på tunnelbanan.

Då tror jag verkligen på något större. Något gemensamt. En kollektiv, varm röd tråd som fläter sig mellan hjärtan.

Det tråkiga är att alla partier, rött som blått, har fallit i fällan om den urspårade individuella friheten.
Det finns inget utrymme för kollektiva, längre hållbara, lösningar.
Individualismens friheter gör oss mer ensamma än någonsin. Var är brandtalen för de små nära gemenskaperna? Om det så är familj, kyrka, förening, studiecirkel. Kom igen liksom!

Jag läste hela Svenska Dagbladets kulturdel idag.
Mustafa Can hade ett långt reportage om två lokala partier i Norrland. Där har ideologierna spelat ut sin roll. Det är bättre att rösta fram en tokjöns som ser till att sopgubbarna kommer på rätt tid i veckan, än att luttrade lokala socialdemokrater ska försöka plantera sthlm-sossarnas politik i en helt annan verklighet.
Intressant frågeställning vad det gör med demokratin och hur praktiska detaljer tycks vara viktigare än ett helhetstänk.
Svårt att värdera vad som är bäst. Jag tror på ideologier, ett slags hållning. Men ideologier får inte bli cementerande. De måste få ge sig ut på resor, i samma takt som människor förändras.

Det var också en recension av en ny Palme-biografi.
Palme som objekt för att berätta om 1900-talets Sverige. hur han förvaltade ett folkhem och gav sig sedan ut på internationella kartan för att föra en solidarisk kamp. Långt ifrån sympatisk alla gånger, men brinnande utan tveksamheter.
Och efter espresson vandrade jag Sveavägen. Stannade till vid minnesmärket där Palme sköts, noga med att inte sätta mina smutsiga skor på den, som ett slags vördnad för en man som brann.
En eld som saknas.

Put the changes on me.

2010-08-26T21:39:00.002+02:00

Jag behöver kanaler.
För ord som sipprar, sprinklar, sprutar ut. Ur.

Jag har flyttat tillbaka till Stockholm.
De här gatorna får mig att tro på romantik & framtid.
På goda intentioner. På att 1+1 ibland blir 3. Och att vara ensam, fast med många.
Jo. Jag skulle faktiskt kalla det kärlek.

Vi hörs!

Sneakers.

2010-03-31T16:51:00.002+02:00

Det är sneakersväder i Kalmar.
Det är farligt att kalla det vår. Men. Kängorna är alldeles för varma och även den fodrade jackan hamnade på avbytarbänken.
Istället fick den blåa parkasen göra comeback. Som den har trånat efter att få rastas och malla upp sig i utomhusmiljö!

Som sagt. Jag vill inte kalla det vår.
Men det är något med de hoppfulla skratten, den nyfikna blicken, det fasta handslaget, de långa kramarna och de mer vänligt sinnade orden. Solskenet ger liv åt det snälla och goda.
Idag var det så uppenbart.

Göteborgsväder.

2010-03-29T10:26:00.002+02:00

Jag är i Göteborg.
Gråa toner speglar sig i köksfönstrena i Kviberg. Snålblåsten drar genom kåkarna, hans vän Regnet från Sidan ligger och lurar i något hörn.
Plötsligt var det som att jag tog ett beslut. Blixt & dunder-bloggen har ett alldeles för snyggt namn för att dö ut.
Jag tror det här är ett slags nystart.
Knacka mig på ryggen om jag dröjer för länge till nästa gång.

När fulla teens räddar världen från malaria.

2009-12-18T01:36:00.003+01:00

Det är svinkallt och i en glasbur vid Avenyn i Göteborg försöker P3 hjälpta till med att förhindra malaria.
Ädelt.
Men där springer fulla teens förbi, skriker i en mick och apar sig framför kameran. Visst är det väl så vi ska rädda världen från malaria? Ett par kids från Göteborgs övfre som önskar ytterligare en ny Lady Gaga-låt för femtio spänn.
Men vem är jag att klanka ner på lite godhet, såhär i juletid.

Det här är sista december på speed. Svinvaccinet rusar i ådrorna och när andra klagar, är det tidernas uppåttjack för mig. Lyssnar på smäktande countryballader för att göra mig sömnig. Men inte ens det hjälper.
Har sett både Capote (något besviken) och Gitarrmongot (eh?) ikväll.

Igår var det Polisorkestern som kom bort (varm & ömsint).

Jag har inte bloggat på så länge att jag inte har en enda läsare kvar.
Men om det är någon kvar som läser.

Lyssna in det här bandet:
Mumford & Sons

Kolla in den här sajten:
www.indrag.se

Eller.
Så lyssnar man på Olle Ljungström.

"Som man bäddar får man ligga.
Man kan älska, fastän världen är som den är."

Beauty has a name.

2009-11-10T23:58:00.002+01:00

Jag letar ord.
De som jag tror på. Och de jag borde välja bort.

Men ingen i Milano verkar bry sig om det.
De tar på sig sina stora glasögon och lyckas kör vespa genom trånga gränder på vattenpöliga gator utan att skvätta ner kostymbyxorna eller ens krusa en mörk lock som fladdrar ledigt längs sidan av det rynkade och lätt röksotade ansiktet.
Hur gör dom?

Jag letar ord.

Hur kör man vespa genom livet utan att skita ner sin själ?
Går det köra vidare i hur trånga gränder som helst?
Jag behöver stryka nya pressveck på byxorna.

Men jag letar fortfarande ord.

Bra ord:
Howard Eliot Payne.
Thad Cockrell.

Världen. I Norrliden.

2009-09-21T18:47:00.002+02:00

Hösten är så vacker i slutet av september. Färgexplosionen, den klara luften, rutinerna, mindre press. Som människa överlag är jag nog november om jag skulle vara en månad, men om jag fick önska själv skulle jag vilja vara september.

Det är bara några minuter innan årets hockeysäsong drar igång. Ett hösttecken, eller ja, vinterhalvårstecken till och med.
Och på innegården, där den ensamma mannen på bänken brukar sitta, spelar barnen bandy. En kille har visselpipa och är självutnämnd domare.
Från något annat hörn spelas det musik med överdriven bas.
Två gubbar, en med orangetonade glasögon och den andre med icke-figursydda jeans, står och samspråkar vid infarten.
Männiksor från världen är samlade här. I en förort i Kalmar. Intensiva balkanmän, skygga och mystiska asiater, muslimska kvinnor med slöja och barnvagnar. Och så jag, tillsammans med mina spöken.
Vi trivs nog rätt bra ihop, människorna alltså, fast vi aldrig har talat med varandra. Jag och världen som finns i Norrliden.

Herregud, jag gör så gott jag kan.

2009-09-18T10:45:00.002+02:00

Ok, jag gör en Ryan-paus.

Årets mest hajpade popalbum har släppts. [ingenting]:s "Tomhet, idel tomhet" (titeln snodd rakt av från Predikaren i Gamla Testamentet) motsvarar faktiskt förväntningarna.
Som så ofta förr blir det som allra mest intressant när de kyrksubkulturbefriade skriver om tro & andlighet, särskilt när man gör det med sådan finess och ögonskärpa som Christopher Sander. På ett ett nästintill punkigt vis struntar han i förskönande omskrivningar när det kommer till tabubelagda ord som "Amen", "Halleluja" och "Gud". Han sjunger/skriver upprätt och helt utan ursäkter.
Och som vanligt älskar jag textparadoxer, när det salta möter det söta.
Och det är väldigt intressant att den svenska indiepoppubliken möter en textförfattare som snarare flirtar med Lina Sandell, än gubbtråkiga rocklyriker som Lundell och Berg.
[ingenting]

I september åker jag och spelar i Sävedalenh, Göteborg. Kanske kommer Wilhelm & The Woods släppa en demo i vinter.
I oktober åker jag till Cypern.
I november åker jag till Bjärka-Säby och letar efter kyrkofädrenas spår, sedan åker jag till Milano där jag ska dricka espresso och leta efter snygga halsdukar i fyra dagar.

Ryan Adams & Nudiejeans på väggen!

2009-09-14T09:42:00.002+02:00

Jag är inne i ett Ryan Adams-töcken. Inte för att det är något nytt, men ändå.
Heartbreaker, Gold, Demolition, ja till och med Rock n' roll (som faktiskt varvar en del bra låtar med urusla)!
Jag tror alla går och letar efter förebilder/inspiratörer/idoler att följa & älska.
För mig är det Ryan Adams. Jag är kanske något mindre söndertrasslad av dåliga droger, men det finns ett gemensamt drag av kroniskt lo-fi-läge i själen som präglar allt man ser och möter. Och det är inte så hopplöst som det låter. Vemodets riktiga betydelse - inåtvänt mod - är just det mod som Ryan Adams tonsätter. Det är själens kranka ensamhet, det är den farvälvinkande flickvännen och de där dekedant vackra amerikanska stadsmiljöerna varvat med ett outlawperspektiv.
Och sedan. Bootsen, jeansen och jeansjackorna, glasögonen, korta skinnjackan och de glåmiga ögonen. Romantik!

I helgen levde jag herrgårdsliv med jobbet. Det var fisketurer varvat med trerättersmiddagar i salar med höga tak. Givetvis en del jobb också.
Lantliga miljöer. Sjöar, granskog, tysta landskapsvyer. Det är heller inget nyhet att det går hem hos mig.

Och alla ni som klagat på mitt eko när ni ringer hem till mig och mina tomma väggar. Nu hänger två tavlor, sponsrade av Nudiejeans & Co, på min vägg!

Att städa.

2009-09-05T10:03:00.002+02:00

Jag städar. Och tvättar. Och sätter upp tavlor. Aldrig trodde jag att jag skulle må så bra av en sådan här handymanlördag.
Jag har ramlat runt hela sommaren och inte städat en enda gång. Typ.
Jag dammsuger, svabbar golv, dammar av luckor & element. Och plötsligt känns det som att själens dammråttor tackat för sig och flytt till annan ort.

Det här är bra skit!

Brothers in arms.

2009-08-24T11:07:00.002+02:00

Efter ett halvårs väntan tog vi, brödratrion Blixt från Kvarnemåla, pappas vita Volvo och ställde in siktet på Stockholm och Coldplay.
Och det är verkligen inte dåligt hur Chris Martin med sina tre gentlemannamässiga vänner i sin lilla, men stora, orkester kan få 33 000 på Stockholm Stadion att känna sig inbjudna till bandets vardagsrum. Till skillnad från U2 där det svulstade på många håll, försöker Coldplay krympa avståndet mellan band och publik. Oerhört sympatiskt och hedersamt. Och det bästa är att det verkligen känns som att de menar det.
Jag lovar att om man inte kände till någon i bandet skulle man kunna ha de som grannar i tio år utan att de skulle ha nämnt att de spelade i ett av världens just nu största band. De skulle liksom nöja sig med att säga att de var kulturarbetare och slänga upp en ny fläskkarré på grillen och ropa över häcken att det finns över för oss också. Världens trevligaste grannar liksom.
En del tycker att Coldplay är gråa medelklass-söner utan skandaler och attityd.
Men om man tänker efter, i detta individualiserade och jag-och-min-egna-åsikt-centrerade samhälle, kanske det största och mest irriterande långfingret är att välja den mjuka, snälla vägen. Att vara trevlig och utan ambitionen att skrika högst, utan på ett mer subtilt, genomtänkt sätt vara driven, hängiven och ja, till och med, politisk.
Jag kan inte annat än beundra det hos Chris Martin och hans tre fina vänner.
Sedan gör de ju en del riktigt bra låtar också. Typ Yellow, Fix You, the Scientist.

Annars fick vi ett par kvalitetstimmar i Stockholm. Och det slår mig varje gång. Stegen blir lätta när jag går på den där stadens gator.
Hur ska jag kunna hålla mig undan?
Medan bröderna gick längs de stora shoppingstråken, tog jag en avstickare för att möta upp min finfina vän Linn. Som hade med sig ytterligare en fin vän. Och vi satte oss i solen och åt och tog igen 1,5 år. Time flies baby. Så är det ju bara.
Och firma Alvarsson/Svensson inkvarterade oss så fint vid Telefonplan.

Och sedan tog brödratrion den vita Volvon hemåt, inte mer än ett par gnabb, vi kanske håller på att bli vuxna nu. Det är jag lycklig över.

För övrigt anser ag att program som "Bonde söker fru" tenderar att bli mer osmakliga. Jag skiter i hur gulligt det är när de där oborstade ungkarlarna/ungmön bjuder på skit-under-naglarna-floskler och de "tävlande" står på led för att å deras gunst.
Jag tror att kärlek snart är reducerat till ett slagfält på televisionen.
Och det smittar av sig. Rätten att välja bort det fula, det som inte passar. Idioti!

Festivalsummering 2009.

2009-08-18T17:04:00.003+02:00

Jag har packat stövlar, tandkrämer, olika jackor, öronproppar, jobbkostym, semesterkostym och i bästa fall en frottéhandduk om och om igen den här sommaren. Jag dedikerar sommaren 2009 till festivalogudens ära. Typ.

Jag gick ut hårt med Hultsfred där det softa gardet med typ Regina S och A Camp varmt lindade in min arma själ med gott vemod och seden ett stickigt undantag med Frazze Ferdinand som kittlade skönt, sedan var det ramdidadamfestival på Öland och Öland Roots och där Svenska Akademin var det allra mest lysande reggae-stjärnblosset omringat av skönt förvridna öländska tallar, för att raskt åka vidare till hjärtatfestivalen Strandfestivalen där David Fransson aka New Moscow predikade med de allra finaste svordomarna han kunde, och jag packade mig in i mamma Isefjords nya bil och hamnade på mastodont-U2 och gråtsjöng i Pride och fick en förälskelse i Stuck in a Moment och tyckte det var jämmer och elände att de inte körde Still haven't found vilket de gjorde dagen efter, åkte med en ny familjebil upp till närkeslätten som var provencaliskt sommarskönt och där Jonathan Johansson trots sönderspelad sträng i låt ett var gladare och bättre än någonsin och sedan drog jag med tåget västerut, helt Way out west för att vara ärlig, och där snyggcountryn i Band of Horses var just snygg och skäggig och finstämd för att accelerera med en levnadsglad Olle Ljungsröm som sjöng om folk överallt, och att allt är barnens fel, om svenskt stål, och helt vardagliga demoner i hans värld och hur han på samma gång kan få oss att ge dem sympatier OCH hat är ett mysterium som bara förklaras genom Olle Ljungströms existens och sedan ställde jag mig i kön, typ först av alla och med finaste flanellskjortan jag kunde hitta, och komsedan in och sjöng och grät och sjöng och grät tillsammans med Loosegoats på en bastuvarm, men vibrerande av kärlek, lokal i Pusterviksbaren.
Och till sist ska jag Fixa Coldplay.

Intrigerna, kärleken, maten, vännerna, inramningen tar vi en annan gång.

FF, Byttan, gamla & nya vänner.

2009-07-23T13:16:00.003+02:00

Jaha. Då var det tack & bock & adjö till Europa för KFF igen. Regler är ju som bekant alltid regler. Men det måste vara snöpligt att vinna med 3-1 och totalt få 3-3, men ändå inte gå vidare.
Men det fanns intentioner, vilja och kämparglöd som bådar gott för den framtida jakten uppåt i tabellen i Allsvenskan. Precis som förra säsongen kanske ett europa-avancemang hade hindrat framgången i Allsvenskan. May it be so.

Jag kunde inte följa matchen på Skansen. Fick istället inkvartera hos Holgersson/Ivarsson som märkligt nog hade den obskyra kanalen Eurosport 2.
Den kvinnliga halvan i paret Holgersson/Ivarsson visade i början ett visst ointresse, men i takt med att elmar, rydströmar och mendesar taggade till kunde hon till slut iaf ha förståelse för grabbarnas oljud och högljudda suckanden vid brända målchanser.
Lite estnisk pilnser på det och Holgersson/Blixt greppade gitarrerna och försökte överglänsa varandra med sina bitterljuva gitarralster.

Klockan snurrade. Och jag som hade tänkt att träffa någon jag inte sett på flera år. Och jag gick i rask takt mot Byttan (det närmaste Stureplan Kalmar kan erbjuda), men där var ingen gammal vän kvar. Jag var ju hemskt försenad och fick stå och skämmas som en hund i ett hörn. Jag dröjde kvar några minuter, allena. Och precis när jag är på väg att lämna stället känner jag igen ett ansikte, kollar om det är han jag tror och sedan visar det sig att vi har bekanta hit & dit och helt plötsligt börjar kvällen vibrera igen.
Halvtimmarna går snabbt, stöter på sommarhemvändare. Högstadieklasskamrater, gymnasieklasskamrater, tidningskollegor, musiker. Sköna samtal!

Och nu är det bara två dagar kvar till semester. Bara en dag kvar till Strandfestivalen. Och några minuter tills jag ska äta något.
Och jag pratar med en söt gammal vän som är ledig till fyra och hon målar naglarna, skriver brev till mormor och sorterar papper i pärmar. Det var väldigt fint tyckte jag.

Uppladdning!

2009-07-22T12:12:00.005+02:00

Nu är fotbollstorkan över på denna blogg.
KFF - Debreceni!

To be young, is to be sad.

2009-07-21T14:41:00.002+02:00

Jag har fått filmfeber.
Det är nog kanske sant ändå, att inspiration inte kommer och söker upp dig. Du måste ge dig tusan på att borra ner dig i nya berättelser, nya infallsvinklar, nya historier, nya tolkningar för att sätta igång kreativiteten.
I mitt fall, denna gång, söker jag inspirationen i filmer som jag borde sett men inte hunnit.
Jag har dessutom höt rykten om att den gode Orvar Säfström skaffade sin enorma filmkunskap under en period i sitt liv när han var arbetslös. Han klippte film efter film och är kanske idag Sveriges främsta filmkritiker. Det är inte mitt mål med mitt filmuppvaknande, men däremot lite efterlängtad konstnärlig och berättarmässig inspiration.

Jag började med The Wrestler, hyllningskören kan läsas i mitt tidigare inlägg.
Fortsatte med Frost/Nixon. Starka rolltolkningar även här, inte alls like berörande som Mickey Rourke. Men så var det en helt annan typ av film. Som journalisträv var det av stort intresse. Dels rent faktamässigt hur lattjolajban-journalisten Frost lyckades med det som ingen annan skjutjärnsjournalist lyckades med - en ångerfull Nixon. Extremt mycket dialog, lite torr sympatisk humor och stark intrig.

Och när jag så lämnade in The Wrestler och Frost/Nixon på Videobolaget så slog det mig - varför inte fortsätta när vädret är minst sagt växlande (jag tror jag börjar förstå vad väderpresentatörerna menar nu).
Så up next: Lost in Translation och I'm not there
(Jag vet, borde sett dom för år sedan)

Fribrottare!

2009-07-19T23:03:00.002+02:00

Äntligen har jag sett The Wrestler.
Eftertexterna rullar och jag är närmast chockad av det abrupta slutet.
Det finns inget som är så berörande som ett bra drama en regnig söndag i juli.
Dekadenta amerikanska miljöer (som jag har sagt 1 000 gånger att jag gillar), en människas uppgång & fall och så alla de där trassliga, frostiga, blodsbundna, älskade relationerna som smärtar och som rispas av nya sår så fort de gamla börjar läka. Som en helvetisk rundgång, men ack så skrämmande sant. Frågan kvarstår: hur förklarar jag för de närmaste hur mycket jag älskar dom och hur bryter jag med mina egna demoner som hindrar min kärlek till dem?
Och Mickey Rourke. Den bäst castade rollen på evigheter.
Hans privata ärr, både på kroppen och själen, ger Randy The Ram Robinson oerhörd trovärdighet. Det finns scener som är oslagbara. Som när han börjar jobba i delikatessdisken, när han bryter ihop efter att ha svikit sin dotter igen, hur det lyser när han är i ringen. Trots smutsen, denna rastlösa längtan efter att ge och få kärlek.
Och så Bruce Springsteens soundtrack.

Jag hyrde film ikväll alltså. Tjejen på macken hade inga filmer, vi kom fram till att det knappt går att hitta filmuthyrare längre. Hon tipsade om en videobutik, och hon hade rätt, den var öppen.
Lösgodis och två rödmärkta filmer på topplistan i två dagar för 80 spänn.
Imorgon ska jag se Frost/Nixon.

Annars rullar festival/konsertsommaren 09 vidare.
Öland Roots har passerat. Ram di da dam.
Högt och lågt i min smak. Svenska Akademin stod för hög klass. Däremot den mer dansanta och hip/hop-besläktade reggaen med ett slags Usher-lookalike som crooner blev lite för mycket.
Men mysigare festival får man leta efter. Den gamla dansbanan i Sandbergen bland vanskapta tallar och nära till havet - oslagbart!
Jag hann även med ett kort Böda-besök med Mack & Linn. I Böda hade halva frikyrko-sthlm slagit läger. Men där fanns Lina med kompisar. Lite längre bort, de kände sig mer hemma där. Det gjorde jag också.

Och tack vare Skype har kag pratat med Klas. Glasklar linje mellan Wellington och Norrliden.
Vi tog igen ett år. Och vänskap är verkligen större än tid och rum. Och annat mätbart modernt skit.
Vi pratade om film och tjejer och jobb och lyckliga tider och hur musik bara görs bäst när det inte är till för underhållning, utan för att berätta något.
Men ändå mindes vi recensionen, av Henrik Rydström. Tre av fem fjädrar.
"Twothirdisbell är en duo, men denna kväll får de två killarna hjälp av en körtjej. Det avskalade prioriteras och instrumenten som används är två akustiska gitarrer. Det är ett blygt anslag, där medlemmarna i Twothirdisbell knappt vågar möta den sittande publikens blickar och det är onekligen sympatiskt. På något sätt känns det oförställt och innerligt." Skriver han och avslutar med "Twothirdisbell är unga. Men de visar en musikalisk mognad".

Och Malin sa, och Christian säger att han sa redan i våras, att jag skulle gilla Christoper Sander. Och i vanlig ordning tar det lite tid för mig att få feeling.
Men jag köpte skivan. Och den saliga blandningen mellan Astrid Lindgren-sånger, Daniel Johnston och egenskrivet material är kanske den bästa skivan på svenska hittills i år.
Christopher Sander.

Och inte hade jag tänkt på hur vacker psalm En fattig bonddräng är.

Så går hela veckan, alla dagar och år.
Jag går med min lie, och jag plöjer och sår.
Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö.
Harvar, gnor och trälar, och till sist ska jag dö.

Står där, fattig bonddräng framför Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.

Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.

Pappa & Solomon.

2009-07-16T11:09:00.004+02:00

Min bil har gått sönder.
Pappa supermekaniker är i farten. Som vanligt.
Han tar på jobbarjeansen med oljefläckar och ger sig i kast med den sönderkokta motorn. Jag står för kaffe och provianter. Inga enkla könsrollsproblem här inte. Vi är som ett gammalt vresigt gift par.
Han står ute på parkeringen och trixar, jag försöker jobba.
Det visar sig att det förmodade problemet - termostaten - inte är problemet. Det är för mycket tryck i kylarslangarna. Javisst, säger jag och letar febrilt efter grekisk ordbok.

Det här är gangsta på riktigt. Gangsta med finess och kärleksfull fostran. Eller vad sägs om den faderliga inledningen "Well, you better listen my sisters and brothers".
Solomon Burke - None of us are free
Och vilken fantastisk video. Med de blinda pojkarna från Alabama.

Dansa så de döda står opp!

2009-07-15T12:07:00.002+02:00

Ylva säger att det stod något om Gotland, men sedan blev det tyst.
Hon kunde inte ha mer rätt än så.
Sommaren rusar.
Det är festivaler hit, konserter dit. Vänner här, släktingar där.
Med välbehövliga pauser i Kvarnemåla, min borg mot främmande faror och inhemska demoner, där finrummet nu har vitbetsats från golv till tak. Bokstavligen.
Jag är så pinsamt tummen-mitt-i-handen att min arma träslöjdar-farsa skäms upp över öronen ibland, men även om det går sakta så kan jag måla. Den allra finaste formen av terapi, en prövning i noggrannhet och precision, men ack så tillfredställande och rogivande.
Jag tror jag har en framtid som målare. Med ord & penslar. Det går faktiskt att göra världen lite vackrare. Jag tror på det!

Bäst på Hultsfredsfestivalen:
Franz Ferdinand, Regina Spektor, A Camp

Roligast på Hultsfredsfestivalen:
Luftgitarrsolon på backstageområdet så att Sahara Hotnights-Maria satt med hakan i leran.

Och i rockfabriken råder det stiltje. Knappt ett ackord som tas i juli.
Jag stirrar ut genom mitt köksfönster, jobbar hemifrån, letar efter min vän. Mannen på bänken, som jag så gärna skulle vilja fråga om livets alla stora frågor.
Han kanske inte alls funderar på någon universal lösning, han kanske bara vill få tiden att gå.

Jag lyssnar på Peter LeMarc.
Det är en sådan dag.
"Brev från en bakgård".

Gotland.

2009-06-29T13:37:00.003+02:00

Det är dags nu.
Jag har levt med en färja som granne hela min uppväxt, men ändå bara tagit en tur till Gotland.
Det är verkligen hög tid att återvända.
Morbror Tore har hyrt stugor till halva släkten. Mina föräldrar är redan där, mamma ringde idag och hälsade att vädret var toppen, att hon och pappa var ute gick, några i gänget hade cyklat och några få riktigt hurtiga kusiner och kusinbarn hade sprungit.
Samtidigt uppdaterer min kollega & vän Erik från sin första semestervecka. Det är kompisbesök, memory, landsbygd och välförtjänt lättja.
Jag har nog underskattat det där med semester.
Gotland!

Sommaren i city 2009.

2009-06-28T20:13:00.002+02:00

Jag har varit på supercharter i Turkiet, firat midsommar i Linköping, sjungit Dylan i Kristinebergskyrkan, grillat i Norrliden och tagit en och annan vända hem till Kvarnemåla. Och till Öland också för den delen.

Jag har bränt mig, saknat Stockholm, gillat Kalmar (lite), försökt ragga, misslyckats med att ragga, saknat Stockholm ännu mer. Jag har blixtrat till.
Min bror skickade ett sms "Jag vill bo här". Jag svarade "Jag går in på Blocket och letar lägenhet med en gång".
Kanske 2010. Kanske tidigare. Stockholm.

Men fram tills dess är det Kalmar. Fokus. Ganska ok ändå.
Jag åker till Hultsfred i år igen. Skriver några rader.
Senare: U2 och Coldplay.

Ibland undrar jag vad det var jag hade att berätta. Var det ett luftslott? Brände jag krutet?
Eller behövde bara vissa saker falla i träda. Jag tror på återkomsten, ny kraft, starkare rötter, mer kraft att blomma. Jag måste tro på det.
Jag måste tro på kärlek. Tro på Gud. På vänskap. Så stort, så enkelt. Så svårt.

Och när jag äter frukost på tredje våningen i Kalmars enda miljonprogramområde. Sitter den äldre mannen på bänken nere på innergården. Som ett sällskap. En okänd vän varje morgon. Han med ett förmodat ärrat liv i backspegeln. Och jag som är mitt i det där lömska gapet mellan barn & vuxen. Jag borde gå ner, sätta mig bredvid honom, bjuda på frukost, fråga om hjälp. Om man kan våga tro på vänskap, tro på kärlek. Tro på Gud?

Vad som vinner i längden.

2009-06-23T18:20:00.002+02:00

Från Kalmar, via student i Kvarnemåla, supercharter (men ack så trevlig) i Alanya-krokarna, midsommar i Linköping och tillbaka i Kalmar så är nu bloggen tillbaka.

Jag börjar med trevlighet mot idioti.
Deportees.
Nordpolen.

Byrå & lillebröder.

2009-06-02T22:42:00.004+02:00

I dag har jag hunnit med saker som jag glömt, men även glömt saker som jag borde. Det är bråda dagar. Som det brukar vara i maj, höll jag på att skriva och inser att det redan är juni.
Och så flyttade farmors gamla byrå in i min lägenhet. Iofs med viss behandling av firma mor&far. Det känns tryggt att ha den bredvid min säng.
Och på fredag tar mina bröder studenten. Men en gång lillebror, alltid lillebror. Hur stora de än blir. Jag kommer vara stolt.
På söndag åker jag till Tzatziki-country!

Äntligen finns Logh på Spotify!

I still miss someone.

2009-05-29T00:03:00.002+02:00

Det är ett speciellt sken bakom Norrlidens längsta tallar ikväll.
Och jag som lovade mig själv att aldrig, aldrig, aldrig mer.

Men på kvällar. Sena. Och med gloriasken bakom Norrlidens tallar.
I still miss someone.

Retroaktiva toppbetyg till Deportees.

2009-05-28T18:58:00.003+02:00

Deportees - Sveriges finaste popsoulfolkgäng, dessutom all time high-trevliga svärmorsdrömstyper allihop - fick goda, men inte översvallande, recensioner för debuten "All prayed up" och uppföljaren "Damaged Goods".
I går släppte de nya skivan "Under the pavement - the beach" och har fått de allra rödaste av rosor av pressen. Svd smäller till med sexan på sin recensionstärning. Aftonbladet och Metro ger dem fyra plus, respektive fyra jordglobar (?) men är nästan så lyriska i ordalagen att femmorna måste lurat runt hörnet.
Jag tycker de har haft det hela tiden. Ända sedan "All prayed up". Det var nästan som att de behövde lagras, upprepa sin själfulla genialitet, för att få kriktikerkåren att ge dem sin kvalitetsmärkning och nu tog de i från tårna genom att överräcka sin egen fiktiva hedersmedalj med stora plus och superglada gubbar.
Ibland frågar man sig om allt egentligen inte bara handlar om ett drev. Har två tongivande tidningar bestämt sig, då har du ett släptåg som stämmer in i samma hyllningskör eller sågklinga.
I vilket fall som helst är de så sjukt värda betygen och framgången.
Sommaren 2005 spelade Deportees på Strandfestivalen i Oskarshamn. De bokades som ett relativt osäkert kort. Men som de kom, och som de segrade, och som vi har älskat dem sedan dess. De genomförde kanske den bästa spelningen i Strandfestivalens historia i ladan vid Havslätt.
Sedan den där norrländska genomtrevligheten. Direkta, vänliga och tacksamma.
Som ett gäng vänner du inte träffat på länge.

Viva Deportees!
http://www.myspace.com/deporteesmusic

40 mil i soltung bil.

2009-05-25T23:16:00.002+02:00

Och så några mil till genom Småland.
Vaknade i pojkrummet med långa solskensränder på frukostbordet, fortsatte till kontoret i Jönköping för en snabb visit och sköna tjena hejsan på trevliga kollegor, vidare till min kusins familj fast den enda som inte var hemma var min kusin, sedan en fantastisk intervju i Målilla (som jag ska återkomma till) och sedan landade jag med Melleruds finest på Högalidsfestival i Smedby. 40 mil. En dag, fast det kändes som flera.

Det mesta var bra idag.
Men mötet med Jan Höjding i Målilla tog ändå priset.
Civilingenjör med utländstjänst i flera världsdelar, semi-professionell trollkarl och, håll i er, fd fotbollsspelare med matcher i Allsvenskan med Degerfors. Och. (ett ännu större "och"!). En höstsäsong med West Bromwich.
Jag har alltsåå intervjuat en fd Premier League-spelare. I Målilla!
Jo jag tackar ja!

I got married in a fever.

2009-05-24T23:17:00.002+02:00

Jag träffade en av stans förlorade prinsessor som hade återvänt från Bologna, eller varför inte London.
Jag drog några snabba tricks på cockney om Queens Park. Och hon svarade att jag var som en britt. Men charmig.
I min värld funkade inte den matematiken. Men såhär i efterhand kanske det var en komplimang.

Och i eftermiddag har jag passerat ställen som Bohult, Skiren, Grimhult, Pilö, Korsvägen, Gransmåla, Kvarnemåla. I sjunkande majsol. Rostiga skördetröskor och väderbitna trähus från svunna tider. Knallgula sötkletiga rapsfält och vingliga rådjur. Men jag undrade var barnen var. Skrotande, nyfikna, planlösa, storögda barn. Men jag fann dem. I Finsjö. På moped och cykel, Med hörlurar i öronen.
Det är andra tider nu, tänkte jag och mindes glansdagar då vi letade pantburkar i alla tänkbara och otänkbara papperskorgar och grusgropar. Skitiga, men glada fick vi ihop till vårt godis.

2009-05-22T13:13:00.002+02:00

Snart kommer någon säga, eller kanske undra, varför jag inte skriver.
Det är ju som att jag inte finns. Eller fanns.
Ibland undrar jag det också. Om jag finns, för fanns det gjorde jag.
Emil Svanängen sjunger "I used to make you songs so easily". För mig handlar det mer om att jag kunde hitta drömmar bakom varje nytt hörn. Nu är de mer svårupptäckta.
Eller så är det jag som inte är ok.
Jag ringer vänner som inte svarar. Och vänner som svarar som hellre gör annat.
Och jag fortsätter bära på en hel värld inom mig.

I was only going out to get some air.

2009-04-25T12:28:00.002+02:00

Jag åker tåg upp genom södra Sverige mot Stockholm.
Lördagsåkarna är lite annorlunda mot veckodagsåkarna. Gubbarna i bistron är lite mer glada i spriten, det är fler åttaåriga pojkar med spikes som springer i gångarna och inte lika många portföljmänniskor.
Träden har börjat slå ut i dag och det är varmt. Så varmt att jeansen klibbar. Lite äckligt, men ändå feeling.
Och jag ska ha en fantastiskt bra helg i Stockholm.

Det kanske visserligen låter som att jag är lite självgod i överkant, men det vore himla fint om många av mina kära vänner i 08-land kom till Mosebacke Terrass ikväll. När du är upplagd för dans och småländska anekdoter och en och annan tragedi, men allra mest väldigt trevligt umgänge & gemenskap - join!
Vi sitter vid bordet där det händer.

I used to sing.

2009-04-23T23:20:00.002+02:00

Jag brukade ligga på golvet med benen i vädret och lyssna på musik i timmar.
Nuförtiden har jag nästan aldrig ro till det. Visst finns musiken, alltid runtomkring mig, men inte på det där sättet när den sjunker in, trycker in mig i ett hörn av välbehag.
Fast i kväll, ljuva aprilkväll, så tror jag på mig igen. Och musiken.
Det skulle vara Loney, dear för en sådan sak. Och Jonathan Johansson och Christian Kjellvander (hittade en skiva med honom och frugan som sjunger tio akustiska låtar!).
"All I want, is a state of hope"
Jag hade så mycket fantasi. Den är nu svartbefläckad och skadeskjuten. Men jag lovar, snart hittar jag färg igen!

Jag lärde mig att fullständigt försvinna.

2009-04-21T14:51:00.003+02:00

Det är så lätt att fly.
Ta av sig kavajen, tvätta ansiktet och dra täcket över sig. Och ställa sig i ett hörn.
Jag trivs så bra där, i hörnet, med ett tryggt skyddstaket mot den sociala faran.
Där, i hörnet, har jag gjort mig hemmastad, som att det inte finns något att hämta någon annanstans.
Jag har alltid velat gå motvals. När vännerna flyttar till en stad, flyttar jag till en annan. Skulle de flytta hit, skulle jag säkert flytta bort. Eller nja. Men. Jag vet inte varför jag gör det så svårt för mig själv. Och för andra.
Det finns de som tror att jag verkligen gillar att prata inför folk, att nätverka, att armbåga sig fram. Då skulle jag vilja ge dem en gratis rundtur i mitt själsliv. Ni skulle se hur hjärtat slår i otakt och hur oron förpestat min själ med gröna prickar. Och frosten som letat sig dit och fått passionen att svalna.
Jag längtar, precis som du, efter gemenskap. Vi är inte skapta som öar. Vi är skapade som olika delar i en kropp.
Och jag är så fruktansvärt trött på att aldrig, aldrig vara ensam, och alltid, alltid vara ensam.

Sedan skulle jag vilja säga att Håkan Hellströms "Känn ingen sorg för mig Göteborg", The Cardigans "Long gone before daylight" och Kents "Du & jag döden" kanske är det senaste decenniets tre bästa svenska skivor. Om man tänker bort humörsvängningar, och diverse moods och sammanhang. Alltså strikt generellt.

Tack för ordet.

Kings of Leon!

2009-04-17T16:52:00.002+02:00

Jag har liksom alltid tyckt att de sett skitsnygga ut. Men aldrig riktigt fattat grejen med musiken.
Tills nu. Det är så man skäms litegrann.
Det är fredag och Kings of Leon känns klockrena. Sådär lagom avvägd rock 'n' roll med både melodier och sälta. Och lite folkrock. Och lite shoegaze.

De tre bröderna Followill är födda i Tennessee, söner till en kringresande väckelsepredikant. Men som enligt Wikipedia spelade Rolling Stones, Neil Young och Bad Company i bilen för grabbarna när mamma Followill inte var med.
Amerikanska södern igen.
Och så flanellskjortorna, jeansen och dammet i skäggen.
Ja. Jag skäms. Jag borde förstått mkt tidigare.

Kings of Leon - Notion

Jag glömde en sak.

2009-04-16T22:34:00.002+02:00

...att det var hemvändargalej hos familia Rogö på påskaftonen. Och det var sanslöst kul. Massa gamla bockarianer under samma tak. Ganska otippad kombo av människor, men med samma historia. Så ja, fy vad kul (och gott!) det var. Tack Sara, Mack och Emma. Och alla ni andra.

Jag är nöjd med 1-1.
Tippade även att Örebro skulle vinna mot Örgryte borta och att Helsinborg skulle ta Hammarby hemma. Katching. Hade jag bara gjort en större insats hade det blivit fina kulor. Nu bliev det bara en dryg Olearys-burgare...

Tack gode Gud för fotboll, morotskaka och Olearys-burgare. Godnatt!

Post-påsk

2009-04-16T15:27:00.003+02:00

Våren dundrar fram.
Dagar som blir till nätter, och nätter som blir till nya dagar närmare sommaren. Det är den tiden vi lever i nu.
Det spekuleras i om kaféerna och restaurangernas uteserveringar är på väg att tas fram ur förråden, jag träffar gamla gymnasieklasskamrater och struntpratar lätt och ledigt och påsklovslediga mellanstadiertjejer fnittrar när de äter pizzabuffé för sina mammors medskickade pengar.
Allsvenskan har haft premiär, påsken har passerat och pappa har blivit ett år äldre. Han fick Per Morbergs kokbok. Kanske inte så mkt för receptens skull, men den ser snygg ut i tidningsstället, tänkte jag. Han verkade glad.
Har dessutom träffat hemvändande storasyster Odelius. Äntligen en redig och godhjärtad människa i Kalmar. Att bli bjuden på frukost, bara sådär, såå fint!

Men, kära vänner, vi måste reda ut ett och annat:

Sveriges trevligaste band heter Deportees. Deras nya skiva, som kommer i början av maj, finns på listan. Såg dem på självaste Långfredagen med lillebror uppe i Jönköping. Fantastiskt!

Kalmar FF har börjat svajigt. Ostabilt och slarvigt. Jag är orolig, men tror det ordnar sig efter sommaruppehållet när de nya brassarna har acklimatiserat sig och att laget hittat ett självförtroende utan Viktor Elm, Caeser Santin och Patrik Ingelsten. Låt säga, 3-4 plats nånstans.
I kväll är det borta mot Elfsborg. Borås, detta Sveriges eget lilla ruttna Manchester, är svåra. Känns som en 0-0, möjligtvis 1-1-match. Och thank God för Canal +.

Det är en stor sorg att tidningen Trots Allt ska läggas ner. Jag har liksom inte hunnit få in att denna arena kommer försvinna.
Var ska det där otvingade, öppenhjärtiga samtalet om tro, andlighet, kultur få plats. Jovisst, DN och SvD lyfter emellanåt in dessa frågor, men, det drunkar i allt annat brus.
Dagen är tyvärr en för icke-neutral spelplan för det samtalet.
Den måste leva vidare. I någon form.

Tycker för övrigt att Joel Halldorfs debattinlägg om den orättvisa svartmålningen av påven är intressant. Han menar att påven blivit något av västvärldens alla liberalers nya slagpåse när George W Bush är borta från stridsfältet och frälsaren Obama har makten. Läs här!

Alltså.
Tummen upp:
Deportees, uteserveringar, Allsvenskan

Tummen ner:
Att Trots Allt bara har ett nummer kvar, KFF:s svajiga spel

Ronnies måndagskrönika, fast på en tisdag.

2009-04-07T14:30:00.002+02:00

Det är nästintill försommarvärme, jag har klippt mig och jag tänker på glass i tid och otid. Allsvenskan har startat. Och påskveckan är här.
Och Aftonbladets Ronnie Sandahl har blivit en kär måndagsvän (ja, jag vet att det är tisdag idag, men han skriver krönikor på måndagar och ibland så läser jag krönikorna dagen efter, eller kanske dagen efter det). I går skrev han om Aftonbladets kulturredaktör Anders Paulrud som dog för drygt ett år sedan. Ronnie Sandahl beskriver hur han och Paulrud fann varandra i rökrummet på sjätte våningen i Aftonbladet-huset. Sedan berättar han om deras resa till Paris. Den unge och den gamle. Början och avslut. Välkommen och farväl. Det är alltid i brytningspunkterna som livet blir allra mest intressant.
Det kanske inte är en himlastormande, uppseendeväckande, sensationslysten krönika. Men det är något i tonen. Som faller i behaglig träda i själen. Tack för det!
Läs Ronnie här!

Grillad.

2009-04-06T23:58:00.002+02:00

Grillad.
Program 1, 2, 3: Tråkigt, otajt och rörigt.
Program 4: Tempo, behaglig slapstick och i många fall riktigt roligt.

Mkt tacke vare att Dregen kan vara en av de mest tacksamma gäster man kan ha. Men det känns som om formatet helt plötsligt föll på plats. Ska bli intressant att se nästa program.

"En inställd dusch, är också en dusch"

Oeland.

2009-04-06T15:03:00.004+02:00

Öland. I april.

Ja det var Långe Jan, Färjestäder, Mörbylångor, båthamnar och stängda pensionat.

Och det var arter och växter som gravsnäppor, snorsnyltror och buskrodedenderon.

Med en avrundning på Stekhuset i Kalmar. O du gode vad gott!

Förrätt: Vitlöksfrästa räkor i ostsås med vitlöksbröd & sallad. (Det bästa jag ätit sedan det stekta fläsket med löksås och potatis på Tennstopet i Stockholm typ.)

Huvudrätt: Grillmix; oxfilé, fläskkarrégrillspett, lammkotlett med klyftpotatis, aioli och rödvinssås.

Efterrätt: Copenhagen. Glass doppad i kaffe med riven vit choklad.

Lite bilder. Enjoy!

Solsken i en förort.

2009-04-04T12:23:00.003+02:00

Tanterna har lämnat fläkten. Nu står de och röker på balkongerna. Tjena-morsar till varandra och ser så där positivt förvånade ut att ses, som att "titta vi överlevde vintern, igen".
Och täcken, filtar, lakan hänger över räckena, de tvättas, luftas, impregneras av vår. Nytt hopp.
Och kidsen cyklar runt i cirklar. Runt, runt, runt. Nöter asfalt. Slänger cyklarna, upp i gungorna, nerför rutschkanorna, upp på cykelförrådstaket och leker pirater. Det är liksom om ett uppdämt behov som vintern har kapslat in. Släpp barnen loss, det är vår! Typ.

Även jag tvättar. Möter en liten nyfiken pojke i tvättstugan. Han springer mellan sin mamma och mig. Han är blyg. Men tittar med stora ögon på mina smutsiga strumpor när de åker in i maskinen.
Han verkar också glad över att smutsen ska bort.

Jag öppnar balkongdörren, sätter på kaffe, lyssnar på Håkan Hellström och Coldplay. Om två timmar är jag på Öland.

Popfredag.

2009-04-03T09:49:00.002+02:00

Om det var Memphis igår, så är det pop idag.
Tralligt, banalt, romantiskt. Ge mig!

Marit Larsen, Håkan Hellström, Brainpool. Med flera.

Mycket alternativ idag.
Ishockey, viskonsert, emocore-konsert, disco.
Jag har inte bestämt mig. Jag kanske trycker in alltihop!
Och imorgon: Öland runt. I solbad.

Ett slott.

2009-04-03T00:06:00.004+02:00

Jag gick några varv runt slottet i staden där jag bor. Lite försent för en fulländad njutning. April är förföriskt. Svettvarmt ena halvtimman, höstruskkallt nästa halvtimma.

Men jag gick i min enfald och tänkte på historia och historier.

Jag drabbas så hårt av sentimentalitet ibland. Det bara bubblar upp. Och då vill jag rädda allt som kan räddas från då, back then. Men. Saker ändras och förändras, förhoppningsvis jag med, men ibland undrar jag om jag stannade ungefär vid 2005...

Jag har dessutom köpt en limegrön ryamatta idag. Men inga balkongmöbler.

Och jag kanske har hittat min/a Levin-gitarr/er nu... På oväntat håll.

Och här följer lite London.

Walking in Memphis.

2009-04-02T09:45:00.002+02:00

Det är sol, för andra dagen i rad, och på teven säger de att det ska bli ännu varmare på lördag.
Jag har drabbats av en vårinjektion utan dess like. Jag planerar ölandsturer, att gå på loppis, köpa balkongmöbler, städa...

Och mitt i allt detta. Blev jag så sugen på att lyssna på Walking in Memphis.

Soul, folks!

2009-03-31T13:42:00.004+02:00

I min "Searching for the wrong-eyed Jesus"-hysteri glömde jag ju bort min söndag.

Eller ja, hela helgen egentligen. Det var fullt med knatteinnebandy och fina släktingar. Det var reggaeklubben Baktakt med både nya och gamla sköna dansanta vänner. Och det var fotboll med Vic, nya kvällstidningskungen.

Men. Söndagskvällen kröntes med "Soul folks" p åKalmar Teater. En hyllningskonsert till Sam Cooke med Sulo, Svante Thuresson, Pernilla Andersson och ett sjukt kompetent kompband (bland annat med Richard Krantz. Som för övrigt är med på Michael Johnsons senaste skiva!). Men. Jag har sparat kungen till sist - Magnus "Weeping Willows" Carlson.

Han har en grace som är unik i Sverige. Jag tycker det finns ett släktband mellan honom och Chris Martin i Coldplay även om det också finns tydliga skillnader.

Magnus Carlson kommer på något sätt ännu närmare. Han är ju liksom ingen multinationell världsstjärna. Han är bara Sveriges bästa manliga popsångare med en röst som är så varm och len att honungstéet får rodna av avundssjuka. Och alltid så fantastiskt välklädd, i söndags bar han en skrupelfri kostym med en blårödrutig skjorta. Så städat, så elegant, så noga utvalt. Men mycket är nog hållningen, han bär kostymen så okonstlat, men ändå så självklart, utan att för en sekund tappa ödmjukheten.

Shit vilken lovsång till Magnus Carlson. Men. Det är han värd.

Men som han sjöng. Särskilt "(What a) Wonderful World". "I don't know much about history...".

Sulo och Pernilla Andersson behöver inte heller skämmas. Tvärtom. Sulo framstod som passionerad rockräv som fått fling på soul. Och det stämmer nog rätt bra överens med verkligheten.

Och Pernilla Andersson visade att hon är en stark sångerska. Inte bara rockslyngel-Dregens tandgluggsflickvän.

Svante T kändes dock trött. Men säkert kiss-i-brallan-bra för de som var över 52...

Searching for the wrong-eyed Jesus.

2009-03-30T23:17:00.003+02:00

"Min far var duktig på att spela banjo, min farbror och min fastrar också. Och min bror är duktig på banjo. Min son var också duktig på banjo. Men han dog i september, blev påkörd och dog på fläcken"
Okej. Där har du tonen.

Jag har trånat, längtat, drömt om att få åka till amerikanska södern i..ja, kan inte minnas när suget kom.
Dokumentären om just amerikanska södern och dess extremhet, "Searching for the wrong-eyed Jesus", har jag också längtat efter. Ikväll fick jag se den.
Religiösa galningar, vilda hillbillies och tatuerade white-trashmorsor, typ Tabita upphöjt till 14. Och så massa snorbra musik såklart. Och miljöerna; motell, diners, bilparkeringar, smutsiga klubbar, ännu mera bilparkeringar och motell.

Jim White guidar genom landskapen, städerna och människorna. Och berättelserna, inte minst hans egna berättelse om sitt sökande efter Gud men som han beskriver "jag letade bara efter guldtanden i Guds leende". Han berättar också om den unga mannen som blev galen i sitt sökande. Så galen att han åkte och köpte färg för att måla "Love" på ena sidan av kyrkväggen och "Hate" på den andra, för att sätta sig på trappan i mitten, gråtandes och förkrossad över att inte veta vad han skulle välja.
Jim White åker genom fler torra, gräsliga landskap. Rakar sig i bilen med backspegeln som spegel. Ännu fler motell och diners och sedan en tjej som spelar Amazing grace på såg i bagageluckan på en Dodge eller nåt liknande så hiskla vackert för att sedan berätta om sin dementa mormor. Eller trion med damerna som sjunger en sång om en hustrumisshandlare, trestämmigt.

Idag kom skattebeskedet. I höst, bränns dom och smutsas ned i grusdammet. I den amerikanska södern.

Flash & Thunder

2009-03-29T13:14:00.002+02:00

Okej.
Danande vår. Kanske inspirationen faller på.
Jag var i London. Fina svenska och franska flickor, Premier League (!), Camden och så svettig dans i Queens Park.

Sedan tycker jag att David Åhlén gjort en grymt bra platta.

Och kära vänner, snart börjar Allsvenskan igen.
Och HV71 tar SM-guld.
Och Deportees släpper ny skiva.
Och jag har biljett både till U2 och Coldplay.
Och jag har lovat mig själv att i april ska jag vara så mycket som möjligt i Kalmar.

Fler frågor? Var god kommentera.

Tack Olle!

2009-02-26T14:15:00.004+01:00

Jag visste det!
Det finns de som har rynkat på pannan, högljutt uttryckt sin avsky och de som bara sett ut som frågetecken när ämnet Olle Ljungström dykt upp vid diverse middags-, fika och krogbord.
Men ända sedan jag likt ett bokstavsbarn sprang runt i pojkrummet och sjöng med i "Dom finns överaaaaaaaaallt" har jag gillat den där snubben.

Och idag kom beviset på att han faktiskt verkar reko.

Olle Ljungström i en intervju i Aftonbladet:
Barn är det bästa som kan hända en människa. Att behöva ta hand om någon, tjäna pengar så de kan köpa sina hip hop-skivor eller vad det är. Men jag har inga barn, och det gör att allt fokus är på mig själv hela tiden. Det är värdelöst, totalt värdelöst. Det är perfekt om man ska göra en konstvandring, men du blir inte lycklig av det. Alla människor bör ta hand om andra människor.

(Läs hela intervjun här. Finns en hel del minst sagt intressanta händelser i Ljungströms liv. Många mindre trevliga. Men leder det till insikter som ovan, vetetusan om det inte är bättre att vara lite lätt psykotisk med alkoholbesvär än tjänstemän på någon myndighet med en villa lagom nära stan men ändå inte "mitt i smeten" och två barn som får kläder från JC och sen är det bra, kanske lite chips efter tacon på fredagsmyset... )

Ursäkt, var god dröj.

2009-02-19T17:31:00.003+01:00

Mitt bloggande har under den senaste tiden varit som en telefonkö.
Oändlig väntan utan valmöjligheter. Och när man väl kommit fram (när jag väl har skrivit) har det bara varit triviala, löjeväckande små utspel som man lika gärna kunde ha varit utan.
Iofs gillar jag det där. Blekfet vardag. Diskbänksrealism. Eller. Jag twistar väl alltid till det med lite romantik. Aja.
Men. Jag inser att jag måste ge er någon sorts tråd att ta upp igen. Här följer därför mina statusuppdateringar på Facebook de senaste två veckorna.

4 februari:
10. 55 Wilhelm A Campar.
11.46 Wilhelm Jackson Brownar!

5 februari
21.08 Wilhelm London 14 mars! Arsenal - Blackburn. Hurra!

8 februari
11.40 Wilhelm Stora brödrakampen i Högsby!

9 februari
09.15 Wilhem tror inte sina ögon!
19.53 Wilhelm har ätit kycklinggryta a la Finnstrom. Bravisimo!

10 februari
18.56 Wilhelm är alltid på väg tillbaks.

11 februari
09.44 Wilhelm somedays are made for smoking. And some days for blues: www.myspace.com/hurleythebluedots.

15.32 Wilhelm tre ELM kommer göra succé ikväll. Rasmus och Viktor på mittfältet. Och så WilhELM i tv-soffan!

12 februari
12.09 Wilhelm tar på sig finskjortan och laddar med Solomon Burke. Här ska det förhandlas!

13 februari
12.14 Wilhelm är på McD i Vetlanda bland nykära 30-åringar och roliga barnfamiljer. 'Det kliar i Amandas öron när hon äter päron'.
22.39 Wilhelm Jönköping living.

15 februari
23.43 Wilhelm is into the night.

16 februari
17.22 Wilhelm kan sakna bagarmossar, skärmarbrinkar, skånegator, fredhällan, debasrar, mosebackar och så vidare.

17 februari
08.27 Wilhelm har en havregrynsgrötrevival. Fjärde dagen i rad! Och. Lyssnar på Dundertåget!

18 februari
17.59 Wilhelm lyssnar på Blind Willie John.
20.11 Wilhelm Strängen: "Han tyckte att jag inte skulle spela mitt bästa" råd från en läkare i München.

19 februari
10.01 Wilhelm följer mixstafetten!

Wolfgang!

2009-02-18T10:25:00.003+01:00

Foto: http://www.biathlon-online.de/

Han skrek något åt mig och höjde nävarna. Jag tänkte att jag har tysk tullutbildning, så honom tar jag.
Jag intog försvarsposition genom att höja garden och avvaktade vad han skulle göra mer, Wolfgang Pichler till Expressen när ryska skidskytteförbundets vice president gick till angrepp.

Svenska män.

2009-02-04T17:10:00.004+01:00

Det är en sådan där dag igen. Fylld med svenska män. Typ Tomas A Wij och Håkan Hellström. Titlar och låtrader som "Sjung inga fler sånger om kärlek" och "någon gång är jag din jakttrofé som du övergav".
Jag drar täcket över huvudet och låter världen utanför slippa mig för ett tag. Segrar, men allra mest förluster.
Och jag som trodde att det var slut på det här grå, grå, gråa vädret.
På fredag ska jag köpa tavlor så att inte rummen ekar och pappa, ja han ska fixa avloppet och mamma avbryter med fika.
Och sen ska jag passa en hund hela helgen. Inget annat.

Jag har glömt adressen. Och sjunger blues.
För du kommer aldrig bli en vän till mig.

Lunchromantik.

2009-01-29T16:46:00.003+01:00

Jag gillar att gå och sätta mig ensam på en lunchsylta sådär en halvtimme innan lunchen stänger. Oftast är det bara några fåtal matgäster och kocken ser sådär lagom förtjust i att steka ytterligare en kycklingfilé.
Men det är bara då man får vara med om hur två fnittriga medelålderskvinnor pratar om vinkvällar och annat strunt om jobb och män som inte förstår dem.
Och det är endast då man får höra servitören nynna med i Rix FM-låtarna lite out of tune, men hjärtligt på något sätt, samtidigt som han dansar av bordens smulor med sin disktrasa.
Det är endast då lunchrusningen är sådär bitterljuvt romantiskt. I ett tonläge som passar mig alldeles utmärkt.

I helgen flyr jag till helig mark i Östergötland. Bjärka-Säby och något som kallas Vintermötet.
En andlig oas, med kristna vänner från alla möjliga traditioner. Gudstjänster, seminarier och konserter. Men framför allt ett ständigt pågående samtal. Om allvaret och om glädjen i den kristna tron. Här fylls mina lungor med ny luft och själen ömsom omhuldas och ömsom utmanas.
Allt detta i en obeskrivlig slottsmiljö och snorbra kaffe till försäljning.

En teve-tablå för ikväll?

2009-01-26T17:25:00.003+01:00

Vissa dagar vill man bara kolla på teve.
Stänga av telefonen, inte öppna laptopen, släcka ner, skita i att betala räkningarna, strunta i att städa. Bara kolla på teve. Zappa runt tills man storknar.
Idag är en sådan dag för mig.
Jag vill och orkar inget annat.
Trots detta en uppmuntrande helg.

Fredag: Jonathan Johansson lockade storpublik till Kalmar. Mkt bra spelning och trevligt på alla sätt. Läs mer här!

Lördag: Dop för Theo.
Och visst sätter det standarden att döpa sin förstfödde till "Gud". Hur toppar man det liksom?
Mycket fint på alla sätt. Dopgudsjtänst och så samkväm efter det.
Sedan vidare mot Lönneberga. Intervju med schlagerfantast. Färgstarkt på alla sätt!

Söndag: Mammas finmat och cheesecake till efterrätt. Bråk med lillbrorsorna, bordtennis, söndagsmiddag 2 hos bäste Marcus, bandy-VM, gråtlåtar på kvällen...

Måndag: Tillbaka mot Kalmar. Och mamma skickar med nybakta mockarutor.

Och så ikväll. Bara. Tv.

Skit också.

2009-01-23T15:32:00.002+01:00

Jag har alltid velat ha ett band med "Russia" eller "Moscow" i titeln.
Jag blev lite kallsvettig när I'm from Barcelona dök upp. Men efter lite övervägande och tidens gång tänkte jag att folk inte skulle se mig som en härmapa om jag nu skulle komma med ett land eller en stad i namnet.
Och så. Så dyker det upp. Från tips av Wärle. New Moscow.
Men eftersom det var så himla bra är det förlåtet. Lyssna!

Men nu är frågan vad mitt band ska heta.
Hjälp mig!
Jag gillar ordet "woods".
Wilhelm & The Woods.
Men kom att tänka på att Firewood är snyggt.
Wilhelm & The Firewoods.

Skulle på konkursutförsäljning idag. Eller ja, jag var där. Skivlagret. Kalmars sista riktiga skivbutik. Ytterligare en skivbutik som bommar igen alltså. Och köerna ringlade sig långa. Jag gick in och ut med en gång. Så många människor som säkert inte köpt en skiva där på 10 år, tänkte jag cyniskt.

Gick sedan till jobbet. Åt lunch. Fick reda på att vi hade varit duktiga, min kollega annonserade tårta och jag i min "like a fat kid love cakes"-glädje sträckte armarna i luften och slog ner klockan i kontorshotellets gemensamma kök. Glasklockan rakt i huvudet. Kollegan skrattade, jag ville svära och såg stjärnor.

Snart åker jag till Öland. Ska träffa två band. Fina tider i mitt jobb.
Ikväll spelar Jonathan Johansson i Kalmar. Nä, jag ljuger inte. Det är helt sant.

Det ska bli en bra helg det här. Jag känner det i kroppen.

Bio.

2009-01-21T23:56:00.002+01:00

Det finns en poäng med att gå på bio en onsdag i januari. Och där det är helt ovidkommande om filmen är bra eller dålig. Istället är just känslan av ett slags verklighetsflykt, en längtan som kryper in under huden, den primära.
Det fattar väl jag också att livet är mer krankt och oromantiskt än de där människorna som precis går upp innan soluppgångarna, de där som är vakna om nätterna och märker hur vinden tar tag i gardinerna eller hur elementen tjuter. Eller de där som älskar så passionerat, eller de som så moderligt omhuldar sina söner och döttrar eller de som alltid vinner i längden när det till synes verkar vara uträknade.
Efter de där dryga två timmarna slår snålblåsten en i ansiktet igen. Kylan binder sig fast kring kroppen och jag drar upp kragen och kurar ihop mig. Tar spjärn mot vinden och det som vill förstöra magin, den naiva magi som föds i en biosalong. Men utan den magin, skulle jag aldrig orka fler januari.

Jag är så ledsen, Ryan Adams är sjuk och tänker sluta med musik.
Men jag är inte beredd på att tro honom.
Han har överraskat förr.
"And I wish I had a Sylvia Plath"

Inte bara jag.

2009-01-20T11:16:00.001+01:00

Äntligen en vän som förstår.
Och inte vem som helst.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article4218596.ab

Söndag efter helg med extremt mycket innehåll.

2009-01-18T22:16:00.002+01:00

Det är aldrig lätt att komma hem till 70 kvadratmeter ensamhet. Tyst och icke-omfamnande 70 kvadratmeter impregnerat med ensamhet.
Men när man levt med väskan och lätta steg på massor av gator och galor, så är det ändå skönt att ramla in i det egna. Hemmet.
P3Guld. Vänner och vänner och vänner. Kanske någon fiende. Och en tjej i badtofflor. Väldigt mycket för lite tid.
Jag orkar inte sammanfatta helgen mer än så. Den har varit skitbra.
Men. Jag ska ge er lite godis. Den här killen kommer spelas på en radio nära dig hela sommaren.

Jag har landat i soffan. Kollat spansk ligafotboll, ätit Polly och nu är det bara de äckliga med mörk choklad kvar.
Imorgon är det måndag. Jag har tvättid. Och inget känns väl mer måndag än att ha tvättid. Eller kanske väntetid, innan veckan, och världen, vaknar. Måndag som måndagar är mest.
Kanske det blir sol. Det skulle göra det lättare.

Några mil. Till.

2009-01-16T11:27:00.002+01:00

Och så står jag där. Igen.
Med väskorna, tunga, lutandes mot busskuren.
Väntar på en ny buss och nya mil i minus nio grader.
Jag reser genom norra Småland med länsbuss. Jag slår i huvudet när jag ramlar in med för stora väskor. Somnar några minuter. Passerar lutande falurödfärgmålade ladugårdar varvat med snygga villor där man inte hunnit ta bort julslingorna samtidigt som morgonpigga bilar möter oss på landsvägen.
Vi stannar till. Tonåringar som ska till skolan. Några tar fram läxboken. Andra sover. Killarna där bak pratar. Tjejerna sneglar.
Vi närmar oss Jönköping. En tant i morgonrock hämtar tidningen och i Husqvarnafabriken har arbetarna redan stämplat in. Men det är fortfarande kallt. Eller ja, det ser kallt ut.
Framme.
Jag krånglar mig ut ur bussen. Lägger till några mil på mitt resekonto.

Ibland undrar jag vad jag sysslar med. Länsbussar, Kust till Kust-tåg, spårvagnar och tunnelbanor. Vad försöker jag fly bort ifrån? Var jag än är längtar jag bort. Är jag hemma vill jag bort, är jag borta längtar jag hem.
Men någonstans älskar jag att passera svenska landskap. Byggnader, människor, bilar, trädgårdar, Kvantum, krogar, ängar, pissregn.
Och. Stationer. Ytterligare ett bokprojekt.
Alla dessa människor som är på väg, likt mig, antingen bort eller hem. Farväl eller välkommen. Glädjetårar eller tårar av sorg. Stationer.

Snart: Några mil till. Göteborg.

Okej.

2009-01-11T19:02:00.002+01:00

Jag planerade stordåd med långa listor i massor av olika kategorier. Men man kan säga "upp som en sol, ner som en pannkaka" om själva genomförandet. Men ok, håll i hatten, här kommer 2008 i ett enda långt bräde.

Jag börjar med några snorbra album:
The Tallest Man On Earth – Shallow Grave
Markus Krunegård – Markusevangeliet
Coldplay – Viva La Vida And Death And All His Friends
Håkan Hellström – Tro & Tvivel
Marit Larsen – The Chase

Fanns även några nära utmanare. Typ Eldkvarns och TAW:s alster som kom under året. Men. De når ändå inte upp till övriga.
Och så har jag på riktigt börjat gilla Bob Dylan. Särskilt hans bootleg. Så nu namedroppar jag inte honom bara för att man ska, utan för att jag faktiskt tycker han är grym.

Och live:
Solomon Burke (Debaser Medis, Sthlm)
The Hellacopters (Where the action is och Platens Bar, Linköping)
The Tallest Man On Earth (Sthlm Kulturfestival)
Newworldson (Frizon)
Bör väl också nämna Daniel Johnston (Berns Salonger). Men kanske mer en upplevelse än en bra konsert.
Och årets stora tårdrypande farväl - The Hellacopters.

En stor besvikelse var Bruce Springsteen på Ullevi. Ok, han har några evergreens, men den frälsningsupplevelse som jag hade väntat mig var som bortblåst.

När det gäller filmer har jag svårt att riktig gå igång på några som hade biopremiär under 2008. No Country For Old Men och There Will Be Blood var såklart helt ok, men de nådde inte alls mina högt ställda förväntningar
Så i brist på annat tycker jag att Batman - Dark Knight var en av de bästa.
Även Lars and the real girl var en bra feelgood. Men jag vet inte om det var en 2008-film. Såg den på dvd i slutet av året.

Idrottsmässigt så kanske det här var top of the line ever.
Kalmar FF. Jag har redan orerat i väl tilltagna superlativ om detta lag. Denna livlina i min tröstlösa exil.
HV71.
Man kan bara slå fast att Småland är så sjukt bra.

Iofa fanns det även idrottsliga bottnar.
Svenska fotbollslandslaget och OS.

Bästa restuarangminnen tar jag från sommaren i Sthlm.
På odiskutabel förstaplats: Tennstopet - Kokt potatis, stekt fläsk med löksås.
Tätt följt av Peppar, mer på grund av Strängen (gitarrist i Hellacopters som jobbar som servitör/bartender där) än den superheta kött- och böngrytan.
Och till sist, terrassen på Mosebacke för ett antal kalla och Sthlms bästa vy.
Allt som oftast sällskap med Joel. Jag antar att sällskapet gör maten.

Resorna har gått till Portugal och Israel/Palestina. Och Göteborg (inte för det exotiska, utan för antalet gånger).
Israel/Palestina såklart den mest berörande och upprörande, Portugal den mest nöjeslystna och Göteborg för att alla jag tycker allra bäst om finns där.

Sedan tycker jag att Frizonfestivalen återigen var skitbra.
Dom kallar oss artister ett skitbra program.
Och andra skitbra saker under året var:
Klas hembesök i Sverige
Stockholm och alla goda människor där
Spotify
Studieförbundet Bilda
Tidskriften Trots Allt, alltid
Canal +:s fotbollssändningar
Compunctio
Strandfestivalen
Rookiefestivalen
Tidskriften Filter
Tidskriften Ikon
...och 1000 andra saker jag glömt.
...och ännu fler goda människor jag mött på vägen.

Såhär på rak arm ser jag fram emot detta under 2009:
Filmerna The Spirit och The Wrestler.
A Camp och U2 skivor.
Betald semester.
Och som alltid: Familj & vänner. Alltid.
Och om jag så vill det eller inte - Gud. Och hans plan. För världen och kanske för mig.

Annars har 2009 börjat bra. Särskilt de senaste dagarna. Med teologikonferens. Och varma människor.
Och ännu mera fotboll på teve. Och massa kaffe.

Du är grym om du läst ändå hit. Hej så länge!

Bot & bättring.

2008-12-29T10:43:00.002+01:00

Claudia har stått i rampljuset på den här Blixt & Dunder-bloggen alldeles för länge nu. Visserligen var hon väl värd det, för hon skapade ändå någon slags ordning på det kaos till frisyr som jag har. Jag höll på att tuppa av när jag fick reda på priset dock (480 spänn!), men då kom hon med de tröstande orden att det ingick en putsning inom 6 veckor. Dvs 1,5 klippning och genast kändes priset mer humant.
Nog om Claudia.

Även om aktiviteten på den här bloggen den senaste tiden varit sämre, likt ett slag snigelpostblogg, än någonsin har jag ändå några anledningar.
Julen är en familjens högtid. Därför har jag varit med släkt och familj och firat jul. Då pausar jag bloggandet. Lätt.
Sedan: 39 graders feber. Har varit sängliggandes i tre dagar. Har inte varit såhär sjuk på 10 år. Skulle inte kunnat forma ett korrekt ord i feberyrseln. Men. Nu har vändningen börjat...

Det här inlägget är dock bara en teaser för vad som komma skall. Årsbästainlägget. Snart så kommer det mastodonta årsbästainlägget i diverse kategorier.

Snart är 2009 här. Jag tänkte hälsa det hjärtligt välkommen i Stockholm. Om febern så vänligt lämnar WO snart.
Och. Det blir nog inte tågluff i sommar. Vi satsar på staterna istället. Amen!

Claudia.

2008-12-22T22:19:00.004+01:00

Fy tusan vilket snyggt namn. Claudia. Utan Schiffer.
Hon var söt och kapade mina lockar.
Dessutom var hon lillasyster till en gammal gymnasievän. Kalmar är inte så stort mina vänner.

Idag har jag åkt bil från Kvarnemåla till Kalmar med bröderna, jobbat, ätit lunch med Vic, druckit kaffe med Vic, köpt jeans, jobbat igen, köpt julklappar, klippt mig, köpt mat, åkt buss hem, lagat mat, ätit mat och slagit in julklappar. Och nu rundar jag av med Everton - Chelsea. Me love Canal+.

Marcus & jag har nu bestämt oss. Vi ger varandra en englandstripp i födelsedagspresent kombinerat med julklapp till varandra. Kanske inte Premier League, det lutar åt Arsenal - Roma...

2008-12-19T15:31:00.002+01:00

Gråa dagar passerar revy. Utan tröst.
Och december är sig inte likt. December har feber, inget omhuldande vitt täcke.
Som barndomens vintrar när pappa skottade högar högre än toppluvan. Det känns som en helt annan tid. Världen snurrar så fort ibland och begreppet tid är bland det obehagligaste jag vet nuförtiden.
Bara lite frost skulle var en välsignelse utan dess like.

Dessutom har jag försökt piffa upp med lite placebojulpiller. Typ:
Lyssnat på Fairytale of New York och Elvislåtar oförlåtligt tidigt.
Varit på julbord.
Julfikat på jobbet.
Varit på Julkonsert 2008 med bland annat Triple & Touch, P Wahlgren, Hannah Holgersson, Linda Lampenius med flera. (Tack vare en hemlighetsfull, men mycket snäll körtjej!)
Gått på julmarknad på Kalmar Slott.
Varit på advenstgudstjänster.
Sett luciatåg.

Men. Ingen feeling. Ge mig!

Försöker hantera denna uppgivenhet med att tänka på sommarens tågluff.
Som jag ska ut på igen.
September 2004 var första gången. Då gick en av de där riktiga pojkdrömmarna i uppfyllelse. (I år gick även en av de andra pojkdrömmarna - att få rusa in på planen vid ett SM-guld i uppfyllelse. Dock kvarstår den största drömmen av dem alla - amerikanska södern med stänkboogie, dödsblues och galen bluegrass).
Ändå sedan pappa visade smalfilmer från sin tågluff från mitten av 70-talet hade jag längtat. September 2004 bar det iväg. Paris, Rom, Avignon, Lugano, Assisi, Korfu, Salzburg...
Jag ser fram emot ett nytt äventyr i Europa. Lite äldre, med lite nya människor & den bäste trotjänaren av alla. By the way kommer de till Kalmar om någon timme. Samkvämsafton. Fredag. Men ja, en ny tågluff, kanske kan ge lite energi och drömmar för framtiden. Och lite solsken, det sken som inte lyser med sin närvaro just nu.

Det är väl ingen hemlighet att jag tycker att Tomas A Wij kanske är Sveriges främsta textförfattare. Men. Han brås på tidigare bittra gitarrhjältar. En sådan är Ola Magnell.
TAW sjöng hans sång "Trasten" på en hyllningsplatta för något år sedan.
Här finns originalet. Alltså Ola Magnell - Trasten.
Har också fallit in i ett Kent-hål. Eller ja, Du & jag döden-hål. För mig är det deras bästa skiva. Lätt. En av de bästa svenska skivorna de senaste tio åren skulle jag vilja säga.
Och den påminner mig om min karriär som industriarbetare i ett halvår. Denna platta, blev paradoxalt nog om man tänker på titeln, en livlina alla de långa kvällspassen under vinterhalvåret.

Dessutom håller jag på att bli sjuk. Ont i halsen. Så jag knyter snusnäsduken lite hårdare om halsen. Drar upp dragkedjan. Men hoppas egentligen på något värmande för själen. Ett OK, ett tummen upp, en försoning.
Ge mig jul, ge mig försoning.

Avspark.

2008-12-13T13:38:00.002+01:00

Nu är det riktigt illa. Det mörknar vid tretiden, allt levande packar ihop innan dagen knappt hinner börja. Det finns dock en charm i smålandshusen inbjudande kök. Det lyser alltid så fint inifrån köken. Pyntat, tjockröda gardiner, advenststjärnor och förmodad julhysteri innanför väggarna. Där, i alla hems hjärta, trycks mörkret bort. Jag drömmer om fler kök i världen. Att få sitta ner och samtala, samtidigt som man delar en måltid. Det finns en urstark kraft i det, starkare än alla dipomater och medlare tillsammans. Mat, och dess gemenskap, förenar både presidenter och gatubarn. Jag antar att det är för det där grundläggande behovet, det som skär genom alla skikt.
Och givetvis så har Kvarnemåla snö, inte Kalmar. Där finns ingen vinter, bara lång, odräglig slaskhöst.

Idag har jag gjort ett galet fynd. PowerBook G4 + en färglaserskrivare och en router. Summa drygt 2 000 kronor. Nästan för bra för att vara sant.

Jag som trodde jag skulle missa Premier League i helgen. Till min stora lycka har La Familia fått nytt kort och därmed ingår alla Canal+kanaler i 18 dagar. Prego!
Så nu: Middlesborough - Arsenal.

December music.

2008-12-11T13:23:00.002+01:00

Sådärja. Chris Martin, now I'm yours. Stadion 22 augusti. Världens mest klädsamma rockstjärna. Härligt!

Och övrigt:
Ryan Adams har faktiskt släppt en helt ok platta. Igen. En uppåtgående trend månne?
Jag har upptäckt Bob Dylan för femtioelfte gången. Bootleg series. Seven Curses och Every Grain of Sand. Har också fått äran att sjunga just Seven Curses + en till på ett skivprojekt av Michael Lilja, som sätter svensk text till Dylans musik. Han är för övrigt grym konstnär också. Lilja, alltså.
Gustaf Spetz, den gamle Eskju Divinestjärnan, släpper soloplatta.
Och till sist. Sufjan Stevens julbox. Mitt julsoundtrack.

Wake them up, and say goodbye.

2008-12-08T23:56:00.005+01:00

Karlavagnen är den vän du behöver under nattliga bilfärder.
Alla dessa människor och röster. Skruvade, geniala, varma, plumpa. Från Haparanda, Skagervik, Gullspång och Jönköping.
Och alla dessa möjliga, och omöjliga, ämnen.

Hur får man ihop Jesu mor Maria, Jim Morrison, Martin Luther King, Albert Einstein och Adolf Hitler i samma program? Lägg där till gamla flugfiskare, ishockeymålvakten Pelle Lindbergh och Kurt Cobain.
Jag ska inte hålla er längre. Kvällens ämne var "Vem skulle du vilja väcka upp från döden för en liten pratstund och kanske bjuda på en bit mat på något trevligt ställe?".
Roligast var killen som ville prata med Hitler och som undrade över hur det kunde slå så mycket slint i huvudet.
"Och vad skulle du bjuda honom på?" undrade programledaren.
"Tacos. Tacos och Jägermeister på Berns salonger i Stockholm." svarade killen.
Haha!

Det var också intressant att höra kvinnan som ville träffa Jesu mor Maria. Sköna tankar kring uppfostran för 2 000 år sedan. Och. Hur uppfostrar man självaste Guds son? Finns liksom visssa risker för särbehandling.

Dessutom meddelade programledaren att många ville träffa Jesus. Det är mycket andlighet och Jesus i Karlavagnen. Jag är trött på folk som kommer dragandes med hur sekulära vi är.

Om det innebär en riktning bort från den instituitionaliserade tron och från alla kristna plattityder, till utrymme för en ärlig, naken längtan efter tro. Ja, då kan jag gärna tänka mig att vara världens mest sekulära land.

Men ja. Jag vet att verkligheten är mer krass. Att det finns andra sidor, som utarmar vår andlighet mer än någonsin. Men jag kan inte låta bli att hoppas. På Sverige. Och framför allt, på svenskarna.

Vem jag skulle vilja väcka upp och prata med och bjuda på något gott på något utvalt ställe?

Ja, inte Jesus iaf. För jag tror han lever i allra högsta grad. Det skulle vara waste of choice liksom.

Jag skulle säga morfar eller farfar. I Kvarnemålas trädgård, en varm sommareftermiddag med kaffe och sju sorters kakor. Jag skulle be dem/han berätta historien om dem. Och om mig.

December 1.

2008-12-07T23:34:00.003+01:00

Dagarna rusar. December, kanske en månad som borde vara vigd åt reflektion, är i vanlig ordning ett enda räcke av aktiviteter, sammankomster, samkväm och arrangemang.

Jag har sedan i onsdags varit med om:

Teater. "Dostojevskij - Om tro och tvivel". En monolog om en samtida präst som befinner sig i den absoluta brytningspunkten mellan tro och tvivel. Omskakande, gripande och ganska otäckt om det rastlösa sökande efter en hållbar tro. Texterna bygger på Dostojevskijs "Bröderna Karamazov".

Sedan Jönköping. Regionmöte och julbord med personal och styrelse på Tabergstoppen. Matfest utan dess like och sedvanlig julklappsutdelning.
Fin övernattning hos familjen Tjernberg.
Men var trött. Så trött att jag gjorde någon illa, vilket jag fick ångra. Förlåt.

Hemfärd mot Kalmar.
Millencolin. Nostalgifest. Övernattning med lillebror.

Linköping. Barncancergala med bra musik och sköna möten med nya människor. Kollegor och vänner av allra bästa sort.

Bäst: Majority Says. Skönt, svängigt rockband med sångerska som tagit det bästa från Gwen Stefani och Nina Persson.
Ytterligare övernattning. Denna gång hos fine Hjelmfors.
Lång sovmorgon. Frukost. Middag. Gudstjänst. Och ännu fler sköna människor. Vänner.
Tåg hem mot Småland.
Inget Kalmar, jag hoppade av i Berga. Och är nu i Kvarnemåla.
"Du kan inte slita dig från oss på söndagkvällarna"
Hon träffade ganska rätt, mamma.

"So, just..give up"

2008-12-02T23:08:00.002+01:00

Magnolia är den bästa filmen jag vet.

Jag har sett den en gång. Jag vågar inte se den igen. Ifall jag skulle ändra uppfattning.

Men jag vågar lyssna på Wise Up, med Aimee Mann. Fast med en klump i halsen. När alla karaktärer är med och sjunger. Till och med självaste Tom Cruise (kolla länken!). Den som inte blir berörd är inte av denna värld.

Det är så vackert, med alla dessa bräcliga människor. Som kommer och går i mitt & ditt liv. Vi är skitstövlar och änglar allihop. Alltid. Det slår aldrig fel.

Och jag måste köpa en magnolia någon gång. Bara för att.

"O mänsklighet, ställ dörren på glänt. Det är advent, det är advent"

2008-12-01T11:04:00.002+01:00

Jag vet inte hur de lyckas. År efter år efter år. Korsvägens allra ädlaste gubbar väljer ut traktens finaste gran och sätter den bredvid Filadelfiakapellet vid advent. Man ser den klart och tydligt redan från stora vägen. Och det lyser så bländande vackert, så prydligt. På vissa orter står granen snett och saknar grenar lite här och var. I Korsvägen står den rak, ståtlig, siktandes upp mot himlen.
Och jag sjöng "Gå Sion" på en gudstjänst och förstummades av allvaret, som att texten för första gången talade. Men också av glädjen, uppmaningen, att vara glad.
Sedan var det en helg med släktlig och vänskaplig samkväm på hög nivå. Vänner från förr & nu, morbror, kusiner och kusinbarn i en enda stor julröd röra.
Och så en gudstjänst till. Men inget kyrkkaffe, utan brakfika på ja, hur ska man beskriva det, ett fik som håller på att sätta Berga på kartan igen. En gammal skola, loppis i ena delen, fik i den andra. Prylar, ryschpysh, julpynt. Och så sjukt goda bakverk och kakor. Och en minst sagt färgstark personal. Jag har goa bilder därifrån, men datorn vill liksom inte ta emot dem. Men jag kan avslöja att det handlar om en påkommen kaktjyv och cafépersonal i tomteutstyrsel mitt i all prylfest.
Sedan släktmiddag. Först mammas vildsvinsgryta och sedan kusin Helenes efterrätt och kaffe och kakor och godis och chips och viktuppgång och inskrivning till Tjockholmen i ett enda långt bräde.

Nånstans hör du mig sjunga.

Viva la musica!

2008-11-24T15:39:00.003+01:00

Jag vet. Jag har levt i ett fotbollstöcken länge nu och än är min väg täckt av dimridåer av 4-4-2-uppställningar och offsidefällor. Men igår, genom 20 mil av snötung skog, så föll bitarna på plats. Allt det där som jag brukar gå igång på. Popkultur, samhälle, livsåskådning. Jag lyssnade helt enkelt på P3 Dokumentär om veganrörelsen på 90-talet.
Refused, förtvivlade minkfarmare, infiltrerande djurrättsaktivister, brända slakterier och alla subkulturers dilemma - alienation.
Ibland är P3 så sjukt dåligt, som i förra veckan när man skulle förklara Lissabonfördraget och jämförde beslutet med att det är som när någon vägrar gruppsex. Eh, ja. Men fy tusan vad bra dokumentären om veganrörelsen igårkväll var.
Reportern Sara Lundin briljerade med att vara ärlig mot lyssnarna och de intervjuade. Hon intervjuar till och med minkfarmarna med ett slags ömhet och försök till förståelse. Samtidigt som hon vågar ifrågasätta veganernas aggression och metoder. Vi har liksom hört det där vurmandet för veganismen på P3 innan. Här tar hon absolut inte ställning mot veganismen, men vågar problematisera. Storartat!
Givetvis får även Refused, genom Dennis Lyxzén och David Sandström, ge sin syn på saken.
Lyxzén pratar om tiden som fornstora dagar, medan Sandström är mer skeptisk. Eller ja, jätteskeptisk faktiskt.
Idag bor han i en by strax utanför Umeå med bland annat sju mjölkbönder. Som han stortrivs med! Han talade till och med sig varm för småbruk.
Men. Det allra mest intressanta var hans resonemang kring när en subkultur hamnar så långt ifrån det övriga samhället att man tappar all sin relevans. När man börjar spela för tomma läktare och det konstruktiva samtalet mellan kampen och samhället inte finns.
Visserligen kanske lite långsökt, men jag hittade paralleller till frikyrkan. Eller ja, vissa falanger inom kyrkan överhuvudtaget. Att det är så lätt att stå och fäktas ensam utan att möta det övriga samhället. Allt blir bara som en ekande broms för att tala nytestamentligt.
Jag tror ni måste lyssna på programmet för att förstå: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=latestbroadcast&Id=2519&BroadcastDate=&IsBlock=

Har för övrigt förälskat mig i en liten banal popsång (fantastiskt indie att spela på tåget, men jag bjuder på den!).
Tjejen som sjunger heter Marit Larsen. Hon har säkert spelats en del på radion ett tag, men, vilken låt. Jag försökte hitta den i mn lokala skivbutik. Men tji fick jag. Däremot hittade jag Hellacopters "By The Grace of God" för 69 spänn. Som hittat!

Åkte för övrigt bil från världens bästa Kvarnemåla till Kalmar i morse.
Mamma hade laddat upp med julsånger.
Men sedan hittade jag en skiva, bränd av någon av bröderna.
Jag blev så sjukt stolt. Något av den hårda musikfostran jag odlat i åratal har börjat få fäste.
Eller vad sägs om:
AC/DC, Hellacopters, The Hives, och Broder Daniel.

Det var fint att skriksjunga "You die when you are young" när jag passerade Kalmarskylten...

Toalettfunderingar i kalla Svea

2008-11-23T15:42:00.002+01:00

Det börjar bli kallt i Svea. Luften är klar och hög som den bara kan vara i november. Det ryktas om storm, och visst är det så, att det alltid är som mest stilla i de där skälvande minutrarna innan stormen drar igång. Det känns som att jag är där nu. Inte metaforiskt på något visst, utan helt bokstavligt.
Ingmar "som är dagens chaufför och som ska ta oss till Jönköping via Borås, där det sedan blir förarbyte och där bussen sedan fortsätter mot Linköping och Stockholm" hälsar att Bus4You har 220 volts vid alla säten och trådlöst internet. Dessutom kaffemaskin och toalett längst bak. "Men använd helst inte toaletten om ni nödvändigtvis måste, spolningen har frusit till is".
Det börjar bli kallt i Svea, mina vänner.
Jag är på väg hem från Göteborg. Den här staden som jag inte riktigt greppar. Men. De allra bästa har flyttat hit och jag får med jämna mellanrum se till så att de sköter sig, att de inte glömmer vartifrån de kommer.
Jag vet inte, men jag slogs av ett slags dåligt göteborgskt sinnelag när jag anlände i fredags. Alltså, på tal om det där med toaaletter. Jag betalade min femma och fick tillgång till centralstationens fashionabla (nåja) toaletter. I somras spelade de såklart Springsteen i högtalarna. Nu var det bland annat Sixpence None the Richer med "Kiss me". Jag skrattade högt och tänkte: "Jaha. Så enkelt var det att klassifiera riktigt skitmusik". För ja, Vem vill bli soundtrack till allsköns människors avföring. Men som sagt. Inte ens Bossen kommer undan.

På tal om musik. Utan skit.
Johan Heltne spelade i Göteborg igår. Men. Välfärdskollektivet i Kviberg behagade inte att röra på sina feta och ta sig in mot city. I stället samkväm, spel och domedagsprofetior. Inte så illa ändå kanske.

Och idag har den långe M och jag insett att svensk skidsport upplever en ny blomning. Vi rabblade Mogren, Elofsson och Niklas Jonssons OS-silver på femmilen i Nagano 1998. Och att det är lätt att bli kräsen efter ett par pallplaceringar. Snart går mobben i taket om de blir åttondeplatser igen. Titta bara på Anja Pärsson...

När lördagar är som bäst.

2008-11-15T15:37:00.002+01:00

13.45: Bolton - Liverpool
16.00: Arsenal - Aston Villa
(16.00: Manchester United - Stoke)
18.30: Rögle BK - HV71
20.30: Palermo - Inter

Thank God for Canal+.

Bergkvara.

2008-11-14T16:11:00.003+01:00

Jag vet.
Jag är ganska duktig på att lägga över ett romantiskt skimmer när jag beskriver småhålors charm och vardagslunk.
När det regnar i november blir det än mindre trovärdigt att lägga ut texten om tvära bönder som är stammisar på stans enda restaurang, som egentligen är en cateringfirma, och där de ovetande gästerna blir bortfösade just för att bönderna inte alls kommer bli glada om de märker att bordet som de alltid sitter vid är upptaget, påpekar den charmbefriade servitrisen/kokerskan/restuarangbiträdet/delägaren/och allt vad hon kan tänkas vara.
Och tro inte att du ska kunna få i dig en pizza, pizzeria Kosova öppnar minsann vid 15.00 i veckorna. Det är bara på lördagar och söndagar det är öppet vid 12-tiden. Och det är ju just då man är som allra mest sugen på pizzalunch.
Men.
Jag kan för allt i världen inte förkasta cateringfirman/lunchrestaurangens dagens. Benfri fläskkotlett med fransk potatisgratäng, ett slags skysås, lagom sönderkokta ärtor och en Loka citron. Det var det bästa sedan jag åt stekt fläsk med löksås och kokt potatis på semi-författarhaket Tennstopet i skarven mellan S:t Eriksplan och Odenplan med världens bästa Finnström. Den dagen, den glädjen!

Mitt i allt detta satt jag och min gode kollega Jonas P och försökte oss på att formulera vårt jobb för varandra. Det gick väl sådär. Men. Mitt mantra är att kvalitativ folkbildning frodas genom ett öppet samtal och långsiktighet.
Han är bra den där Jonas P ska ni veta.
Vi pratade också om diken, om sorg, om fotboll, om kyrka och att vara punk.
Vissa dagar, och människor, behöver man.

Justdetja! Jag fyllde år i veckan. Och. Precis som M sa, man behöver den där egoboosten en gång om året. Det var lite familj, lite släkt, lite vänner och maaaassor av fina hälsningar från folk man känner och knappt känner. Men de där hälsningarna träffar alltid rätt. Och någonstans inser jag ju, att jag inte är så himla ensam som jag går runt och lurar mig själv med. Det där med självömkans fallrep är inte enkel som fredagsunderhållningen på TV4 liksom...

Till sist: En liten fredagskaramell.

En pojkdröm.

2008-11-11T22:50:00.002+01:00

Jag har poängterat flera gånger att Kalmar i mångt och mycket är en sorglig stad. Det finns en kyla, en snålblåst som inte går att rubba. Inte ens med ekvatorvärme och blåslampa. Bara sju mil härifrån, i lovely Oskarshamn finns en helt annan, nästintill familjär, känsla.
Men detta guld, är ett upplivningsförsök i ordets rätta bemärkelse. Alla dessa tusentals som tagit emot laget på Stortorget, två gånger dessutom, och köpt guldtröjor, FF-korv och tagit SM-GULD-löpsedlar. Att Nanne Bergstrand får en gata. Att konditorierna gör Kalmar FF-tårtor och bakelser och allt möjligt man kan hitta på. Det är som sportfilmerna från Hollywood. Remember the Titans uppföljare heter "Kom ihåg bonnläpparna i Kalmar Iff Iff".

Det har varit fullt upp den senaste veckan. Guldfrossa, ledarskapskurs i Jönköping, övernattning hos morbror 1, metalnight i Värnamo, släktjakt hos morbror 2.
Och sedan Halmstad. Okej. Ge mig några sista rader om fotbollen. Sedan ska jag bli lika vemodig, bitter, kärlekskrank, ömkande och längtande som vanligt. Berätta om något halvbra band emellanåt och kanske något om hur mkt jag gillar skogen.
Men. Att få springa in på planen, Örjans Vall, efter slutsignalen, det var verkligen en pojkdröm som besannades. Mitt sansade jag väntade i flera minuter innan jag sprang in. Jag tänkte: "Det här är kanske min enda chans" och för en gångs skull tvekade jag inte. Vilket minne!

Jaha. Då switchar jag om till bitter och ömkande.

Jag heter Wilhelm. Gillar höst, bruna färger och nattsvart kaffe.

Har lovat mamma att vara gift när jag är 24. Det kommer gå åt skogen.

Och nu är jag sjukt sugen på att se Chrille Kjellvander.

Populism och ickepopulism.

2008-11-05T01:08:00.005+01:00

Man skulle kunna tro att det här ett slags sportblogg. Det är det inte. Det här en blogg om blodigt allvar.
För "Fotboll handlar inte om liv eller död. Det är givetvis mycket viktigare än så". Som Liverpools gamle manager Bill Shankly sa en gång i tiden.
Citerat många gånger, men jag läste det senast i Petter Karlsson bok "Guds hand - Om röda djävlar och glidtacklande helgon". Kolla in den.
Men som sagt. Nu skiter vi i sporten ett tag.
Jag följer det amerikanska valet på Kanal 5. Filip & Fredrik håller låda som vanligt, men försöker ändå vara någorlunda skärpta, men givetvis med väldigt populistiska inslag och mycket lattjo lajban. Men en tisdagkväll i november är det faktiskt ganska tacksamt och när man inte orkar lyssna på en darrig och brådallvarlig KG Bergström. Ibland är kommersiell fulkultur mindblowing, fast på ett ganska uppfriskande sätt.
Det enda jag blir trött på är Mona Sahlin. Mitt smygröda hjärta får sig en törn så fort hon uppenbarar sig. Hon söker så enkla poänger som lyser igenom. Hon talar bara i floskler som kanske låter bra, men som inte klingar väl med verkligheten. Tråkigt!

När vi ändå är inne på det där med populism. Ikväll har jag gjort något icke-PK och ickepopulistiskt. Jag gick med i en bönegrupp. Vi är ett gäng unga människor som tror på Gud. Bara det är ju som att gräva sin egen grav om man ska samla billiga poänger. Dessutom ägnar vi oss inte åt ett slags privatreligiositet, utan vi träffas tillsammans och försöker formulera en längtan efter mer.
Det är som ett stadigt långfinger i världens mest sekulariserade land. Jag kan inte göra annat än att fnissa, som en viss Karlsten skulle uttryckt det.

Nähä. Snart börjar det brännas i det amerikanska valet. Lite koffein till så klarar jag mig nog till tvåsnåret i alla fall!
Och som en sista kampsång:
Bob Dylan - It's alright ma' (I'm onlye bleeding)

Grabbhelg, guld & galenskap.

2008-11-03T16:26:00.003+01:00

När allt det där man har gått och längtat till, suktat efter, kunnat offra liv och lem för tillsynes verkar gå i lås. Ja, då vågar man knappt glädjas och tro på att det är ett faktum. Just nu rör sig alla tänkbara skräckscenarios uppe i hjärnan. Poängavdrag för någon händelse borta mot Ljungskile, typ snack från en viss lagkapten. För många spelare i truppen som inte kommer från EU-länder. Eller att Svenska Fotbollsförbundet har fumlat med poängräkningen så att serien måste spelas om och alla tidigare matcher makuleras.

Men när jag besegrar mina hjärnspöken och låter händelsen, den förkrossande tennismarginalsegern, på Fredriksskans igår sjunka in, ja, då kan jag ju inte göra annat än att brista ut i ett profant halleluja. Kalmar FF har tagit guld i Allsvenskan och för första gången i livet har jag ett minne av dignitet att tråka ut barnbarnen med på alla framtida släktsammankomster någonsin.

Detta mina vänner, var finalen på en lång grabbhelg med M & M. En kort och en lång.

Fotboll, slagsmål, mat, gnäll, ännu mera fotboll, en trevlig kväll hos en hårt arbetande jourvän och så lite fotboll & mat igen.

Man förstår liksom inte hur värdefullt det är med sina vänner förrän dörren går igen. Och när den där talande tystnaden tar vid. I salute you, som man brukar säga.

Att det ska vara så svårt att klappa i händerna. Skitsamma om det är i takt. Eller otakt.

2008-10-30T14:43:00.004+01:00

Det var svinkallt och knäpptyst. Men det var glädje och det luktar så mycket guld att det kliar i näsan. Kalmar FF - Gefle IF 3-1.
Men den dagen det blir sång på hela Fredriksskans ska jag gråta av glädje. Det fanns liksom inga ursäkter igår. Lungorna höll på att frosta sönder och blodcirkulationen i fingrarna var i princip obefintlig. Jag försökte starta lite klapp & klang allena och fick endast ett par mörka, anklagande blickar till respons. Men för en gång skull struntar jag fullständigt i anständighet och att vara sådär klädsamt och måttligt fisförnämintresserad. Den här staden är en stor sorg och hade det inte funnits fotboll, ja, då skulle vi vara på samma nivå som Åmål, Sunne, Grums, Gnesta eller Göteborg.
För att fortsätta på den inslagna vägen, med sköna Birro-referenser. Så är det även så för mig, att det här lagets kamp är mer än bara fotboll. Om än inte med samma allvarliga undertoner som Birro har haft med sina två döda barns tragiska bortgång, men, att få följa ett lag är att få vinna och förlora. Tillsammans. I en gemensamhetsutsvulten kultur. Att få leva & dö med något så banalt, men där vi också inser att denna banalitet kanske är det som projicerar vårt innersta existientiella väsen och kamp för en tillvaro av mening och samhörighet. Birro har sitt italienska landslag. Jag har mitt, bonnvischan finest, Kalmar FF.

Vi kallar honom Håkan Hellström.

2008-10-28T21:55:00.002+01:00

SVT briljerar återigen med lite kvalitets-teve. Kanske inte så himla storartat, men ändå något annat än programledare i skrikiga färger och helt utan mobbningsinslag!
Dom kallar oss artister. Och denna Håkan Hellström!
I en Volvo, vars märke var pixlat så att iiiiiiingen skulle upptäcka att den statliga televisionen använde just Volvo i programmet, visar han vyort från sitt Göteborg.
Svart tankar vid Långedrags paviljongen där han satt ensam med pensionärerna under båtsäsongerna och hans ljuvliga cynismattack mot det nyförälskade paret, de vackert döda och rostiga miljöerna vid båtgravplaten vid Gullbergs kaj.
Och rundkörandet vid fröken Helmners kvarter.

Just det!

2008-10-26T21:11:00.002+01:00

Göteborg. Aldrig i hela mitt liv har jag älskat Göteborg så mkt som ikväll. Änglarna.

Att fira gudstjänst.

2008-10-26T20:39:00.002+01:00

Jag var på gudstjänst i Korsvägens filadelfiakapell ikväll. Min församling.
Och det slog mig att jag inte varit på gudstjänst sedan..ja, jag kommer inte ens ihåg.
Visst blir det ett visst mått av sentimentalitet att möta sin gamla söndagskolslärarinna, skolchauffören, pappas gammelkusiner och alla andra.
Men att få fira gudstjänst, lägg märke till betoningen på att fira, är en ynnest. Hur ett gäng skröpliga själar försöker ställa in kompassen mot nåden. Mot Gud. Och att bära varandra när orken tryter. Och att sjunga psalmer om himlen vi siktar mot (och jag kommer bli mäkta besviken om vi inte får höra fiol där). Det är något helt annat än sentimentalitet. Det är kärlek som i allra högsta grad handlar om nu, men med en blinkning mot evigheten.

Nu: Pappa och jag kollar på dokumentär på SVT om kvinna med tvångstankar. Renlighetsmani.
"Vad är det för fruntimmer egentligen?" undrar pappa.
Det undrar jag med. Och SVT briljerar som vanligt.

Imorgon flyger jag till lovely Stockholm. Men bara för dagen. Kurs.
Hade velat strosa i en vecka. Och träffa riktigt bra människor. Men jag lovar: En annan gång!

Det är inte hur man har det, det är hur man tar det.

2008-10-25T13:56:00.010+02:00

Rookiefestival för femtioelfte gången.
Men jag är så hopplöst förtjust i detta arrangemang att jag inte vet var jag ska hitta något motsvarande arrangemang.

Har vässat pennan för Barometern, så längre rapport följer på måndag.
Men. Kan avslöja att det innehåller en kort intervju med en viss M Krunegård.
Och här får ni en akustisk bonus:
http://www.youtube.com/watch?v=ECnMLTVm4CE

Och så lite random bilder från senaste veckorna. I det allra spretigaste lagret (Från Klippmoskén i Jerusalem till The Hellacopters i Linköping)

Dont know where I'm gonna get my action, now?

2008-10-22T22:46:00.002+02:00

Har tagit ett farväl av Hellacopters i Linköping och det var givetvis snorbra och sjukt boogiesvängigt och riffkavalkadigt som alltid och utan det där äckliga poserandet utan mest bara hockey och inte så mycket snack och nu är jag hemma i Kalmar och tycker att allt känns som en söndag och därför går jag och drar täcket långt upp över öronen och låtsas att det är måndag imorgon, för då kan jag trösta mig när jag vaknar att det är torsdag och då skulle det blivit pannkakor om jag bodde i Stockholm men det gör jag inte längre och det är jag lite ledsen för men, jag mer ganska bra ändå, jag vill inte klaga och jag ska aldrig, aldrig mer skriva en sådan här lång mening igen.

Mitt svar, på ditt svarta vykort.

2008-10-20T20:09:00.004+02:00

Vandrar runt på Kalmars gator i skymning och med ett svart vykort i fickan.
Tar en avsvalnad espresso och en billig sjusorterskaka på Kullzénska. Dina knappa 120 sidor, kompakta med sorg, desperation och hopplöshet, men mest sorg efter att ha förlorat dina två barn. Men så kommer den, den där krypande känslan av tröst. Smulan av framtidstro. En frånvarande Gud som närmar sig. Med värme. En kraft som tycks uppenbara sig när allt brus tystar det vackra och när alla andra krafter inte orkar pumpa mer blod i musklerna.
"Det gör ont. Men det är aldrig det som gör ont som dödar en. Det är det som inte känns, som i förlängningen tar livet av en".

Och det där med att se sig själv i andra. Att våga lyfta blicken från kullerstenen och titta på en annan människa. Och gå där ifrån, lite mera rakryggat. Med lite mera kärlek pumpandes under huden.
Visst bär vi alla vår hjärtan i kupade händer. Rädda för allt och alla. Men allra mest för oss själva.
Tack för att din sorg får oss att ta vår mänsklighet på större allvar. Och att den inneboende kraften att skala bort det omänskliga skapar liv.

"Somliga av oss är stämda i en låg tonart. Vi bär vemodet med oss. Det är som om vi aldrig fullt ut lärt oss att leva. Som om livet bara är en skuld vi har"

Jag känner mig hemma i den där tonarten och det molliga ackordet.
Och hade den här känslan varit en sång, hade den ikväll varit Sylvia Plath med R Adams.

Yours truly.

Kalas x 2: Kvarnemåla/Oskarshamn

2008-10-20T00:11:00.002+02:00

Lars and the real girl.
Det fick liksom avsluta hemmahemmahelgen.
Tacksam avrundning på den stora kalashelgen.

Mammakalas i lördags. Försmak av julbordet och supergemenskap med nära & kära.
Fortsatte starkt med sockerchockskalas hos J, med ännu fler nära & kära, busiga barn och så, Lars and the real girl.
Ny vecka.
Nya möjligheter, säger optimisten.
Kanske, säger jag.

Marcus Birro.

2008-10-15T19:51:00.002+02:00

Jag skippar skitsnacket. Igår var jag i Värnamo och lyssnade på Marcus Birro.
Han var grym. In under skinnet, utan konfetti och käckhet. Rakt på sak.
Övertygelse, ändlös sorg, Gud och inte Gud, vändning och, faktiskt, en hel del goda skratt. Och fotboll såklart.
Helt klart en man av högsta klass.
Dessutom innehöll kvällen fina toner från Anna Stadling och Idde Schultz.
Jag var där som ett slags schizofren typ, med både Bilda- och Trots Allt-kepan på huvudet.
Men kvällen, och efterföljande häng med de medverkande, gör att jag åker till Karlskrona och ser/lyssnar på samtalet en gång till på fredag kväll. Och köper Birros böcker.

Annars så landade jag i Kalmar idag. Efter trippen till jordens medelpunkt.
Det kan kännas futtigt, men en krank ung hemmakär man som jag är, kunde jag ändå känna lite romantik och sentimentalitet i gulnade löv och kalmarbornas påtagna fingervantar och halsdukar.

Att få komma hem.

2008-10-13T15:22:00.002+02:00

Jag är alltså hemma från Israel/Palestina nu.
Och visst blev det som alla sa.
Jag är inte mig själv.

Jag har nu bytt ut Jerusalems starka sol, liv och rörelse i basarerna, klagomur, moskéer, via dolorosa, golgata, djupa tragik & små, små, men dock så viktiga glädjeämnen mot ett regnigt Göteborg som på nåder håller kvar tvåsiffrig temperatur. Och här är det en massa Glenn som vanligt och löpsedlarna pratar om finanskrisen, som att det var den som var mänsklighetens största problem. Jag köper köttbullar i en saluhall, sitter ensam. En man från Stockholm slår sig ner bredvid och beställer strömming och undrar var det finns glas. Och där bredvid sitter jag, sprängfylld med upplevelser, känslor och tårar som måste få komma ut. Men jag tittar ner på mina köttbullar och pratar med dem. Att komma hem är det finaste och hemskaste som finns.

Som tur är öppnar Malin sin dörr. Och låter mig prata om sakerna som blir så fjuttiga när jag försöker förklara vad jag har varit med om. Och hur ett apartheid växer fram, hur hopplösheten lamslår människor och kampen för det där som kallas mänsklighet. Istället är det murar, murar och murar. Fysiska, psykologiska. På alla sätt. Religion & politik som går in i vartannat. Och jag försöker med mina oförstörda svenska ögon se mönster, hitta lösningar. Som om konflikten var en IKEA-möbel. Och just där slutar man prata. Slagen till marken.
Malin sätter på kaffe.
Vi kryper upp i soffan. I varsitt hörn, hon läser sina böcker, jag sitter här och försöka sortera alla intryck.
Hon byter skiva. Från Rosie Thomas till Håkan Hellström (såklart!). Hon klämmer sig i byrålådan. Hon grimaserar, men bryter upp i ett leende. Och hon lovar att jag får sova på hennes soffa inatt.
Och nånstans. Får jag kraft att tro på människan. Att om någon kan rädda någon annans värld, eller dag, eller ögonblick. Kanske världen skulle kunna bli en lite vackrare och fridfullare plats för många.

Imorgon åker jag till Värnamo.
Ska jobba och lyssna på ett samtal med Marcus Birro.
http://www.bilda.nu/litiuminformation/site/page.asp?Page=1&IncPage=8019&Destination=11
Det ser jag fram emot.
Och sedan ser jag fram emot att få träffa min familj snart.
Och vänner som jag tycker så mycket om, men som jag nästan aldrig ser.

Och. Idag slog jag till. På de brudiga bootsen. De står i Malins hall och glänser av impregnering.

Holy Land.

2008-10-04T13:49:00.003+02:00

Jag har inte hunnit tänka en sekund på det heliga landet.
Och imorgon är jag där.

Människor i min omgivning säger att jag inte kommer bli samma människa igen.
Jag vet inte om jag är beredd. Men samtidigt känns det som att en omskakning är just precis vad jag behöver just nu.

"Blås liv i mig, ty luften den är trång"

Olle Ljungström och Idolbrud.

2008-09-30T14:52:00.002+02:00

Snart släpps hyllningsskivan till Olle Ljungström.
Jag tror jag är alldeles på gränsen för ung för att förstå hans storhet.
Jag kommer bara ihåg hans "Överallt" från någon Absolut Music-platta från min svunna barndom.
Men, hyllningsplattan verkar lovande och med tanke på de medverkade artisterna kan det inte gå fel.
http://www.myspace.com/olleljungstrom

Men. Jag kan inte komma ifrån att Yazmina Simic i Idol är bedårande vacker (och alldeles för ung). Dessutom har hon en behaglig röst, som dock kanske inte kom till rätta igår.
http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.648555

Gemenskapslängtan.

2008-09-29T19:32:00.002+02:00

Idag slog det mig.
Att jag nästan har satt en ära i att söka ensamheten, som att den någon gång skulle erbjuda en belöning.
Men det är inte okej att vara 23 och tro att livet är på avrundning. Stagnation. Det känns som att jag har fyllt skafferiet för att klara livets vinter. Men snälla nån, jag har ju knappt kommit ur mitt livs vår.
Jag ska försöka göra en plan igen. En framtidsplan. Med hopp om liv och glädje.
Det var vad jag ville säga ikväll.
Och att jag fortfarande inte har vågat att köpa de brudiga bootsen. Men jag lovar, det kommer.

Det finns lite att orda om.

2008-09-28T22:15:00.005+02:00

Skuggsida i blixt&dunder-bloggosfären senaste veckan.

Men. Jag får skylla på utbildning och bröllop (ja, inte mitt eget såklart!).

För det första: Utbildningen med mitt nya jobb.
Det var inte alls hemskt. Tvärtom. Det var oerhört givande och positivt och framför allt skitkul att träffa riktiga goa människor. Men innan drogs jag med en oro att det hela skulle bli ett slags charter-beteendet, eller kalla det boskapskörsel om du vill, där alla i gruppen ska hålla ihop och göra samma saker. Och kanske lära sig något om balans i livet. Men så var det alltså inte alls.

Intressanta samtal om allt från livsåskådning till GAIS. Det är sånt som är så fint. Högt & lågt.

Det hela kryddades med Wallmans.

Och det andra: Bröllop!

Egentligen blir det bara fel när man börjar förklara.

De var så vackra.

Fina M och jag försökte hålla ihop trådarna så gott vi kunde. Jag tror vi lyckades.

Och som vanligt väcks den där enorma längtan efter familjefarlivet med grillkvällar på sommaren och budgetsemster med husvagn i grannstaden och tusen små barn springades runt benen. Suck. Någon gång så...

För det tredje:
Nu blir det guld.

Rydström får en gata i Kalmar. Möjligtvis en staty med polerad skalle. Och Leif Johanssons pokal byter namn till Lasse Johanssons pokal och bröderna Elm får ett köpcentra uppkallat efter sig.

Svensk Cup, svensk söndag, svensk musik.

2008-09-21T12:51:00.002+02:00

Efter 20 lyssningar av Not Forever började min krankhet rinna av.

Det är het enkelt lite bättre idag.

Men.

Klockan 15.00.

Avspark på Sveriges vackrast belägna fotbollsarena, Fredriksskans. Även om den nya arenan är mer än välkommen...

Svenska Cupen mot Göteborg. Det ryktas om 7 000 redan sålda biljetter. Äntligen går man ur huse.

I går gick stjärnorna på stan. Höll på att smälla rakt in i veckans stjärna himself precis utanför Kvasten (hurra vilket bra namn på en galleria). Det är alltså Viktor Elm jag pratar om. Sida vid sida med okänd kvinna. Något för skvallerpressen...

Tre minuter senare strosar Abiola Dauda förbi. Fuck Götgatan och semi-kända "kultur-arbetare". Vi har Kåå Eff Eff, Fotbollsfrun, Ola Magnell och Sveriges humorelit några veckor på sommaren!

Men just nu: Storstädning.
Och med en ny dammsugare som kostade skjortan jämfört med min förra stockholmsdammsugare för två hundralappar på ÖB.

Not alone, but on my own.

2008-09-20T21:00:00.003+02:00

Det är bara en sådan där kväll.
När hjärtat slås i bitar. Och när det känns som att inget, inget alls, någonsin skulle kunna bli bra igen.

I'm not ok, I wish I was.

Ni måste lyssna på det här:

http://www.youtube.com/watch?v=jmMaxQOjXfc&feature=related

Kvällens livlina.

Foto: TV4

Klass 9A.

2008-09-20T12:52:00.003+02:00

Hamnade framför reprisen av den ihopknytande och avslutande delen om Klass 9A.
Dokuserien har tokhyllats och de olika eleverna har charmat sig in hos hela svenska folket.
Och jag är en av dem som tagit dem till mitt hjärta.

Foto: SVT

Och vilken positiv kraft det var att få se eleverna i blomning. Att drömma stort, vitt och brett och hur det kuvade självförtroendet återigen har rest sig upp.
Givetvis fick jag bjuda på några tårar.
Och så kom jag på, att jag saknar min egen gamla högstadieklass.

Relationsdraman är för kvinnor.

2008-09-19T18:55:00.002+02:00

Har en synnerligen trevlig fredagsuppladdning med spanskt vin och är bänkad framför Gokväll.
Ikväll är det Jan Guillou som bjuder levande eller döda gäster till middagsbordet.
Benazir Bhutto, Mozart, Ernest Hemingway och Paul Newman. Minst sagt en färgstark uppställning.
Fick dessutom stå till svars för hur årgångsviner, snordyr konst på väggarna i lägenhet på Östermalm och lyxjakt i Afrika går ihop med hans socialistiska paroll.
Och så fick han berätta om sitt filmintresse. Hur han och frugan (sambon?) ena veckan väljer "killfilm" och nästa vecka "tjejfilm". Själv föredrar han filmer som..."ja, No Country For Old Men för att ta ett färskt exempel."
Men när programledaren uppmärksammar Sveriges mest självgode man att det faktiskt finns män som också uppskattar relationsdraman, kontrar han snabbt: "Det är bara sådana där unga moderna män som gör det" Och du är inte en sådan, frågar programledaren. "Nej.".
Det framkom också att det var Leif GW Persson som fick Guillou att bli intresserad av jakt. Den tidigare jaktmotståndaren fick enligt egen utsago ett vapen i händerna av GW Persson.
Jag ser ett skönt scenario framför mig, där Sveriges näst mest självgode man, tröttnar på den där idealisstiske spolingen som pratar hur fel jakt är. Nästan på Lasse Kongo-manér lär GW övertygat Guillou att hålla käften och kastat ett vapen i famnen.
Ett helt filmsynopsis. Nästa Beck-film kan baseras på detta.
Men. Det roliga med Gokväll är det är sådär gulligt medelålders/pensionärstrevligt att Nanne Grönwall får sjunga putslustiga sånger efter att macho-Jan har brett ut sig minuten innan.
Tänk om Kobra skulle växla från en intervju med en obskyr skivbolagssboss på ett indiebolag från Indonesien till ett studioframträdande med Da Buzz liksom. Om ni ursäktar förenklingen.

Att sakna någon som man älskade på riktigt, eller rättare sagt, någon som på riktigt älskade just dig.

2008-09-19T15:26:00.002+02:00

Min lillebror påminde mig. I dag skulle farmor ha fyllt 90 år.
Och det var så länge den saknaden drabbade mig. Men nu kom den.
Jag vet inte vad hon gjorde. Men alla timmar, med pyssel i händerna. Mat, trådar och bärplockande. Ett ständigt hantverk.
Och så kärlek. Okomplicerad och direkt.
Och varför gick det alltid bättre på historiaproven när farmor förhörde mig på kvällen innan?
Och jag saknar hennes nynnande. På sånger. Om himlen.

Fortsätt gå!

2008-09-19T11:31:00.002+02:00

I dag skiner solen i Kalmar.
På väldigt många sätt.
The Brothers of Elm. Kom ihåg det Europa!

Ikväll blir det popklubb Idyll och Juvelen.

20 minuter...

2008-09-18T18:40:00.002+02:00

...tills Sveriges just nu bästa fotbollslag mäter sig med europeiskt motstånd.
I'm thrilled.
Tyvärr slutar det 1-0 till Feyenoord.
Sätter en hundring på ett skitmål i trakten kring 80:e minuten.

Men hjärtat vill att Rasmus Elm ska visa Europa att det inte bara handlar om storebror Viktor...

So long.
/W